– Amanda, du måste komma hit. Ekot ringde precis och vill göra en nyhet på det i morgon bitti. Vi måste lägga ut ett pressmeddelande.
Några minuter senare sätter sig på en av barstolarna i det lilla köket, slänger upp gympadojorna på en annan och tar en klunk nattsvart kaffe. Han ler fortfarande åt att myndigheten gått på hans linje.
– Man är bara så jävla trött på den här skiten. Även när vi tycker att myndigheterna och lagstiftningen har fel måste vi anpassa oss efter dem. Därför är det så skönt att JO håller med oss om att Medlingsinstitutet var partiska, säger Erik Helgeson.
Blev asylrättsaktivist
Mannen som går igång på fackliga konflikter föddes i Kärra år 1982. Han blev politiskt engagerad som tonåring och var en av de tusentals personer som protesterade mot EU-toppmötet i Göteborg 2001. Vid samma tidpunkt höll dåtidens asylgrupper på att upplösas och av en slump började Erik Helgeson och hans tonåriga vänner att hjälpa personer som fått avslag på sina asylundersökningar. De startade ett nätverk, registrerade ett journummer som och blev helt nedringda av personer som behövde deras stöd. Erik Helgeson blev upprörd över hur de nyanlända blev behandlade på arbetsmarknaden och fick upp ögonen för fackföreningarnas viktiga roll.
– Arbetsgivare är rätt skrupelfria om ingen håller dem i schack. Folk blev brutalt utnyttjade. De jobbade månadsvis, blev nekade betalning, jobbade sönder sig, du vet, fick trasiga knän och ryggar. De åkte ut på dagen om de sa att de inte orkade lyfta längre.
Efter studenten blev Erik Helgeson kallad till mönstring, men Försvarsmaktens psykolog konstaterade snabbt att hans auktoritetsproblem bara skulle vara till besvär. I stället pluggade han strökurser och vikarierade som lärare på deltid. Så småningom fick han en ”jättejobbig” åtgärdsplan från Arbetsförmedlingen där han var tvungen att söka ”oändligt” många jobb. När hans pappa tipsade om att de behövde timvikarier i hamnen var han inte sen att skriva upp sig. 22 år gammal gick han för första gången in genom grindarna till Roro-terminalen på Hisingen. Han blev snabbt fackligt engagerad och fastnade direkt för hamnkulturen och personerna som arbetade där.
– På den tiden var det många original som jobbade här, särskilt bland blixtarna, alltså de behovsanställda. Det var spännande när det blev rast och man fick sitta och lyssna på deras historier för de hade varit med om så mycket.
Gillade hamnkulturen
Erik Helgeson berättar att det fanns en speciell kultur på arbetsplatsen och att hamnarbetarna var bra på att ta hand om varandra. Om de aggressiva förmännen gav sig på dem som var lite udda var kollegorna där för att backa upp dem. I hamnkulturen ingick också att ge varandra mer eller mindre smickrande smeknamn. I hamnen jobbar Droppen som alltid är lite förkyld och Dolly som är lik sin pappa Fåret. Räkan bor på öarna och Thailand kommer egentligen från Masthugget, men började åka till Sydostasien innan många andra. Erik Helgeson kallas för Pust-och-stön av några på nattskiftet, men annars har han inget smeknamn som han känner till.
– Grunden är väl att om du gör något storartat åker du på det som namn. Eller om du gör en tabbe, är på ett speciellt sätt eller om du gjort något annan innan du började i hamnen, typ Bagarn och Sned-seglarn. Eller om du har ett konstigt efternamn eller kommer från bonnläpp-land, som Vara.
Det är gemenskapen och stödet från kollegorna som får honom att orka engagera sig fackligt. När fackstyrelsen rodde iland förhandlingarna i våras skramlade medlemmarna ihop över 100 000 kronor som Erik Helgeson och hans tre kollegor fick för att åka på semester med sina familjer. På en av väggarna i facklokalen hänger hundratals brev som Hamnarbetarförbundet fått från hela världen. Ett kommer från busschaufförerna i Nybodagaraget som skriver att de stödjer förbundets rätt att teckna avtal. Ett annat från krogarbetaren Johannes som undrar hur han ska göra för att skänka sin månadsdricks till Hamnarbetarförbundet.
Är trött och nedbruten
Men det är ingen hemlighet att det fackliga engagemanget sliter på krafterna. Det senaste året har Erik Helgeson skött sina fackliga sysslor utöver sina vanliga arbetsskift i hamnen. Han är aldrig riktigt ledig utan kan bli uppringd av oroliga medlemmar när som helst på dygnet. De senaste åren har han brottas med bristen på balans mellan de olika delarna i livet. För snart fem år sedan blev han förälder till tvillingarna Nina och Amanda, så nu måste hans tålamod och engagemang räcka till dem också. De fackliga förhandlingarna har en tendens att äta upp hans energi.
– Jag har inte löst familjelivet så bra det senaste året för jag är så trött och nedbruten. Om mina barn skulle beskriva mig skulle de nog säga att jag är trött för den här konflikten har nästan pågått sedan de föddes.
Ibland tittar han avundsjukt på andra människor som ”lullar runt” och inte måste engagera sig så fort de tycker att någonting är orättvist. Samtidigt kan han inte undgå att bli förbannad när arbetstagare inte får trygga anställningar och säkra arbetsmiljöer.
– Ibland tänker jag att jag bara borde skita i allt och dra härifrån. Men jag tror inte att det skulle lösa sig om jag bara satte mig i en stuga i skogen och läste sagor. Man får ju hitta någon jävla balans. Men jag vill ju inte att de ska vara rädda för att deras pappa ska få ett vredesutbrott bara för att de är lite krångliga och filosofiska som fyraåringar kan vara.
Även döttrarna strejkar
I sommar ska han ta ett tillfälligt steg ner från barrikaderna och ta ut sina sparade föräldradagar. Då hoppas han att även döttrarna ska få ta del av hans konfliktlösningsförmåga när de bråkar om vems tur det är att ha en viss klänning. Förutom att ha fått leva med en trött pappa har döttrarna även fått med sig mer positiva saker, som att förstå vikten av att engagera sig. Erik Helgeson letar rätt på en videosnutt från lägenhetshallen i Biskopsgården där döttrarna stolt visar upp varsin gul reflexväst som de fått från glassbilen.
– Vi ska ha dom nästa gång pappa har strejk, förklarar de.
