BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Han är 32 år, född på Solvädersgatan och flyttade med familjen till Länsmansgården när han var fyra år. Sedan dess har han bott i området, i dag bara några portar bort från lägenheten där han växte upp. Senare har han även arbetat i området, undantaget en kort period för Lugna gatan i city. Där var ungdomar från hela stan. Här är det enklare att gå fram och säga ”Hur är läget?” och kanske fortsätta ett påbörjat samtal. Han känner alla ungdomar i stadsdelen, i alla fall till namnet, och ser han ett nytt ansikte går han fram och hälsar.
Rikt föreningsliv
Grunden till hans öppna inställning tror han lades när han var yngre. Då såg livet för ungdomar i Biskopsgården lite annorlunda ut. Det fanns ett blomstrande föreningsliv och Joakim och hans kompisar kunde testa allt från bågskytte, till schack och bandy. För honom blev det fotboll och de var många nationaliteter som spelade tillsammans. Joakim skulle gärna se ett lika integrerat föreningsliv som vänder sig till alla oavsett kön, etnicitet eller religion i dag.
– Skolan, fritidsgårdarna och föreningslivet var mitt liv när jag växte upp. Där fick jag träffa olika sorters människor, och inte minst vuxna. För mig var mötet med vuxenvärlden betydelsefullt, med lärare, tränare och lagkamraters föräldrar som kom och tittade på matcherna. I dag kan vi fältassistenter vara de första vuxna som ungdomarna möter som inte är en förälder eller lärare.
För Joakim innebar föreningslivet att nya dörrar öppnades. Han var 17 år när han plockades in i Biskopsgårdens ungdomsråd av en vaken fritidskonsulent som såg ungdomars potential. I rådet träffades de en gång i veckan, och inget de ville undersöka eller ändra på kändes omöjligt. De fixade disco i Lundbybadet, och när de tyckte att det var skit att det bara var de gamla spårvagnarna som körde till Länsmansgården ändrade de på det.
– Det var mycket verkstad och inte så mycket prat och det passade mig som hade svårt att sitta still i en skolbänk. Jag hade hoppat av barn- och fritidsprogrammet och testade runt under en period, gjorde alltifrån inget särskilt till mindre dumheter.
Oförtjänt dåligt rykte
Några veckor på ett ungdomshem blev ett uppvaknande och en insikt att det är lätt att hamna fel, men också att det finns folk som bryr sig. Ungdomsrådet blev starten på något nytt och när Lugna gatan etablerade sig i Biskopsgården rekryterades Joakim. Idag har han arbetat i Biskopsgården och Länsmansgården i elva år, sju av dem som fältassistent. I sina blå jackor hänger fältassistenterna på fritidsgårdarna och torgen, besöker skolor, föreningar och trossamfund – överallt där ungdomar finns.
– Det är inte svårt att komma in i olika sammanhang. Ungdomarna vet vårt uppdrag, vilka vi är och att vi bryr oss. Jag är inte en kompis, men kan ändå ha en personlig kontakt. Går jag till affären när jag är ledig och träffar någon som vill prata kan jag inte bara stänga av. Men jag tar gärna det där samtalet och kan spela lite boll även om jag är ledig. Vi är ju faktiskt grannar också.
Joakim tycker inte att Biskopsgården förtjänar sitt rykte. Få av de brott som begås drabbar ”vanligt” folk menar han. Men det extrema våldet går inte heller att blunda för. Samhället är hårdare i dag, med droger och vapen i omlopp.
– Du kan som ung avsluta kvällen med 2 000 spänn på fickan som du tjänat på drogförsäljning. Den möjligheten fanns inte när jag var ung. Men hade den funnits kanske mitt liv hade sett annorlunda ut i dag, vem vet?
Biskopsgården är också ett av 15 områden i Sverige som polisen har utnämnt till särskilt utsatt område. Vad betyder det för ungdomarna i vardagen?
– En vetskap om att det finns brister i stadsdelen och att det saknas resurser inom de flesta områden. Men jag brukar säga att de inte ska dölja var de kommer ifrån, utan använda det som en styrka. Baksidan är att man kan bli kvar på torget där man känner reglerna och får bekräftelse på att man är en grym snubbe. Då är det osäkrare att ta sig till arbetsförmedlingen eller söka ett jobb och det är lätt att förkasta hela vuxengrejen, säger Joakim.
Och han återkommer till hur betydelsefullt det är med nya och andra sammanhang och med vuxna som förebilder, och lyfter återigen föreningslivet som en viktig aktör. Men efterlyser också långsiktiga satsningar inom flera andra områden.
– Extra glad blir jag när jag ser någon som gör framsteg. Jag blir lika glad när någon fixar närvaron i skolan eller börjar träna, som när jag får höra att någon fått jobb eller pluggar på högskolan. Förtvivlad blir jag när det händer tragiska saker eller någon gör vansinnesgrejer. Men som fältassistenter är vi med dem i både med- och motgång, säger Joakim.
