BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Under dessa samtal får jag också bekräftelse på något jag läst i den inledningsvis citerade boken ”Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse” (Bokförlaget Korpen). Där poängteras att Johan Lönnroth inte bara är sammansatt utan också ”ständigt föränderlig”.
”Att rätt beskriva och fånga människan Johan Lönnroth är som att försöka beskriva ett moln. Han är ständigt föränderlig, gärna högt uppe, vandrande i tanken.”
När jag frågar Johan Lönnroth om detta slår han till en början ifrån sig, men han förnekar inte att hans liv varit osedvanligt växlingsrikt. Han var ju den schackspelande latinstudenten som i tur och ordning blev matematiker, nationalekonom, regeringstjänsteman, kommunpolitiker, riksdagsman, vice partiledare och slutligen historiker med inriktning mot Göteborgs lokalhistoria. Och under större delen av denna lysande karriär har han också spelat fotboll!
Det sistnämnda påminner jag Johan Lönnroth om under vårt samtal på Sankta Elisabets Folkhögskola. Den fullpackade föreläsningssalen ligger nämligen bara något hundratal meter från den plats där jag för första gången mötte honom. Det var på fotbollsplanen på den del av Heden som ligger närmast ”Hedendomen” det vill säga Katolska Kyrkan.
– Det var först i folkskolan och sedan genom fotbollen och bandyn som jag kom i närkontakt med arbetarklassen, kommenterar Johan Lönnroth, när jag påminner honom om vårt gemensamma förflutna på Hedens dammiga sandplaner.
"Jag kom från en borgerlig miljö men jag kände mig mer hemma bland mina proletära lagkamrater."
– Jag kom från en borgerlig miljö – min pappa var historieprofessor och medlem av Svenska Akademin – men jag kände mig mer hemma bland mina proletära lagkamrater, tilläger han.
– Där fanns en värme och en medmänsklighet som jag saknade i min egen miljö.
På fotbollsplanen agerade Johan Lönnroth alltid med stor kraft, men han var ändå föredömligt schysst. Detsamma kan också sägas om hans uppträdande i politiska debatter och förhandlingar. Det bekräftades efter samtalet på Sankta Elisabet av en före detta moderatpolitiker som mött honom i ideologiskt laddade duster om fördelningspolitiken, den offentliga sektorn och de statliga regleringarnas roll i samhällsbygget.
På den sistnämnda punkten företrädde Johan Lönnroth en linje som inte sällan avvek från huvudströmmen inom det parti som han tillsammans med Gudrun Schyman ledde under åren 1993–2003. I motsats till många av sina partivänner trodde han inte på planekonomin som bästa tänkbara samhällsmodell.
– Många har påstått att jag skulle vara kommunist, men det stämmer inte. Jag har alltid sett mig som frihetlig socialist. Som ung var jag därför anarkosyndikalist. Det innebar att jag inte ville att makten skulle utgå från staten utan från fackföreningarna och från lokala gräsrotsorganisationer, säger Johan Lönnroth.
Syndikalismen har dock inte varit den enda förebilden. Till inspirationsgivarna hör också den vänstersocialistiske politikern Albin Ström, som brukade hålla sina valtal på en plats på Heden som bara ligger några stenkast från den sal på Sankta Elisabets Folkhögskola, där jag intervjuar Johan Lönnroth.
Om vänstersocialisten Albin Ström har Johan Lönnroth skrivit en mentalitetshistorisk bok, som indirekt erinrar om att hans pappa var en av Sveriges främsta historiker. Boken heter ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse” (Korpen). Där står det klart för läsaren att den karismatiske politikern Ström hade mycket gemensamt med Johan Lönnroth själv. Till de gemensamma dragen hör inte minst en utpräglad intellektuell hederlighet och en orubblig vilja till självständighet.
Det frihetliga arvet från syndikalisterna och Albin Ström skulle Johan Lönnroth föra vidare, när han han efter många år som matematiker och nationalekonom gick med i dåvarande VPK.
– Sedan 1970 har jag varit vänsterpartist, men jag har hela tiden följt det som brukar kallas det frihetliga spåret i arbetarrörelsen. Det innebär att jag tror mer på arbetarmakt snarare än på den statsmakt som hyllades av stora delar av partiet, berättar han.
En sådan ståndpunkt har naturligtvis inte varit okontroversiell i sammanhanget. Detsamma kan sägas om Johan Lönnroths motstånd mot det han uppfattade som en ansvarslös överbudspolitik från partiets mer utopiskt inriktade gräsrötter. Särskilt påfallande blev detta under den budgetsanering som han i samarbete med Göran Persson genomdrev på 90-talet. Sålunda hävdade Johan Lönnroth gentemot gräsrötterna att partiet måste kunna peka på intäktsökningar som skulle kunna bekosta de föreslagna reformförslagen. För att bli trovärdigt måste partiet ta hänsyn till de ekonomiska realiteterna, menade han. Det måste ske genom att man tydligt visar hur utgiftsökningar skulle kunna finansieras.
Liknande ställningtaganden låg också bakom Johan Lönnroths engagemang för den rörelse inom Vänsterpartiets ram som i början av 00-talet kallades för ”Vägval vänster”. Här fanns en tydlig udd mot vad han uppfattade som stelbenthet och rigiditet hos dem i partiet som ville hålla liv i den kommunistiska traditionen. Däremot fanns det inga avsikter att bilda ett nytt vänsterparti.
– Många uppfattade oss som splittrare, säger Johan Lönnroth.
– Men så var det inte! Vi ville bredda vänstern och refomera partiet, inte splittra det.
Engagemanget för ”Vägval Vänster” skulle dock bli början till slutet för Johan Lönnroths dittills mycket framgångsrika karriär som rikspolitiker. Många tippade att han skulle efterträda Gudrun Schyman som partiledare, men så blev det inte. När Lars Ohly tog över ledningen av partiet, återgick Johan Lönnroth efter hand till rollen som forskare och fri debattör. Ett resultat av denna verksamhet är boken Den tredje vänstern, som nyligen kom ut i en reviderad upplaga och med socialdemokraterna Ann-Marie Ljungberg och Jimmy Sand som medförfattare.
Om detta och mycket annat kan man läsa i den inledningsvis citerade antologin ”Johan Lönnroth och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse”. Här hyllas Johan Lönnroth av politiker som Gudrun Schyman, Lars Bäckström och Leif Pagrotsky, men också av forskare som Sven-Eric Liedman och Rune Jungen, författare som Susanna Alakoski och Bengt Berg och ungdomsvänner som Tomas Forser och Ronny Ambjörnsson. Sammantaget tecknar dessa vittnesmål bilden av en politiker som torde ha få motstycken under ”Post-Palme”-epoken.
