Omar vaknar med ett ryck och ser en uniformerad polis genom vindrutan. Han vill inte bli inlåst i förvaret och han kan inte åka tillbaka till Marocko med tomma fickor. De kravlar ut ur den röda Opeln, han och Ahmed som har sovit i det nedfällda baksätet. Bilens ägare har efter en krock lämnat den till sitt öde på en grusplan med nummerplåtarna bortskruvade. Ena bakdäcket är punkterat och kofångaren hänger ner i backen.
– Får jag se dina id-handlingar, säger polisen och Omar vecklar ut ett skrynkligt papper ur fickan.
Från framsätet kryper en tredje person fram – Karim. Han har sovit i fosterställning över framsätena med vänsterfoten i det nedfällda handskfacket.
– Jag överlever, men det är inte bekvämt, säger han.
Till skillnad från de andra två har han uppehållstillstånd och behöver inte oroa sig för polisbesöket.
– Vi har sovit här i tre månader. Men det börjar bli kallt om nätterna. Sverige är ett kallt land, säger Omar.
Polismannen kollar handlingarna snabbt och berättar att bilen ska bogseras bort inom några dagar. Poliserna brukar gripa de som har utvisningsbeslut och låsa in dem på Migrationsverkets förvar men inte i dag. När polisbilens däck knastrar mot gruset på väg bort pustar Omar ut. Ahmed börjar rulla en joint.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Driver runt
En gråtung haschdimma fyller långsamt bilen. Ensam och under tystnad suger Ahmed i sig röken. Han har precis släppts efter ett år i Migrationsverkets förvar i Åstorp. Han driver runt på gatorna i ett juridiskt ingenmansland. Marocko vägrar ta emot honom utan identitetshandlingar. Om några månader kan han söka asyl igen och då rullar processen åter igång.
– Allt jag vill är att bli lämnad i ifred, säger Ahmed.
Han har levt nästan hela sitt 20-åriga liv på gatan i olika europeiska storstäder.
Han litar inte på någon, berättar Karim.
– Ibland får han för sig att jag jobbar för säkerhetspolisen, säger Karim och fiskar upp en deodorant ur fickan.
Förutom en burk hårvax och en urladdad mobil äger Ahmed bara kläderna på kroppen. I december hamnade han på gatan och har sedan dess tappat sin ryggsäck, dator, en hårddisk med två terabyte samplingar och tio kilo i kroppsvikt. I dag kommer en tallrik pasta bli det enda han får i sig.
– Jag kom till Sverige med en stor dröm. Jag vill bli den nästa Redone. Han är också marockan och världsberömd musikproducent, säger Karim på perfekt engelska.
Omars leende smittar när han struttar runt utanför bilen. Men sen svartnar blicken.
– Jag orkar snart inte mer, säger han uppgivet.
Förut levde drömmen om Europa i honom. Omar gick i en skola för fattiga barn i Casablanca. Men när pappan försvann var han tvungen att hjälpa till med försörjningen av sin mamma och sina syskon. Han fick kontakt med några skumma typer. En dag skulle han transportera en väska. När han drog upp dragkedjan hittade han pengar. Då stack han. Drömmen tog honom över Medelhavet och han drev runt på gatorna i Bilbao, Bryssel, Frankrike. 2013 hamnade han i ett familjehem i Dalarna. Omar började skolan och lärde sig svenska. Åkte skridskor och skidor för första gången. Efter praktiken på ett äldreboende lyckades han skicka hem 2 000 kronor till mamma i Casablanca.
Allt rasade
När avslaget på asylansökan kom rasade allt, berättar han. I våras häktades han i två veckor för ett grovt brott men friades. I början av sommaren fyllde Omar 18 år. Då bodde han på ett LVU-hem där han ”visat ett gott beteende och insikt om sitt eget beteende”, enligt individ- och familjenämnden. Sedan kom regeringens skärpning av asyllagarna och slog helt undan benen på honom. I juli skrevs han ut från hemmet och hamnade rakt ut på gatan. Han har nekats asyl och är myndig. Därför drar Migrationsverket in boendeplatsen och allt ekonomiskt stöd. Endast några få kommuner erbjuder stöd efter 18-årsdagen.
– Jag gjorde allt de sa men får ändå inte stanna här. Jag kan inte återvända. Jag dör hellre här i Sverige än nere i Marocko framför min mamma, säger Omar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Utsatt situation
”Varning för ficktjuvar, lämna aldrig ert bagage utan uppsikt”.
Det automatiska utropet ekar i ankomsthallen på Stockholms centralstation.
– Här är ett typiskt ställe där många av killarna försöker stjäla plånböcker och väskor, säger polisen Christian Frödén och pekar mot de bruna bänkarna i kortändan av lokalen.
Han arbetar med uppsökande av ensamkommande barn och har under sommaren har träffat allt fler nordafrikanska killar. De kommer till Stockholm från andra svenska städer men även från utlandet, antagligen via smugglare.
– Det är många 18-åringar som fått sista avslaget och blivit av med sitt boende. De ser inte hemfärd som ett alternativ. Även om det blir tuffare här är det ännu värre hemma.
Det lever omkring 1 000 marockanska barn och ungdomar på gatorna i Uppsala, Västerås, Göteborg och Malmö. I Stockholm rör de sig runt Medborgarplatsen, citykvarteren och Sergels torg. Ibland jagas de av högerextrema medborgargarden.
– De är enormt utsatta. På gatan finns det bara kriminalitet som överlevnadsmetod eller att sälja sig själv. Eller både och.
Det är vanligt med självskadebeteende, berättar Christian Frödén.
– De använder droger för att ”slippa tänka”.
Med missbruket kommer också våldsinslag.
– Är missbruket långt gånget med piller och annat har man inte tålamodet att begå snyggare former av fickstölder. Då sliter man hellre till sig en halskedja från någon och springer.
Den viktiga frågan är varför de begår brott, säger Sooi Schneider och blickar ut över Sergels torg.
Hon och Tobias Eriksson-Blad startade organisationen Habibi för snart ett år sedan och jobbar nära den marockanska gruppen. De har sett hur livet på gatan bara blivit värre. Hon menar att de nya hårdare asyllagarna som trädde i kraft 1 juni innebär att många närmast tvingas ut i tung kriminalitet.
– Hur ska vi göra när det blir kallt ute? Det är en mänsklig rättighet att ha tak över huvudet och inte behöva frysa ihjäl. Man vill göra så svårt som möjligt för dem men de kan inte åka härifrån. I slutändan kommer vi se ihjälfrusna kroppar.
Morgonsolen strålar in i bilen på grusplanen. Karim gäspar och tar på sig jeansen. I natt slapp han framsätet och sov bredvid Ahmed. Ingen vet var Omar har tagit vägen. När Ahmed märker att de fått besök skriker han irriterat på arabiska.
– Han vill inte bli intervjuad mer eller hamna på bild, säger Karim som lugnt plockar ihop sina saker.
Under gårdagens möte med socialen fick han ett papper med adressen till ett härbärge två timmar utanför stan.
– Jag har sovit där förut, det är ett hemskt ställe. Många är psykiskt sjuka och jag kommer bli galen om jag sover där. Bilen är bättre.
Han vandrar bort längs sin vanliga runda och passerar en man djupt försjunken i ett parti Pokémon Go.
– Jag spelade också tidigare men har inte tid. Folk fattar inte att det är ett heltidsjobb att leva på gatan, säger Karim.
För bara två år sedan, i en taxi i Marocko, hörde han en av sina låtar på radion. Men där finns ingen framtid för musiker, säger han. Karim ville till Europa och populärkulturens centrum – Stockholm. Han kom till Sverige, till Bromölla, i mars förra året. Hans svenska manager, som också var hans fru, hade ordnat uppehållstillstånd. Drömmen var nära att slå in men bara sju dagar senare skulle allt förändras – igen.
Karim vaknade på natten av ett konstigt rosslande från sin fru. Han googlade fram larmnumret och ringde 112.
– På sjukhuset kom jag ihåg hur alla grät. När hon gick bort kände jag mig mycket ensam. Hon var den enda jag kände i Sverige.
Han hamnade till slut mitt i Stockholmsvintern med några tusenlappar på fickan. Han sov på McDonald’s, i en husvagn, i ett ödehus och sedan tre månader i den röda bilen. Han drömmer om att sitta och arbeta i en varm studio. Som Max Martin, Shellback och Redone. I somras stötte han på låtskrivaren Anders Bagge i Kungsträdgården.
– Jag gick fram och berättade att jag vill jobba med musik. Han sa att jag skulle söka till hans skola Dreamhill Music Academy. Hur ska jag kunna börja där som inte ens en säng att sova i?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Moderna Amerikabrev
Ingen del av hans svåra liv syns på Karims Facebook. Nyligen la han upp en selfie poserandes i nystruken skjorta uppe på Katarinahissen med vacker utsikt över centrala Stockholm. 74 likes. Vännerna känner inte till hans situation. Det är bland annat därför migrationen fortsätter. Drömmen om Europa hålls vid liv av vår tids Amerikabrev i sociala medier. Men få berättar om drogerna, ensamheten och kriminaliteten. Samtidigt har den materiella grunden som driver på folkvandringarna förvärrats. Finanskrisen 2008 slog hårt mot den spanska ekonomin och mot jordbruksindustrin som tidigare erbjöd försörjning för många nordafrikanska migranter. De började istället leta sig norrut och runt 2012 började folkvandringen nå Sverige.
Känner sig ensam
Mörkret sluter sig runt bilen. Rutorna immar snabbt igen när Karim stänger dörren och virar in sig i alla filtar och täcken han kan hitta.
– Det är extremt hårt liv just nu. Ibland känner jag mig sjuk och saknar min familj. Men jag kämpar. Du måste ha rätt inställning annars går du under.
Om du har papper, varför kan du inte komma bort från gatan?
– Jag får fel hjälp. Socialen tror inte att jag är hemlös. Vi kan inte hjälpa dig med din dröm, säger de till mig. Men jag behöver inte hjälp med musiken bara tak över huvudet.
Det ser ut som han blir ensam i natt. Ingen vet var Ahmed är. Omar har slutat svara i telefon. Någon berättar att han gått under jorden för att slippa låsas in. När Karim lägger huvudet mot kudden börjar de jobbiga tankarna komma. Han har fortfarande batteri kvar i mobilen och sätter igång en ljudbok: The song machine: Inside the hit factory. Den torra brittiska rösten är sövande. Han somnar nästan direkt.
