BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Veronica Palm skriver: ”Jag vägrar fortfarande tro att det är en slump eller att det handlar om objektiv könsneutral bedömning av kompetens.” Och hon pekar därefter på en rad exempel som illustrerar de olika måttstockarna för kvinnor och män i politiken. Det handlar bland annat om att män konsekvent anses vara mer multikompetenta och därför kan åta sig uppdrag som de saknar erfarenhet av. Ibrahim Baylan, då profilerad på utbildningsfrågor, blev energiminister och Anders Ygeman som varit trafikpolitisk talesperson blev inrikesminister med ansvar för frågor han aldrig tidigare sysslat med.

Så om det inte var en slump, vad var det?

– Att förklara varför riskerar att bli platt. Förstår inte Löfven detta? Jo, skulle jag säga, han förstår, han vill vara feminist och han gjorde ett enormt värderingsarbete som Metall-ordförande. Men, och här kommer min huvudkritik som jag skriver om i boken, han är också precis som du och jag, en del av ett system som ser mäns ambitioner och kvinnors resultat. 

I boken beskriver Veronica Palm en nyckelscen i sitt liv, där fyra av de kvinnor som ingått i skuggregeringen men som inte blev valda till statsråd tillsammans gör en feministisk analys av vad som skett. Det började med en kopp kaffe, men blev snart fem koppar. Samtalet fortsatte så småningom över en kanna te och efter en paus för möten, över ett glas rött.

– Där och då bestämde jag mig för att bryta upp från den duktiga flicka jag varit. Vi fyra 70-talistkvinnor, vi hade varit duktiga, vi frågade inte efter mer. Vi satte ord på att killarna runt oss kunde utmana på ett annat sätt och att de därför visade ambitioner som vi inte gjorde. Jag har visserligen betraktats som tuff och radikal, men det är inom ramen för vad som förväntas av mig. Att få spegla sig i de andra den dagen gjorde det så tydligt för mig att nu är det dags att ta nästa steg.

Den stridbara kvinnan

Den röda tråden i boken blir sedan Veronica Palms försök att sluta vara den ”duktiga flicka” som inte formulerat vad hon verkligen vill, klätt sig tråkigare än hon skulle vilja och inte lutat sig mot det systerskap av partikamrater som faktiskt funnits. Som istället har levt upp till förväntningar för att överleva, klarat sig själv – och blivit oerhört ensam. I sin text väver Veronica Palm samman trådar av klassbakgrund och kön till en berättelse där den egna inre osäkerheten växer fram som så självklar att det antagligen inte fanns några andra alternativ. Det är en drabbande och smärtsam läsning, lätt att känna igen sig i. Men slutsatsen är ändå inte uppgiven. För bokens uppgörelse handlar om behovet av en kollektiv förändring: att vi rör oss bort från en tillvaro som duktiga flickor för att istället bli stridbara kvinnor, förenade i ett systerskap.

– Jag är långt ifrån färdig, det kanske man aldrig blir. Visst gör jag sådant som att fnissa med i dåliga skämt. Men samtidigt, när jag väl bestämde mig för förändring så gick det lite av sig självt. Jag höll kvar vid den duktiga flickan för länge i mitt liv. Mitt budskap till yngre kvinnor är: Hon är bra, men behåll henne inte för länge. Bygg systerskap. Bli varken nöjd eller bitter.

Lojaliteten till det socialdemokratiska partiet är självklar i boken, men inom den ramen är Veronica Palm vass i sin kritik. Framför allt utifrån en feministisk analys av det hon kallar ”en djupt patriarkal rörelse”, men hon kostar även på sig sådant som att kritisera statsministern för att han håller ett tråkigt tal eller partikollegor – Mikael Damberg – som osynliggör kvinnor under pågående möte. Hon beskriver även hur det gick till när en partikollega – Tomas Eneroth – genom smicker fick henne att acceptera de uppdrag hon egentligen inte själv tänkt sig. Valet att skriva så, att hänga ut partiets innersta väsen och även namnge hur personer agerar bakom stängda dörrar i maktens korridorer var inte lätt, och hon har gjort det med viss rädsla för att trampa fel.

– Men jag bestämde mig ganska snart in i skrivandeprocessen att inte vara halvärlig. Jag skriver om många saker jag skäms över, mitt förhållande till min kropp, min skilsmässa. Men mest rädd har jag varit för att betraktas som illojal. Det finns ingen rörelse i världen som förändrat ett samhälle så mycket och så snabbt och som också gett mig så många fördelar, som Socialdemokraterna. Jag känner tacksamhet, både politiskt och personligt. Men just därför känner jag att jag har ett ansvar att berätta vad som inte är bra inom den rörelse som jag älskar.

Ryggdunkar

Även exempel på systerskapliga ryggdunkar tas upp i boken. Carin Jämtin griper in och ropar ”nej, det var Veronicas förslag” när Niclas Nordström får credd för hennes idéarbete, och hon återger hur Mona Sahlin gav henne råg i ryggen när hon luftade sin okunskap i frågor som rör sjukförsäkring och pensionssystemet och därför tvekade inför att ingå i skuggregeringen: ”Så är det nog. Men det gör ingenting för du kan något annat. Du är väldigt bra på att vara socialdemokrat och det är viktigare.”

Kärleken till partiet är stark. Även när Veronica Palm beskriver den hårda partipiskan som är tradition i S gör hon det i positiva ordalag, analyserar den som sprungen ur en djupt kollektivistisk och demokratiskt förankrad rörelse.

Efter det senaste migrationsutspelet, som ju inte förankrades i rörelsen, har något av denna tradition gått förlorad?

– Ja, kanske … Medlemmar och förtroendevalda i S kan stå ut med mycket om man förstår varför. Jag minns ju när Göran Persson sänkte a-kassan, riksdagsledamöter vågade inte åka hem till sina valkretsar, men man röstade med partiet för att säkra välfärden då för att det ansågs nödvändigt. Samma med migrationsöverenskommelsen 2015. De som delade bedömningen om att vi stod inför en systemkollaps kunde acceptera att vi behövde en tillfällig lag. Jag gjorde inte det, och hade väldigt svårt för följderna, men de allra flesta förstod regeringens agerande.

– Därifrån över till din fråga: Vad betyder ett icke förankrat utspel för S som rörelse? Jag tror att det ska ses som en oro hos partiledningen att inför ett val tappa greppet och att de snabba utspelen blir lite för vilda och hårda. På längre sikt är det riskabelt och kan skapa en motsatt effekt. De som svalt migrationsuppgörelsen gjorde det för att lagen var tillfällig. Får de inte vara med i nästa steg så är det problematiskt, om man spräcker tilltron till den interna demokratin blir det i förlängningen svårt att styra partiet och svårt att styra landet.

Alla ska inte behandlas lika

I boken beskriver Veronica Palm hur vissa ord för att beskriva egenskaper inom socialdemokratins interna diskussioner om nomineringar till företrädare för partiet återkommer: Stabil, kraftfull, tung, förankrad och erfaren, ord som enkelt associeras med manlighet. Och hon har tänkt en del på hur detta kan brytas.

– Jag tror att förebilder behövs, att vi måste visa att makt och beslutsförmåga inte behöver associeras med män. Kvotering är visserligen ett bevis på att man misslyckats, men det är ett sätt att tvinga kompetenta kvinnor att ta plats och mediokra män att kliva tillbaka. När jag blev politiskt aktiv på 1990-talet sa man att alla skulle behandlas lika. Vi måste komma längre, se att kvinnor bedöms på meriter och meriter får man inte om man inte får chansen. Vi behöver känna till och utgå ifrån att kvinnor och män bedöms olika och därför aktivt synliggöra kvinnor och låta dem vara människor och makthavare, snarare än kvinnor.

Svårt med systerskap

Hon beskriver också hur systerskapet är svårt att bygga, för den kvinna som inom ett patriarkat öppet stöttar en annan kvinna utsätter sig för risken att själv bli bortvald. Hur går vi emot det?

– Det finns, som jag ser det, inte så många alternativ. Kortsiktigt är det mer lönsamt att anpassa sig till den överordnade gruppen och liera sig med den. Men det är till priset att inte vara hel. Hur lojal jag än är med manligheten är jag aldrig en del av broderskapet. För att kunna vara hel som människa, inklusive att kunna vara svag, tror jag att det krävs ett ovillkorat systerskap.

Du beskriver även i boken att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson på eget bevåg hörde av sig för att stötta dig vid ett tillfälle – stödet kom då från en man som visade sig vara en vän.

– Vi har egentligen aldrig varit vänner på ett personligt plan. Snarare visade han sig vara en äkta kamrat, som ringde upp den som inte blev vald, på ett sjysst sätt.

Du pläderar varmt för ett systerskap, men fenomenet har ju ändå begränsningar – vi har som kvinnor olika intressen politiskt, och bör därför kanske inte backa varandra automatiskt?

– Man får skilja på att systerskapet inte handlar om att tycka om alla kvinnor. Jag har mer gemensamt med Peter Hultqvist än Annie Lööf, förutom politiken och klassbakgrunden. Det är viktigt. Men att respektera och ta hårda debatter med Annie Lööf är att respektera henne som politiker, och därmed en del av systerskapet.

Du skildrar i boken genansen när du som föreläsare utan akademisk bakgrund kan stöta på ord du inte förstår och hur du periodvis undvikit sådana sammanhang. Känslan av att krympa i de rummen, är den möjlig att helt överbrygga?

– Nej, jag tror inte det. Men just därför är välfärdsstaten så viktig, integrationen som innebär att människor möts från olika grupper. Jag kommer aldrig ifrån min bakgrund, men ju mer jag möter andra och lär mig att hantera olika situationer desto tryggare blir jag. Skolsegregationen som kom med det fria skolvalet kan vara hemsk för ungarna där och då, men den betyder på längre sikt också att man inte möts och därigenom inte får den där sociala träningen.

Politiken är en ständig kamp om att visa sig duglig. Du beskriver hur du själv ofta hamnade i en inövad roll som var lagom tuff men samtidigt behagade. Är det möjligt att visa sig svag – och även anses duga?

– Jaa! Jag tror att det blir bättre för politiken att vi kan visa oss svaga, erkänna att vi inte har koll jämt, inte hinner och orkar allt. Och särskilt när det finns så mycket politikerförakt som accelererar. Vi måste inte låtsas.

Du bjuder på mycket från både ditt politiska och privata liv, även skilsmässan du gick igenom, men jag upplever att du ändå undviker att skriva om och analysera din ex-make, som ju senare var en av de som hängdes ut under metoo. Är det ett medvetet val?

– Han är min ex-man och min relation till honom spelar roll. I mitt liv är han mina barns far. Jag har jobbat med balansgången, för mig har det varit viktigt att nämna att vi genom metoo är många som fått nya perspektiv på människor som står oss nära, det hade varit konstigt att inte göra det – men han är inte viktig i boken. När jag beskriver vår skilsmässa är det mig jag skriver om, inte honom, det är min röst.

Tips ur boken ”Systerskap

• Tänk stort och ge inte besked direkt.

• Det personliga förebildskapet är det viktigaste och svåraste.

• Det dummaste som en ”storasyster” kan göra är att boxa in småsystrar i den struktur hon själv tvingats anpassa sig till.

• Som storasyster kan du berätta att glastaket finns, vara där när någon slår i och applådera när någon modigt krossar rakt igenom.

• Krångla inte till feminismen med snåriga teoretiska begrepp – då stängs viktiga röster ute.

• Var inte småsint – ett tillåtande systerskap ger styrka till fler systrar och det i sig leder oss framåt.

• Kvotering är en strategi för att åstadkomma det som borde vara självklart men inte är det.

• Vi behöver institutionalisera systerskap. Det kan handla om sådant som separatistiska organisationer eller organiserad barnverksamhet för att stötta föräldrar.

• Viska inte bakom en kvinnas rygg när hon inte orkar ta en konflikt mot ännu en självsäker snubbe eller väljer en kort kjol. Det kan vara en rekvisita i en scenkostym hon behöver den dagen.

• Skapa en sms-grupp av systrar. Använd den även under pågående möte.

• Låt inte oförrätter ligga och skvalpa i medvetandet – det riskerar att göra dig bitterfittig. Sjung ut och välj dina strider.

• Låt de mörka stunderna komma ibland. Bryt ihop med något du gillar, som glass, film, mys i soffan …