”Jag hoppas att min familj får komma hit”

I sommar ska Zozan Hussein träffa sin familj för första gången på ett år. Hennes mamma och fem syskon bor i ett ytterområde till Aten tillsammans med andra flyktingar. 

Det har varit svårt att fokusera på något annat än återseendet de senaste veckorna.

– Det skall bli så roligt. Jag längtar så mycket efter min mamma, min lillasyster Robin och mina andra syskon, säger Suzan Hussein, som helst skulle vilja dela med sig av sitt CSN-bidrag till familjen. Hon vet att de saknar mycket för att kunna ha en dräglig tillvaro på plats.

Det är ett tungt ok att bära, samtidigt så är hon sprudlande glad över att få lära sig svenska och slipa på sin engelska i skolan på Lindholmen. Hon går i en introduktionsklass och skall snart flytta upp en nivå. Det går bra för henne i skolan, men året som har gått har inneburit många hinder och svåra val på vägen. Hon har träffat åtskilliga myndighetspersoner, som är tänkta att utgöra ett skyddsnät, men som har velat ha svar på fler frågor än hon har kunnat svara på. Handläggare på Migrationsverket, god man, advokat, tolkar, flyktingsekreterare, kurator, psykolog och flera socialassistenter – för att nämna några.

Lär sig att cykla

Allt detta är svårt att lista ut när du ser en skrattande tonåring med glittrande ögon och hästsvans som slänger hit och dit. Hon håller på att lära sig cykla. En av de anställda på boendet håller hårt i pakethållaren och släpper strax därefter, varpå Zozan Hussein vinglar iväg tills det tar stopp. Saken upprepas ett par gånger innan färden går något stadigare. Den bilden får symbolisera hennes korta tid i Sverige.

Först placerades hon på ett asylboende i västra Göteborg. På de två månaderna hann hon rota sig på plats. Därefter gick flytten till ett HVB-hem i Gamlestan, med personal och andra ensamkommande barn från olika delar av världen. 

Tog sig in i Turkiet

Som för så många andra flyktingbarn är varje ny separation fylld av smärta.

– Jag var jätteledsen när jag fick flytta. I början åkte jag dit och sov över på helgerna. Där fanns personal och kompisar som jag kände. Det dröjde länge innan jag ville stanna här, men nu är det mycket bättre, säger Zozan Hussein som med stöd av personalen håller på att lära sig att sköta sin egen ekonomi och att laga mat.

För tre år sedan korsade hon och hennes familj olovligt den turkiska gränsen nattetid. De kom från utkanten av en stor stad i Syrien. Efter en tid i Aten bestämde hennes mamma att Zozan Hussein skulle åka iväg till Sverige. Hoppet stod till att hon som är under 18 år, och inte betraktas som vuxen, skulle få permanent uppehållstillstånd och bidra till att resten av familjen kunde söka asyl här.

– Jag hoppas att de får komma hit snart. En tjej som jag känner kommer att få hit sin mamma snart. Det tog ett och ett halvt år innan allt var klart.

Ska träffa familjen i Grekland

För några månader sedan lämnade hennes familj in alla ansökningspapper på ambassaden i Aten, men processen hos Migrationsverket tar tid och ingen kan säga säkert vartåt det lutar. 

I dag är Zozan Hussein 16 år och snart åker hon iväg för att träffa sin familj i Grekland. Det har hänt mycket under det året som de har varit åtskilda och hon vet att hon själv har förändrats en hel del. Hon plockar fram ett fotografi på sin lillasyster och kramar det.

– Jag undrar hur mycket hon har växt. Jag pratar i telefon med min mamma varje vecka och jag vet att de nästan inte har några pengar till mat, säger Zozan Hussein som både ser fram emot återseendet och är rädd för hur det ska kännas att skiljas från familjen igen.