Najibullah Ahmadi gungar försiktigt vagnen och försöker sedan med nappflaskan.
– Hon vill ha sin mamma, konstaterar han.
Strax därefter kommer Sakineh Nabizadeh och slår sig ner på parkbänken med sin dotter. Barngråt blandas med bakgrundssorlet från de andra demonstranterna för att sedan tystna.
De afghanska barnfamiljerna i nätverket Liv utan gränser genomför en sittstrejk på Norra Bantorget i Stockholm till slutet av juli för att protestera mot de utvisningshot man står inför. Precis som familjen Ahmadi–Nabizadeh har många av dem tagit sig dit från norra Sverige. Den del av världen som fram tills nu varit allt som den snart tvååriga Kramforsbon Sarina Ahmadi känt till.
– Vi har fått tre avslag, säger Najibullah Ahmadi.
Han berättar om kriget. Talibanerna. Samtidigt knåpar Sarina förnöjt på busken hon nu upptäckt intill parkbänken. Så länge avståndet till Ghazni behålls vågar föräldrarna drömma åt dottern och storebrodern som leker en bit bort. Femåringen verkar vilja bli polis, säger Sakineh Nabizadeh:
– Vi kan inte åka tillbaka till Afghanistan. Det är bättre för min son och dotter i Sverige.
Tvingades gifta sig med taliban
Barnfamiljer är den största gruppen bland afghanska medborgare som sökt asyl i Sverige. Hittills i år rör det sig om 201 hushåll, en minskning från 11 385 år 2015, enligt siffror från Migrationsverket. Bland dem finns en nu 19-årig flicka med paljettryck på tröjan som skimrar i solljuset. Hon kollar sig snabbt omkring. Sedan börjar hon prata, en bit bort från de andra på sittstrejken. Det är en berättelse som börjar i Herat, Afghanistan, med att beväpnade män befinner sig i familjens hem. De är talibaner, säger pappan, och en av dem vill gifta sig med flickan. Fadern gråter fram sina nej tills hoten ändrar allt.
Hon är bara 15 då hon tvingas flytta in hos mannen som snart slår henne regelbundet. När pappan kommer för att säga ifrån slutar det med att han också misshandlas och de båda flyr därifrån. En flykt som en dag slutar med att familjen befinner sig i Sävsjö. Flickan är fortfarande så rädd för mannen att hon vill vara anonym. Och oron bara ökar.
Men Sverige har också varit förälskelse. En 21-åring och lugnet i hans närhet. De pratar framtid enda tills hans utvisningsbeslut kommer. Då ändras allt.
– Han ringde från Afghanistan och sa att jag skulle skicka pengar. Om jag inte gör det så kommer han att visa en bild på mig för mannen och säga var jag bor, vilken skola jag går på. Jag är inte säker i Sverige heller nu.
Och familjens egna utvisningshot. Mammans hjärtproblem.
Ohörbara tårar. Paljetterna glimmar.
100 i båten
Om allt var annorlunda skulle flickan öppna ett kafé vid vattnet i Helsingborg. ”Tommy” skulle det heta, efter hennes katt. Hon tar upp sin mobil och visar en bild. Det där lurviga ansiktet skulle finnas på alla muggar i kaféet.
– Och på t-shirtar som jag skulle dela ut gratis till alla, säger hon.
Att bli bortgift är bland det som skrämmer 16-åriga Fatemeh Alizadeh mest. Och i Afghanistan finns även kriget. Om familjen utvisas ser hon tre möjliga scenarion.
– Jag kan dödas inom en timme i Afghanistan om jag tvingas åka tillbaka. Eller så dödar jag mig själv på grund av de svårigheter jag kommer att få där. Eller så kan jag dö av rädsla för talibanerna.
De var 100 personer i båten, berättar hon. Ett hav korsades. För en dag sedan ringde pappan henne under sittstrejken och sa att familjen har samtal om återvändande till Afghanistan hos Migrationsverket den 29 juli.
Fatemeh Alizadeh växte upp i Irans huvudstad Teheran. Ett land där rasismen mot afghaner är väldokumenterad och hon inte fick gå i skolan då familjen saknade de nödvändiga papperna. Om de får stanna i Sverige vill hon plugga vidare och bli barnmorska. Mamma Zeinab Mohammadi hoppas att det blir så.
– Jag vill inte att mina flickor ska tvingas gifta sig som jag. Om vi var i Afghanistan skulle jag tvingas gifta bort mina döttrar för jag är rädd för mina kusiner där, att de kommer att döda oss. Jag drömmer om att mina barn ska bli lyckliga och få de jobb de vill ha.
Deras granne i Älgarås, 13-åriga Asma Rezai, är med i Stockholm och bor liksom dem i en av stadens moskéer under sittstrejken. Även hon är uppväxt i Iran.
– Vi afghaner har ingen plats i hela världen. I Iran kallade de oss för apor.
Det har gått två år sedan det senaste beskedet från Migrationsverket kom. Hemma pratar föräldrarna inte om det så att Asma Rezai hör, vill inte att hon ska vara ledsen. Nu sittstrejkar Asma Rezai för att alla ska förstå hur det känns att få avslag på sin asylansökan.
– Det här är det vi måste göra, vi kan inte sitta hemma utan att göra någonting. Vi måste stå upp för det här.
