”Jag känner mig orolig igen nu”

Det är den bästa tiden i södra Norrland. Snön ligger kvar, men det är ljust och plusgrader. Katerina Bezkrovna från Kiev står i solen och tittar på sin son som leker med de andra barnen. Han är busig, utforskar och klättrar.

– Karim! ropar hon till honom när han är på väg att klättra upp på en laddstolpe för bilar. Han tittar upp mot sin mamma och kliver ner. Hon skrattar.

– Vi har varit här i en vecka nu, och det har varit helt fantastiskt. Vi har haft mat, värme, vatten. Det är vackert här, barnen kan leka med varandra. Vi hade gärna stannat här.

På Bergeforsens camping i Timrå, strax norr om Sundsvall, har Migrationsverket placerat ett 20-tal familjer från Ukraina. Även om de bor trångt i små stugor och vagnar så känner de att de fått landa lite här, efter att ha flytt från kriget och kommit till ett nytt land. De kom snabbt nära en grupp frivilliga som samlade in kläder, hygienartiklar och leksaker åt barnen. Några har kontaktat arbetsgivare inför möjligheten att kunna jobba när de får sina tillstånd och barnen besökte på måndagen den närliggande Böle skola inför att börja där. 

Flera personer berättar att de fått information om att de skulle få stanna på campingen tills i maj.

Morgonen därpå står påsar, väskor och barnvagnar framför varje stuga. Kvällen innan kom nämligen beskedet att de cirka 40 personerna på campingen ska flyttas till nya boenden. Bussen kommer klockan nio på morgonen.

* * *

Irina Honchar, städar ur vagnen där hon bott den senaste veckan tillsammans med sin mamma och sina två döttrar. Hon är stressad.

– Jag vet inte vad som finns där, dit vi ska. Jag känner mig orolig igen nu. Vi fick ett dokument av Migrationsverket om att vi ska få en ny adress. Jag hoppas att det är ett hus, men jag vet ingenting om vad som händer nu, säger hon.

När Migrationsverkets personal anländer samlas de vuxna runt dem för att få mer information. Det visar sig att de alla ska åka till Björna, ett litet samhälle utanför Örnsköldsvik.

– Och nu är det lägenheter, säger Christina Sundling från Migrationsverket.

Hon berättar att nya bussar med familjer som flytt redan är på väg upp till campingen, från Malmö.

– De kommer inatt eller imorgon bitti, det är därför vi gör såhär. Vi håller på att ställa i ordning lägenheter här i Timrå, Sundsvall och Härnösand också, men vi är inte färdiga med att möblera dem, så därför får de här familjerna åka vidare nu. Boendena på campingen är tänkta att vara tillfälliga.

Vore det inte bättre att låta de personer som redan är här stanna, och låta de nya åka vidare till nästa ställe med platser?

– Vi har bedömt att det här är bättre. De här familjerna kommer att komma till samma ställe, barnen kommer att gå i samma skola och de kommer att få bra lägenheter.

* * *

En av de frivilliga som hjälpt familjerna följer efter bussen när den åker från Timrå. Carola Garay kom själv till Sverige från Chile för tio år sedan, med sin då fyraåriga son.

– Vi kom med en resväska, ensamma. Jag kunde inte språket och visste inte vad jag skulle göra, så jag vet hur det är, säger hon.

Hon är ledsen. Hon känner att familjerna hon kommit nära slits ifrån henne. Den här tisdagen skulle de egentligen tagit barnen till Indalsälvens delta, ett naturområde hon kör förbi när hon åker norrut efter bussen.

– Vi skulle grillat och varit i naturen, men nu fick vi inte det.

Imorgon ska hon åka ut och träffa de nya familjerna som kommer.

– Jag ska fortsätta hjälpa, såklart. Men det kommer inte att bli på samma sätt. Jag blir för ledsen, och jag vill inte behöva ta avsked så plötsligt en gång till.

* * *

Två och en halv timme senare är bussen framme i Björna, en tätort 36 kilometer norr om ­Örnsköldsvik med ett par hundra invånare. Barnen skyndar ur bussen och återupptar genast lekandet, medan de vuxna möts av representanter från Svenska kyrkan och Migrations­verkets personal. De får nycklar och lägenhets­nummer, och börjar bära in sin packning.

Det ligger bråte och fimpar på marken där barnen leker, och det är osandat och halt. Kul, tycker barnen som tar sats och glider över isen.

– Livsfarligt, säger Migrationsverkets personal.

En halvtimme senare är skräpet borta, tillsammans med de fimpar som inte sitter fast i isen. Och det är sandat på gångarna och parkeringen.

Det blir en chock för många när de kommer in i lägenheterna. Katerina Bezkrovna sätter händerna för ansiktet och gråter högt. Hennes mamma försöker trösta sin dotter, men hon gråter lika kraftigt själv. När de torkat sina tårar och samlat sig, säger Katerina Bezkrovna att hon ändå är tacksam.

– Det här är vårt fjärde boende och det var inte vad vi tänkt oss, men det är okej. Vi kan inte återvända till Ukraina och vi är tacksamma att vi får hjälp.

I köken finns lite porslin, några glas och bestick. Få lägenheter har lika många tallrikar som boende, och i en lägenhet där fem personer ska bo finns bara två stolar, och den ena är trasig.

– Var ska vi sitta och äta? Var ska barnen göra läxor? frågar en mormor.

De största lägenheterna har två sovrum, ett vardagsrum och ett kök. Alla lägenheter vi går in i har färre sängar än antalet personer som ska bo där. Det finns madrasser att lägga direkt på golvet. Det är hål i väggar, det saknas luckor och lådor och i vissa lägenheter tycks det finnas vattenskador. 

Migrationsverkets personal försöker hjälpa alla att komma till rätta, visar tvättstugor och går runt och pratar med de boende. De vill inte ställa upp på intervju utan hänvisar till myndighetens presstjänst, men säger att de flesta är nöjda när de pratat med dem. Det är smutsigt och slitet, men de har tak över huvudet, värme och pengar till mat. 

– De slipper i alla fall sova i en gymnastiksal, säger en i personalen.

* * *

Hanna Mattebo är församlingsassistent i Björna. Hon möter bussen med en svensk och en ukrainsk flagga, och även om hon också är upprörd över skicket lägenheterna är i, så känner hon sig säker på att familjerna kommer att få det bra här. Hon har tillsammans med kyrkans barn- och ungdomsgrupp samlat in kläder och leksaker, bakat och sålt fikabröd för att få ihop pengar till sånt familjerna behöver och förberett inför mottagandet.

– Det här blir kyrka i praktiken. Jag kan lära barnen den gyllene regeln om att behandla andra som du själv vill bli behandlad, men nu får de också känna hur det är att ge. Det är värdefullt att få ge dem erfarenheten av att göra skillnad, säger hon.

Maja Högberg och Emelia Nyström är tio och elva år, och två av dem som hjälpt till. Båda har också gett av sina egna saker.

– De behöver det här mer. Med leksaker så kan de tänka på annat än kriget en stund, säger Maja Högberg.

– De kan ju inte rå för att det blivit krig och att de behövt fly. Så vi måste hjälpa dem, säger Emelia Nyström.

De har båda själva tänkt mycket på kriget, och Maja Högberg berättar att det är första gången hon förstått vad det egentligen innebär med krig och att människor tvingas fly. Det gör henne ledsen, men hon ser också fram emot att möta sina nya skolkamrater och få stötta dem.

– Det ska bli spännande, vi kan lära dem svenska, leka med dem så de blir glada och kanske också lära oss något av dem.

– Och vi kan få en chans att hjälpa dem och om någon av dem vill prata om det de varit med om så kan vi lyssna, säger Emelia.

* * *

Innan Carola Garay åker hemåt igen handlar hon några påsar med mat till familjerna. Hon är fortfarande ledsen över att de flyttats från Timrå och hon är orolig över slitaget i lägenheterna, men hon känner sig lättad efter att ha mött engagerade människor i Björna.

– Jag kommer att åka tillbaka och hålla kontakten med familjerna, men det känns skönt att veta att människor här kommer att engagera sig i dem och hjälpa dem med det de saknar, säger hon.