På sätt och vis är det inte konstigt. Familjen befann sig i Syrien. De har alla dött mellan 2013 och 2017. Rani var 18 år, Sajid bara 16. På ett foto på Sajid, taget en kort tid före hans död, tittar han in i kameran med mjuk blick, lätt leende. Han har på sig en beigerutig skjorta, håret är kortklippt. Han ser mer ut som en skolpojke än som en krigare. Porträttet verkar komma från ett tv-inslag, producerat av IS. Under bilden en arabiskt text som förklarar att en av deras anhängare har dött. En ung martyr. En tonåring från Sverige. 

Ung och sökande

Tidigt 1980-tal. Evin har flytt från Irak med sin kristna familj. Nu börjar de ett nytt liv i Halmstad. Av sin mamma beskrivs Evin som en lugn och duktig tjej, som dansade och spelade fotboll. Tidigare klasskompisar säger ungefär samma sak. Det var inget med Evin som stack ut. 

– Hon festade kanske inte lika mycket som en del av oss andra, men det berodde nog mest på att hon satsade så hårt på att spela fotboll, säger en av hennes klasskompisar från gymnasiet till Hallands Nyheter.

Evin spelar till och med i allsvenskan en kort period när det lokala fotbollslaget tar steget upp från division ett. Hon är 18–19 år och allt pekar på att klivet från tonåring till vuxen ska följa ungefär samma mönster som lagkamraternas och klasskompisarnas. Hon tar studenten, börjar plugga på högskola, blir färdig sjuksköterska. Men där någonstans händer något. På bara några få år går Evin från att leva ett liv som vilken ung vuxen som helst, till att helt ägna sig åt islam. 

Evin själv säger att hon var en sökare. Att hon lämnade kristendomen redan när hon var 12–13 år.

– Jag hade perioder då jag tänkte mycket på det här med livet och livet efter döden och varför vi finns och såna här existentiella frågor, säger hon i polisförhör.

Vid den här tiden definierar hon sig som buddhist. Men när hon träffar Khalil tar det inte lång tid för henne att tänka om. Hon pratar med hans pappa om tro, och han berättar om islam. Allt han säger låter vettigt, tycker Evin. 

– Jag förstod inte riktigt buddhismen, den var så krånglig. Så då tyckte jag att det här lät ju ungefär det jag har tänkt liksom. Och då bestämde jag mig för att ja, men då vill jag bli muslim, säger hon.

Det är mitten av 90-talet, IS är ännu inte ett begrepp. Men jihad är. Och Evin och Khalil börjar snart drömma om det heliga kriget. 

”De vill dö här”

Höst 2013. Ljud av smällar, av flygplan i luften. 14-åriga Rani chattar med en nära släkting hemma i Sverige. Han spelar in ljudet och skickar till henne. Korta meningar studsar fram och tillbaka. Hon vädjar till hon­om att lämna Syrien. Skriver att han måste ta med sig familjen och åka. Att hon älskar honom. Han svarar att han inte bara kan sitta. Om läget blir värre, då skickar han iväg familjen. Men, ”mamma vill inte åka”, ”de vill dö här”. 

Några dagar senare berättar Rani att han ska iväg på ett stort slag. Hemma i Sverige tas orden emot med bestörtning. 

Kriget i Syrien eskalerar. I augusti 2014 är över hälften av landets befolkning på flykt. Fler än 150 000 människor har dött. IS har utropat ett kalifat, och kopplar ett allt starkare grepp om sina områden i Irak och Syrien. Vittnesmålen om brutala avrättningar blir fler. IS halshugger och korsfäster fiender. Samtidigt sprider sig kriget. Från grannlandet Libanon rapporteras om bomber och mängder av döda. Ranis släkting skriver till honom om nyhetsrapporteringen, säger att han ska akta sig, att han ska undvika att bli hjärntvättad, att det inte är sant att den som spränger sig själv kommer till paradiset. Rani tar hennes oro med ro. Han berättar att han håller ställningen, att han är med islamiska staten. Stundtals låter han som en trotsig tonåring. Han skriver att han lever sitt bästa liv, att han inte vill gå i skolan utan bara kriga. 

De skickar också bilder till varandra. Vapen, mat, syskonen. Ett foto föreställer Ranis två år yngre bror, Sajid. Han sitter på en stol med ena byxbenet uppkavlat. Ett rejält sår blottas på hans högra lår. Huden är varig och blå, ihopsydd med stora stygn. Ranis släkting blir bestört. ”Snälla snälla skicka inte ut honom, det är ju ett barn”. Hon upprepar det gång på gång. Rani säger att han inte skadades i strid, utan av en missil. 

Men enligt kammaråklagare Reena Devgun är det uppenbart att även Ranis lillebror Sajid stred för IS. Inte minst har hans syster berättat att han gjorde det, att han gick i träningsskola redan som 12-åring. Flera foton visar honom med vapen, klädd för strid. Enligt åtalet som nu ska prövas i rätten stred Sajid som barnsoldat för IS mellan att han var 12 och 16 år. Han gjorde det för att hans mamma låtit honom. Evin tog honom till krigets Syrien. Hon anslöt familjen till IS och lät pojken strida för terrorgruppen. Och därför åtalas hon nu för grov krigsförbrytelse, misstänkt för att ha underlättat användandet av barnsoldater i terrorsekten IS.

”Vi var de modiga”

Anna Sundbergs röst darrar lite lätt. Att prata om Evin, och det liv hon själv levde, är inte enkelt. En gång var de vänner. En gång delade de världsbild. Anna ingick i samma krets som Evin i Halmstad under sent 90-tal. Även hon gick från att inte vara särskilt religiös alls, till att konvertera till islam och bli salafist. Det finns många likheter mellan dem. 

– Vi var båda sökare, och vi hamnade i ett sammanhang som var något helt annat än det vi kom ifrån. Men på sätt och vis var Evin kanske mer vingbruten än jag. Hon stod mellan den irakiska kulturen och den svenska, och kände nog att hon inte hörde hemma någonstans riktigt, säger Anna Sundberg.

Samtidigt, att vara en sökare är knappast något unikt för en människa i 20-årsåldern. Det kan inte räcka för att någon ska vända ryggen åt sitt gamla liv och helhjärtat gå in i en religion som inte bara innebär en tro, utan också ett helt annat sätt att leva. Anna tror att det handlar om behovet av gemenskap och brist på en stadig grund. Och kanske också tillfälligheter. 

– Jag tror att det var så för både mig och Evin. Vi behövde något just då, och det presenterades ett svar för oss, en lösning för hur vi kunde leva våra liv. Den lösningen innehöll också en gemenskap, och den innebar tydlighet. Den islam vi trodde på gav oss svar på allt. Du behövde bara svälja, och sen gå rakt fram utan att ifrågasätta.

För både Anna och Evin smalnar umgänges­kretsen snabbt av. De blir en del av en liten klick djupt troende muslimer, med en allt mer svart-vit syn på världen. I den bubblan göds deras tro.

– Det är som för vilken sekt som helst. Du frodas av att vara säregen, av att vara en grupp som skiljer sig från alla andra. Vi var övertygade om att det var vi som hade rätt. Det var vi som följde den rätta vägen. Så kände jag, att vara annorlunda fick oss att sträcka på ryggen. Vi var de modiga.

Vid den här tiden har al-Qaida fortfarande inte gjort sig kända över världen. Men det finns extremistiska islamister både i världen och i närheten av Anna och Evin. Anna själv gifter sig med en man som sedan blir en internationellt efterlyst terrorist. Hon väljer honom för att han är en mujahed – en som krigar för sin tro. Ändå upplevde hon att Evin kanske var ännu mer extrem. 

– Vi gled isär lite, delvis därför. Jag tyckte att hon bara fokuserade på jihad, trots att islam innehåller mer än det. 

Höll lektioner för andra kvinnor

Petra, en annan av dem som kände Evin under den här tiden liknar också gruppen de ingick i vid en sekt. I polisförhör berättar hon hur de isolerade sig från övriga samhället och bara umgicks med varandra. Män för sig och kvinnor för sig. Enligt Petra var Evin en djupt praktiserande religös muslim. Hon var strikt i sin trosuppfattning och sitt sätt att leva. Hon bokstavstolkade Koranen, såg alla handlingar som antingen rätt eller fel. Den som handlade med rätt avsikt skulle få belöning från Allah, medan det var haram att göra fel, och då väntade straff. Petra säger att det synsättet även avspeglades i Evins barnuppfostran. Både Petra och andra personer som kände Evin under den här tiden berättar att hon tyckte det var viktigt att fostra barnen in i rätt tro. I den tron fanns en dröm om en stat som styrs av islams sharialagar. Krävdes krig för att nå dit, ja då fick det bli så. Enligt Petra höll Evin lektioner för andra kvinnor där hon pratade om jihad. Evin visade också filmer för barnen om mujahedin, om islamiska krigare som var ute och stred. De som dog under striderna var martyrer. 

Evin, och många av de andra, ville vid den här tiden till Afghanistan. Det skulle bli deras land. Al-Qaida hade ännu inte flugit in med sina kapade plan i World Trade Center, och USA:s invasion hade därmed inte skett än. Drömmen om Afghanistan var högst levande. 

– Flera vänner och bekanta åkte dit, många planerade att göra det. Jag tror att det var Evin och hennes familjs plan också. Men sedan anföll USA och då fick många familjer fly hem till Sverige istället, eller till andra länder, säger Anna.

”Du är i Syrien nu”

Att Evin inte vill stanna i Sverige är uppenbart. Istället för att åka till Afghanistan tar hon med sig sina barn, Rani, Sajid och deras storasyster, till Förenade Arabemiraten. Under åren som följer flyttar de runt mellan Sverige, Förenade Arabemiraten, Egypten och Storbritannien. Medan Anna har börjat ifrågasätta sitt val av liv, tycks Evin sjunka allt djupare in i tron. Efter några år som frånskilda gifter hon och Khalil om sig. Evin bor i Egypten med barnen, han i Turkiet. Det är i alla fall vad han säger. Så ber han Evin komma efter. Det är våren 2013, och i Turkiets grannland Syrien pågår kriget. IS, då kallade Islamiska staten Irak, har just börjat etablera sig i landet. Evin och Khalil har nu fem barn, och dessutom är Evin höggravid. Ändå åker hon. Men Evin och barnen hamnar inte i Turkiet. Efter att flyget landat plockas de upp av en vän till Khalil, och körs över gränsen. Nu befinner de sig i Idlib, i Syrien. 

– När vi kom till huset då sa han till mig du är inte i Turkiet, du är i Syrien nu, säger Evin under förhör.

Hon säger att hon inget fick veta, inte förrän det var för sent. Hon berättar om beväpnade män, att Khalil bar vapen, att hon förstod att han ville strida för IS. Men att det aldrig var hennes vilja. Inte heller att hennes söner skulle göra det. Rani och Sajid, som nu är 14 och 12 år gamla. 

En egen kalashnikov

Det tar bara några månader innan Evin förlorar sin första familjemedlem. I augusti dör Khalil i strid. Evin säger att Rani nu blir familjens överhuvud. Trots att han inte ens har fyllt 15 år är det så det blir. Evin säger att det är Rani som bestämmer att de ska flytta till en by utanför Aleppo, det är han som bestämmer att de ska stanna kvar och strida för IS. Det är han som vill ge sig ut i beväpnad kamp. Att även hans yngre bror Sajid går i träningsskola för att bli krigare och deltar i strid säger sig Evin vara omedveten om. 

Men enligt hennes ena dotter så vet alla. Sajid är med under strider redan som 12-åring. Träningsskolan börjar han i efter att pappan dött. Här lär han sig använda vapen. Och hemma har han en egen kalashnikov. På ett foto syns hur han sitter på knä på golvet och plockar isär den. Han ser mer ut som ett barn än som en tonåring. Mitt emot honom sitter lillebror Hamza. Runda bebishänder håller om vapnets läderband, det som gör att ­kalashnikoven går att hänga över axeln. Som om det vore en leksak.

Men hennes dotter intygar att Evin vet. Att hon vet, men att det inte är hon som säger åt Sajid och Rani att strida. 

En mammas ansvar

Stockholm januari 2022. Rättegången har börjat. När det är Evins tur att höras återkommer hon till just det. Det var inte hon som ville att sönerna skulle strida. Hon säger att hon inte kunde hindra dem. Att hon aldrig ville till Syrien. Hon ville därifrån, men kunde inte resa. 

Det är det här rätten måste avgöra. Evins berättelse får stöd från vissa håll – det var inte hon som drev in pojkarna i strid. Ranis ord till sin släkting hemma i Sverige visar att han själv ville. Men både hon och en annan släkting säger samtidigt att han tidigt, redan 2013, berättar för dem att han vill hem till Sverige. Vad Sajid ville vet ingen. Evin själv tror att hennes söner är nöjda över sitt öde. I en konversation med en släkting hemma i Sverige berättar Evin att de båda har dött. Hon skriver att ”självklart är jag ledsen för de båda men glad för deras skull för detta var deras önskan”. 

Anna vet inte vad hon ska tro. Hon vet bara att den Evin hon en gång kände drömde om jihad. Och oavsett om det var pojkarna själva som ville strida, så tycker hon att en mamma har ett ansvar. 

– Jag vet inte om det var hennes avsikt att åka till Syrien, eller om hon blev lurad dit. Men att stanna kvar i ett sådant land under den tiden, samtidigt som man har barn, det är svårt att känna annat än att man som mamma då borde göra allt för att lämna.

Oavsett vad rätten kommer fram till hoppas Anna att Evin bryter med sitt gamla liv.

– Man kan alltid vända om. Även om hon skulle få ett straff är det inte för sent. För tre av hennes barn är det för sent, men för henne själv och de andra runt henne är det inte det. Jag vet själv. Det är svårt, men för mig kändes det som att börja andas frisk luft igen. •

Fotnot: Samtliga namn förutom Anna Sundbergs är fingerade.