Namir kom till Sverige för 1,5 år sedan. Han hade inga identitetspapper med sig, för han flydde från Afghanistan till Iran med sin familj när han bara var ett år gammal. För att kunna studera efter högstadiet behövde han id-handlingar, så han återvände till Afghanistan, men ingen kunde verifiera vem han var. När han försökte åka tillbaka till Iran var dörren stängd.
– Jag vågade inte vara kvar i Afghanistan. Även om det inte är krig som i Irak eller Syrien är det mycket farligt. Män utnyttjar unga pojkar sexuellt, man får ett vapen i händerna och förväntas döda, eller så blir man dödad i religionens namn, säger han.
Namir är konvertit. Som pojke kände han sig aldrig hemma inom islam och efter samtal med en granne från Armenien som pratade om Jesus döptes han i största hemlighet i Iran.
– Och jag är hazar. Det gör det också väldigt svårt.
Hazarerna är Afghanistans näst största folkgrupp. De har varit förföljda sedan landet blev självständigt och för runt 100 år sedan utrotade emiren Abd-Rahman Khan 65 procent av alla hazarer i landet.
”Jag vill stanna för alltid”
Namir säger att han är helt övertygad om att han skulle ha dött om han stannat i Afghanistan, eller om han återvände nu. Därför valde han att fly till Europa.
– Att det blev just Sverige var inte någon plan, men jag hörde att det var lättare att få stanna här. Malmö har varit fantastiskt. Som flykting skickas man runt väldigt mycket, men efter att ha kommit till Malmö så vill jag stanna för alltid. Visste du förresten att Malmö kallas ”Kärleksstaden”?
Men Namir fick inte stanna. Utan papper kunde hans identitet inte verifieras – därmed inte heller hans historia. Tre avslag senare satt han på ett boende i Finspång och skulle utvisas. Då fick han höra om Asylstafetten. En grupp människor skulle gå från Malmö till Gotland för att påverka politikerna under Almedalsveckan. Namir tog sig till Malmö och deltog i marschen.
– När jag kom tillbaka till Malmö pratade jag med Asylgruppen och fick rådet att gömma mig. Jag kan inte åka tillbaka till Afghanistan, för då dör jag. Som papperslös är livet svårt, säger han. Hela tiden går han med en oro över att bli gripen och skickad till Afghanistan, men samtidigt är den oron lättare att hantera än att faktiskt vara i Afghanistan och oroa sig för att bli mördad. Trots det verkar han positiv och skrattar mycket.
– Mitt namn betyder ”anda av lycka”. Det är mitt sätt att hantera det jobbiga. Jag tror att de som ler mest också är de som är olyckligast. I alla fall känns det så för mig.
Vad tänker du när du hör om att polisen på nytt ska satsa på att gripa och utvisa papperslösa?
– Jag blir rädd. Jag är rädd hela tiden. Förra gången, när de försökte under tio dagar gick jag knappt ut från lägenheten. Det kommer bli likadant den här gången.
Har du någonsin dåligt samvete för att du uppehåller dig i Sverige illegalt?
– Jag vill ju inte vara här som papperslös, jag vill vara fri och vara en människa. På ett sätt är pappret ett bevis på att man är människa, så vad är jag då, som inte har ett?
Systemet tvingar fram lögner
Anklagelser om att flyktingar ljuger i sina asylansökningar florerar allt oftare på internet och Namir berättar att det är vanligt. Problemet, menar han, är att systemet tvingar fram lögnerna.
– I Sverige förstår man inte hur farligt det är i Afghanistan. Det är svårt för någon som inte har varit där att inse hur det är att leva som hazar eller kristen där.
Hur fungerar det att leva gömd samtidigt som du har en så stark längtan efter att vara fri?
– Jag är friare än vad jag hade varit överallt annars. Här kan jag gå i skola och jag är med i en teatergrupp. Vi spelar politisk teater, men jag hatar politik. Hade det inte varit för politik hade jag kunnat leva väldigt annorlunda.
Fotnot: Namir heter egentligen något annat.
