– Idén föddes kollektivt i mitt parti, Kommunistiska Partiet, och det var en gemensam insats. Partiet köpte en aktie, vår partisekreterare fixade talartid och jag skrev manus och framförde det.

– Det var ett sammanhang jag inte är van vid, på Grand hotell, i Vinterträdgården, det var exotiskt för mig. Där var en massa Östermalmstanter i minkpälsar och gubbar i Armanikostymer, ja, exotiskt är nog bästa ordet och lite osmakligt också. Att det finns människor vars ena sko är värd mer än alla kläder jag har på kroppen.

Du riktade dig direkt till bankens ledning och de stora aktieägarna på främre bänkraderna, kallade dem "valutasvin, angrep deras bristande hederlighet, skatteflykt och beredvillighet att tvätta kriminellas "smutsiga blodspengar". Vad fick du för reaktioner?

– Först skratt, när jag kallade dem kapitalister, det är de inte vana vid att höra från de lägre samhällsklasserna. Sen började de brumma lite när jag pratade om ekonomisk brottslighet, sen blev det tyst. Jag är förvånad att jag fick tala till punkt. Jag hade väntat mig att de skulle slå av mikrofonen, men när jag var klar och gick därifrån fick jag applåder – från de bakre raderna där det satt många pensionärer och småsparare som nog var där för gratis mat. Höjdarna applåderade inte.

Blir det fler tal framöver?

– Det vet man aldrig. Jag har en Facebook-sida som heter "En vanlig hederlig svensk arbetare" och han är lite oberäknelig och kan dyka upp i vilket sammanhang som helst. Karl Gustav Nilsson i sig är ointressant, jag talar i rollen som arbetare, som får ut 17 000-18 000 i månaden, kör en risig Volkswagen och bor i hyresrätt.