”Jag blir bedrövad, ilsken och hysterisk varje morgon”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Palestinasjal runt halsen, ett aldrig sinande engagemang och låtar sjungna på skånska, både om kärlek och om kampen om en bättre värld, kanske är Mikael Wiehes främsta kännetecken. Varje morgon startar han arg efter en genomläsning av dagens tidning. Det finns mycket i världen att uppröras över vilket skapar ett behov att formulera tankarna.

– Jag blir bedrövad, ilsken och hysterisk varje morgon. Att säga vad jag tycker och tänker om vad som händer i världen är en del av min identitet. Får jag inte det utrymmet genom att exempelvis ge ut skivor känner jag mig utmanövrerad från debatten. Men det ska ingen tro att det ska vara lätt, säger Mikael Wiehe och skrattar.

En låt som blev till från behovet av att samla tankarna och säga sitt är ”Släpp in mig”.

– ”Släpp in mig” skrev jag 2015 när syrierna marscherade på Europas motorvägar. Tyvärr är den inte mindre aktuell i dag. Den är på ett sätt skriven till flyktingmotståndare; sitt inte där och uggla i skuggor och skam. Kom ut nu och ge mig en hjälpande hand.

”Makten ska komma underifrån”

– Vi är en mänsklighet och det går inte att avskärma sig från den gemenskapen. Målet kan inte vara att stänga ute folk utan målet måste vara att släppa in folk, att göra det möjligt. Det är ingen som påstår att det är problemfritt men det är det som nu är vår utmaning. Man kan i alla fall varken stänga in sig i Vita huset eller i Katalonien. 

Han tror på musiken som ett sätt att mötas, och på människan.

– Hela min politiska grundtro är att makten ska komma underifrån. Den positiva kraften såg vi också när det kom som mest flyktingar, hur människor ställde upp ideellt för att hjälpa till. Politiken som förs måste tillfredsställa flertalets intresse, inte ett fåtals eller elitens. Den övertygelsen präglar också mina låtar.

På albumet handlar låten ”Monstret” om just detta, att folket kommer att slå tillbaka mot maktens girighet. Men Mikael Wiehes musik är mer än ilskna kängor mot makten. Texterna handlar också om kärlek, människans mod och hur det är att åldras. Det direkta och klarspråkiga som har kommit igen i många av hans politiska texter har i ”Portvakten” bytts ut till ett mer poetiskt språk, där allvar blandas med ljusa melodier.

Hoppet och modet allt viktigare

Med en lång karriär kommer nya erfarenheter och med dem nya sorters låtar. ”Leva tills jag dör” är en sådan låt. Den ger också en bild av Mikael Wiehes beslutsamhet: ”… jag tänker varken släppa taget eller ge upp och lägga ner/Till allra sista andetaget ska jag va med i det som sker/Jag tänker inte stå i skuggan/Jag tänker inte hamna utanför/Jag tänker inte smita undan/Jag tänker leva tills jag dör”.  Just hoppet och modet har blivit allt viktigare att fokusera på under senare år, säger Mikael Wiehe.

– När man är ung ska man rikta den energi man har åt alla håll, uppåt, bakåt och framåt. Nu ser jag mer på min roll som att trots allt mörker, trots Trump, klimathotet, krig och fattigdom, så måste man ändå tro att det finns en framtid och en mening i det man gör. Jag vill hellre, med risken för att bli naiv, skriva om hur jag vill att det ska vara. Jag tycker inte att allt var bättre förr men jag tycker nog att världen delvis riskerar gå åt helvete och dessutom blir jag äldre. Mitt sätt att förhålla mig till det blir att skriva en låt och fokusera på hoppet.

I vår kommer vi att kunna ta del av Mikael Wiehes låtskatt i musikalföreställningen ”… har du sett världen” på Malmö Live Konserthus,  i regi av Philip Zandén och Nour El-Refai i rollen som Mikael Wiehe.  En resa från efterkrigstidens Malmö till i dag.

– Jag ger mig in i något som jag aldrig har gjort förut. Det är nervöst men ska bli väldigt roligt.