Hon bjuder mig och fotografen på rättvisemärkt kaffe från Colombia och ler när hon ser sig om i lägenheten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det syns kanske på mitt hem att jag spretar åt många olika håll. Jag har alltid varit en splittrad person som bott på många platser, som är aktiv i flera kamper samtidigt, som spelar olika instrument, säger Sandra Eriksson.
Hon arbetar sedan tre år tillbaka som politisk påverkansansvarig och programsekreterare på Kristna Fredsrörelsen, en organisation som driver freds- och ickevåldsfrågor.
I arbetsuppgifterna ingår bland annat att koordinera svenskar som åker som fredsobservatörer till olika länder i Latinamerika. Det var just genom att jobba som fredsobservatör som Sandra Eriksson själv kom till Mexiko för första gången.
– Jag var i 20-årsåldern och bodde i Baskien när urfolket i Chiapas i södra Mexiko efter 500 år av förtryck fick nog och gjorde en militär resning. Jag blev väldigt inspirerad av hur zapatisterna ville bygga ett eget samhälle och slängde ut den federala närvaron i flera av byarna. Så jag bestämde mig så småningom för att åka dit som fredsobservatör för att lära mig mer, säger hon.
”Koloniala arvet blir tydligt”
Fredsobservatörernas roll är att jobba med preventiv närvaro, ge skydd till lokala människorättsaktivister och göra påverkansarbete mot myndigheter och politiker. Att vara en vit västerlänning som åker till ett latinamerikanskt land i rollen som observatör är dock inte helt oproblematisk, tycker Sandra.
– Vi lägger oss aldrig i hur de rörelser vi observerar arbetar, vi finns bara där om de själva begär det, säger hon.
– Vi dokumenterar när mänskliga rättigheter kränks och finns med som moraliskt stöd på manifestationer och möten. Samtidigt så blir det koloniala arvet väldigt tydligt ibland, en gång sa en av våra medföljare: ”Ni får följa med mig på det här mötet, för om jag kommer med några vita så kommer de släppa in mig.”
Under sin vistelse i Chiapas träffade Sandra Eriksson även den mytomspunna Subcomandante Marcos som under många år var zapatisternas språkrör.
– Att får träffa honom var alla fredsobservatörers våta dröm. Jag fick en tvångstanke att rycka av honom maskeringen. Jag kastades tillbaka till en gammal sexistisk fantasi, jag ville bara att han skulle röva bort mig, kasta upp mig på hästen och sen skulle vi göra revolution tillsammans, säger Sandra och skrattar högt.
Trots att Subcomandante Marcos var den mest kända och medialt uppmärksammade personen i zapatiströrelsen var det en annan ledarfigur som gjorde störst intryck på Sandra Eriksson; Subcomandante Ramona.
– Hon var Tzotzil Maya-urfolk och en nyckelfigur i organiseringen av kvinnor från olika språkgrupper inom Mayafolket. Subcomandante Ramona gick verkligen från by till by för att samla ihop folk och drev både urfolksfrågor och var med och skapade de revolutionära kvinnolagarna. Hon beskrev också trippelförtrycket som hon och hennes kvinnliga kamrater utsättes för i egenskap av att vara kvinnor, fattiga och tillhöra urfolk, säger Sandra Eriksson.
Det politiska engagemanget började långt innan hon åkte till Chiapas i början av 2000-talet. Uppvuxen i Stockholm i en arbetarklassfamilj såg Sandra sina föräldrar och släktingar jobba hårt och komma hem trötta, och redan som barn gick Sandra Eriksson med i Amnesty.
I sena tonåren blev hon aktiv i anarkafeministiska och antirasistiska rörelser och när hon flyttade till Baskien på ett utbytesprogram hamnade hon i politiska kretsar.
– Det var väldigt nytt och spännande att komma i kontakt med nationalistiska, frihetliga tankar om ett ”fritt Baskien”, nationalism är ju precis motsatsen till allt jag tror på om att arbetarklassen ska vara enig och att vi inte ska ha massa gränser. Jag förstod ingenting!
Skapade egna projekt
Som vuxen utbildade Sandra Eriksson sig till fritidsledare och har efter universitetsstudier i bland annat Latinamerika-kunskap och socialantropologi både jobbat med fackliga frågor inom Kommunal och LO och skapat egna politiska projekt.
– På 90-talet var det väldigt mycket överfallsvåldtäkter, vilket jag inte minst märkte i mitt jobb som fritidsledare, och då startade jag och några vänner föreningen Revolt som jobbade med frågor som rörde ungas värderingar kring makt och kön. I samma veva började jag med feministiskt självförsvar, vilket förändrade mitt liv. Det har lärt mig att jag är värd att försvara och att börja problematisera sexistiska strukturer och lägga skulden där den hör hemma, säger hon.
Sedan många år leder Sandra Eriksson själv kurser i feministiskt självförsvar både i Sverige och utomlands, och för några år sedan var hon med och startade det lokala nätvärket ”Linje 17 mot rasism” där hon bor.
Det var nazistiska klistermärken, sprejade rasistiska slagord och en allt synligare närvaro av Nordiska motståndsrörelsen i hennes förort som gjorde att hon och hennes grannar till slut fick nog.
– Droppen var när jag och min familj hade varit i skogen och plockat svamp och möttes av ett gäng nazister som stod och heilade på fotbollsplanen. Jag var med och ordnade manifestationen i Kärrtorp som blev attackerad av nazister, vilket såklart har satt sina spår. Men jag blir modig tillsammans med andra människor, jag har hittat olika fantastiska kollektiv som jag har blivit en del av. Vi lär oss av varandra och vi kan se att de orättvisor och förtryck som vi vill förändra på en lokal nivå också hör ihop med en global världsordning som ser ut på ett liknande sätt, säger Sandra Eriksson.
”Försöker hitta balans”
Att det politiska är personligt och att leva som man lär är något som hon alltid försöker sträva efter, även om det ibland inte är så lätt.
– När jag var anarkafeminist var jag lite väl sträng mot mig själv och min omgivning. Men nu har jag försökt hitta en balans. Jag bojkottar till exempel barer och restauranger som inte har kollektivavtal, men ibland kanske jag köper något som inte är ekologiskt eller rättvisemärkt. Det är oundvikligt, säger Sandra Eriksson.
Förutom det politiska engagemanget är musiken en stor del av Sandras liv. Hon spelar flera olika instrument och har både sjungit i Anarkafeministkören och i det numera nedlagda bandet Compas.
– Piano är det enda instrument jag har studerat, dragspelet och gitarren har jag lärt mig själv. Nu har jag och mina kompisar startat bandet The Buskaleros, vi spelar något slags americana folkmusik. Musik är verkligen min passion, jag älskar att sjunga, spela och lyssna på musik. Framför allt musik från olika delar av Latinamerika, säger Sandra Eriksson och visar upp sin instrumenthylla.
Idén om en mansfri musikfestival som komikern Emma Knyckare lanserade tidigare i somras är något som hon sympatiserar med, även om hon tycker att det är sorgligt att det ska behövas.
– Det är hemskt att det måste gå så långt, men samtidigt är det extremt viktigt att mäns våld och trakasserier mot kvinnor synliggörs. Jag uppskattar idén med en kvinnoseparatistisk festival, inom anarkafeminismen finns det ju en tradition av separatism och jag tror det hjälpte mig jättemycket att bara få vara med andra kvinnor och jobba med musik och politik. Det har stärkt mig, säger Sandra Eriksson.
SANDRA ERIKSSON OM
En annan värld är möjlig:
Det är verkligen någonting jag tror på, det går alltid att göra bättre och jag måste tro på det för att orka fortsätta kämpa. Det är inspirerande att se att andra personer runt om i världen också tror på det, från Tahrirtorget i Egypten till ickevåldsaktivister i Syrien. Jag tänker på zapatisternas uttryck ”un mundo donde quepan muchos mundos”, som betyder ”en värld med plats för många världar.”
Politiskt engagemang:
Nu för tiden kallar jag mig socialist och feminist, men jag har blivit kallad både anarkist och Sosse-Sandra. Jag tycker att anarkism är superviktigt för ett samhälle, den ifrågasätter verkligen invanda mönster och ger perspektiv på makten. Den lär oss att organisera oss själva och inte bara lämna iväg allt ansvar till institutioner.
Latinamerika:
Redan när jag var tonåring hade jag kompisar och pojkvänner vars föräldrar tvingats fly från diktaturer i Chile, Uruguay och Argentina. Jag blev väldigt tidigt inspirerad av civilsamhället och det politiska motståndet i Latinamerika.
De bilder som förmedlas av Latinamerika i Sverige handlar antingen om fattigdom och diktaturer, eller så har man den där romantiska revolutionära bilden som även jag hade när jag var yngre. Idag har jag en nyanserad bild och hyser djup respekt för de skarpa politiska analyser och folkrörelser som finns i många länder.
