– De som hålls borta är ofta fattiga, hemlösa, ungdomsgäng eller missbrukare. Det är rätt vanligt att när de här sakerna drabbar ungdomar, så är det nästan alltid i utsatta förorter eller liknande ställen, säger han och fortsätter:

– De här grupperna har ju ingen representation eller inflytande på samhället, så det är ”riskfritt” att behandla dem lite hur som helst. Jag har svårt att tänka mig att man skulle sätta upp sådana här ljud i rikare områden eller i Nordstan.

Använt barnvisor

Ett av exemplen han tar upp i sin bok är just den pipande ljudskrämman Mosquito. Men andra ljud har också använts i samma syfte. Fredrik Edin berättar att man i Norge använt barnvisor för att få bort missbrukare från torg och att radiokanalen P1 har använts i Malmö för att unga inte ska hänga i vissa fastigheter. Att spela klassisk musik är också vanligt.

– Det finns ett dubbelt klassförakt i det. Man tar sig rätten att jaga bort fattiga människor, utifrån förutfattade meningar om vad de här människorna kan störas av.

Även om exkluderande design enligt Fredrik Edin är vanligt på handelsplatser där vissa grupper anses störa kommersen, är det ofta offentliga aktörer som ligger bakom åtgärderna.

– Jag skulle säga att exkluderande design är en del av en privatisering, eller till och med en nyliberalisering, av samhället. Men de som faktiskt utför den är inte sällan kommunala eller andra offentliga aktörer.

Att skapa trygghet är alltid ett motiv bakom exkluderande design, men det handlar inte om alla människors trygghet, anser Fredrik Edin. Han tycker att det sällan är någon som pratar om hur det känns för de som blir bortjagade.

– Detta är en farlig utveckling och leder till det jag kallar för ekonomisk rensning av städer. Det är en del av en större samhällsutveckling där vi värderas utifrån vår förmåga att konsumera. Vissa städer och stadsdelar blir sådana där bara rika och välfungerande människor får finnas.