När ETC kommer på besök har den redan pågått i 46 dagar. Varje dag från klockan 12 till klockan 20 sedan den 9 juli har afghanska asylsökande familjer demonstrerat på samma torg dit de ensamkommande flykting­barnens sittstrejk förvisades för två år sedan och av samma anledning. Mitt framför näsan på arbetarrörelsens största organisation och på en förevigad Hjalmar Branting med knuten näve och fanor i bakgrunden vädjar man till folkhemmet att öppna sina dörrar.

En regnig dag som denna håller endast ett tjugotal personer ställningarna på torget och de flesta barn har åkt till sina respektive hemorter nu när sommarlovet är över. Men på den här platsen har hela 120 familjer sittstrejkat sedan den 9 juli och som mest 80 familjer samtidigt. När de fick nys om att afghanska familjer kallades till protest lämnade de sina hem för att åka från den sydligaste södern och det nordligaste norr till huvudstaden, där deras framtid står på spel.

”Vi var tvungna att göra något”

Masume Ataayi är 23 år och mamma till två små flickor på ett och tre år. Hon har inte varit hemma i Junsele sedan den 9 juli när hon tog tåg och buss ner till Stockholm i nio timmar för att sätta sig på det här torget.

– Det har varit jättesvårt för mina döttrar och för mig att sitta här varje dag sedan dess. Men vi var tvungna att göra något. Att sittstrejka var det bästa alternativet vi hade för att försöka förändra vår situation. För vi har länge väntat på att någonting ska ske, på att det ska komma en ny lag, som ger oss asyl, men ingenting händer, berättar hon.

Men det svåraste av allt är att inte veta vad som kommer att hända med henne och hennes familj, som har fått avslag på sina asylansökningar tre gånger.

– Jag är orolig för att vi ska utvisas. Men vi vet inte vad vi kan förvänta oss. Risken är stor att vi får avslag igen, säger hon.

Den situationen delar hon med övriga afghanska familjer som tagit sig hit från Sveriges alla hörn.

Det var desperationen över den ständiga ovissheten som födde idén om sittstrejken hos tre afghanska kvinnor i Junsele, i Ångermanland.

– Vi brukade träffas varje dag och pratar om våra problem. Om situationen här i Sverige och den i Afghanistan. Vi visste att kvinnor i Afghanistan inte kan sittstrejka, men det kan de göra här, berättar Masume Ataayi.

– Vi kände till de ensamkommandes sittstrejk från förra året. Så vi skapade en Facebook-grupp som heter Liv utan gränser och började organisera sittstrejken, berättar Sara Jafari, 20 år, tvåbarnsmor och den andra i grundartrion.

Man hade aldrig lyckats med att mobilisera så många barnfamiljer från hela landet om det inte vore för att man startade en telefonkedja. Varje familj ringde sina bekanta som förde vidare meddelandet till alla afghanska familjer de kände.

– Vi kom hit från Dalarna efter att ha fått reda på att sittstrejken skulle anordnas, berättar Naser Jafari, som också suttit på Norra bantorget varje dag sedan den 9 juli.

– Att sitta här är ingenting mot hur trött man blir av att inte veta hur vår situation ska lösas. Vi vill gärna jobba, börja betala skatt och vara självständiga, säger han.

Psykisk stress

Naser Jafari har bott i Sverige i fyra år, med sin fru och tre barn (4, 6 och 9 år gamla). De har fått avslag av Migrationsverket på sina asylansökningar tre gånger.

– Man känner mycket stress. Min fru går till psykologen två gånger i veckan. Förut hade hon inte sådana psykiska problem. Vi är framförallt oroliga för barnen. Vi vill inte att de ska drabbas av samma sak, säger han.

Och det är samma överväldigande känsla av rädsla och oro som drabbar 36-åriga Rahimeh Rahimi när ETC ställer den enkla frågan till henne: ”Hur många barn har du?”

Hon har tre barn, fyra avslag från Migrationsverket och tusen tårar som hon inte kan hejda.

Den 18 augusti höll hon ett tal efter en liten demonstration som Liv utan gränser anordnade i Stockholm och lyckades maskera sin sinnesstämning ganska väl:

– Jag har ett meddelande från några mammor som sittstrejkar på Norra bantorget till Stefan Löfven: Vi afghanska familjer har sedan en lång tid, cirka fyra år, befunnit oss i en osäker situation. Våra fall har getts avslag genom beslut av Migrationsverket. Vi familjer får inte göra någonting. Vi har inga arbetstillstånd. Vi kan inte ens ha ett medlemskort till en mataffär.

– Vi är ständigt under press från Migrationsverket. Vi är kvinnor och mödrar som fått psykologiska och psykiska problem och är nervösa. Även våra barn har blivit svagare och de är även rädda för polisen.

– Alla vet att Afghanistan är det farligaste landet för kvinnor. Vi var satta under fysisk, mental och psykologisk tortyr. Vi bad om skydd här i Sverige och vi hoppas att få leva i frihet, som andra människor. Men det finns även en slags tortyr här i Sverige. Den är att skickas oss tillbaka till Afghanistan.

Det var bara den darrande handen som höll pappret där talet stod skrivet som skvallrade om hur Rahimeh Rahimi egentligen mådde.

Världens farligaste land

Ett slagord under 18 augusti-demonstrationen var ”Afghanistan är inte säkert!”. Och det är just det påståendet som är själva kärnpunkten i barnfamiljernas argument om varför de bör beviljas permanent uppehållstillstånd.

Afghanistan gick om Syrien i år och rankades av Institute for Economics and Peace som världens farligaste land, i rapporten ”Global Peace Index 2019 – Measuring Peace in a Complex World”. Att det pågår väpnade konflikter i hela det afghanska territoriet är det knappast någon som ifrågasätter.

Inte heller Migrationsverket, som i sina senaste riktlinjer för asylsökande från Afghanistan (det så kallade Rättsliga ställningstagandet från den 12 februari i år) medger att det i hela det afghanska territoriet ”föreligger” ”inre väpnad konflikt” och samtidigt slår fast att ”rättsskyddet i Afghanistan innehåller sådana brister att det inte går att hänvisa någon till den afghanska staten för myndighetsskydd. Det finns inte heller någon annan part eller organisation som kontrollerar hela eller en betydande del av Afghanistans territorium som kan ge skydd”.

Men enligt myndigheten skulle man ändå i princip kunna neka afghaner asyl med argumentet att de skulle kunna ”internfly”. Alltså utvisas till en del av Afghanistan där ”risken för att civila att drabbas av skyddsgrundande behandling”, alltså exempelvis terrorattentat eller väpnat konflikt, ”inte är så hög”. Vad ”inte så hög” betyder förklaras inte. Men det betyder alltså att Sverige utvisar afghaner till territorier där man riskerar att falla offer för intensiv väpnad konflikt. Ett av de internflyktsalternativ som enligt Migrationsverket bör övervägas är huvudstaden Kabul. Där inträffade ett mycket blodigt terrorattentat så sent som den 19 augusti.

Faktum är att Sverige tillhör de strängaste länderna i EU när det gäller att bevilja afghaner asyl. En bearbetning som ETC har gjort av statistik från Eurostat visar att Sverige under 2018 beviljade endast 31,7 procent av de afghanska asylansökningarna i första instans. Genomsnittet i EU var 46,2 procent, och länder som Italien (87,5 procent), Spanien (85,7 procent), och Frankrike (66,9) beviljade afghaner asyl i mycket högre utsträckning.

Nästa milstolpe den 10/9

Familjerna har nu sittstrejkat i 54 dagar utan att något av riksdagspartiernas öppet gett dem sitt stöd och utan att regeringen tagit kontakt med dem. För att bli tagna på allvar måste de lyckas mobilisera tusentals svenskar på gatorna, men det verkar vara svårt. Uppslutningen bakom demonstrationen den 18 augusti var liten. Nu satsar man allt på att lyckas mobilisera tusentals människor till en demonstration i Stockholm den 10 september, samma dag som riksdagen öppnar.

– Jag vill säga till alla svenska kvinnor att vi afghanska kvinnor inte har några rättigheter i Afghanistan. Så vi ber dem att stötta oss nu. I ett land som Sverige, som alltid pratar om mänskliga rättigheter, om barns och kvinnors rättigheter. Ska politikerna komma och prata med oss?, undrar Masume Ataayi.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.