BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sedan USA år 2003 invaderade Irak – ett land där kvinnor traditionellt åtnjutit högre respekt för sina rättigheter än i många grannländer – har kvinnorna i landet drabbats hårt och situationen för dem har gradvis försämrats.
För en vecka sedan var Buthainah Mahmood Abbas från den irakiska kvinnoorganisationen Hawa på besök i Sverige för att genom organisationen Kvinna till kvinna berätta om kvinnors vardag i irakiska Kurdistan, där hon befinner sig som internflykting.
Bakgrunden torde vara allmänt känd vid det här laget.
Kastades in i kaos
Efter att USA besegrat Irak militärt kastades landet snabbt in i kaos. Presidenter valdes och avsattes. Terrorister började slå till mot både amerikansk militär och den egna befolkningen. Islamismen bredde ut sig. Säkerhetsvakuumet växte och ett av de första målen, vid sidan av homosexuella, kristna och transpersoner, var just kvinnor.
Våldtäkter och sexslaveri ökade. Kvinnor förbjöds skaka hand med män, köra bil eller gå ut otäckta. De som bröt mot detta straffades.
Det gick så långt att inrikesministeriet varnade kvinnor för att gå ut ensamma och män uppmanades att inte låta sina kvinnor arbeta utanför hemmet.
När Dagens ETC träffar Buthainah Mahmood Abbas i Stockholm är tidningen en av få svenska medier på plats. Hon är klädd övervägande i svart, sitter rakryggad och berättar på arabiska om sin flykt från katastrofen som sköljde över landet.
– Kvinnorna i Irak fick betala det största priset. Och allra svårast blev det när Islamiska staten (IS) kom, säger Buthainah Mahmood Abbas via tolk.
"Ansvariga för allt"
Det här hände för drygt tre år sedan. Då bodde hon i Moqtadiya i centrala Irak. Sunnitiska IS och shiitiska miliser började samlas runt staden. Som grundare av och aktiv i Hawa var hon ett legitimt mål för islamisterna, och hon beslöt sig därför för att fly. Allt hon fick med sig var ett fåtal tillhörigheter.
Gränserna mellan regerings- och IS-kontrollerade områden var stängda, men hon och elva andra personer lyckades slinka igenom. Under flykten höll sig Buthainah Mahmood Abbas vaken i fyra dygn av rädsla för att bli tillfångatagen av IS krigare.
Situationen i lägret hon kom till var marginellt bättre. Fronten var visserligen långt bort geografiskt, men gränserna mellan man och kvinna kvarstod.
– Där i lägret är det vi kvinnor som är ansvariga för allt – det dagliga arbetet, hämta vatten, ta hand om barnen. Man lever med tältväggar runt omkring sig, det är bara plasten som skiljer dig från nästa familj. Eller så delar man utrymme med andra familjer, som ibland kan bestå av tio personer. Det finns inget privatliv och för att komma till en toalett måste man gå långt. Medan männen inte gör någonting.
Livet i lägret är inte bara hårt, det är också farligt. Mat tillagas på enkelt och provisoriskt uppbyggda spisar i samma utrymmen som flyktingarna bor i. Som bränsle används bensin. Bränder är vanliga. Buthainah Mahmood Abbas berättar att flera barn dött i eldsvådor.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Irakiska Kurdistan har formellt sett lagar som förbjuder våld i hemmet och inom äktenskapet, tvångsäktenskap och försök att hindra flickors utbildning. Men i praktiken är lagens arm frånvarande, våldet ständigt närvarande och möjligheterna till utbildning minimala.
Redan vägen till att uträtta sina behov eller till att hämta vatten är ett risktagande för varje kvinna, ung som gammal. Risken finns alltid att råka ut för sexuella trakasserier eller bli våldtagen. Detta har gjort att många flickor i lägren gifts bort redan som barn, för att en man ska garantera deras säkerhet.
Hon är också kritisk till hur lägren administreras. Förutom att personalen inte var det minsta förberedd på problematiken mellan män och kvinnor verkar stora delar av allt bistånd hamna i slukhål.
– FN ger en massa pengar till lägren men vi ser dem aldrig. Vi hade ett möte med lägrets administration och frågade vart alla pengar tog vägen. Vi fick höra hur mycket vi skulle ha fått och räknade ut att det skulle räcka till att ge varje familj en liten lägenhet med badrum och kök.
Säkerhet före demokrati
Buthainah Mahmood Abbas grundade Hawa redan före flykten – efter en skilsmässa från ett dåligt äktenskap – för att ge humanitär hjälp till kvinnor som drabbats av kriget. Hennes engagemang lever vidare i lägret, där hon försöker hjälpa andra kvinnor så gott det går.
– Det vi vill ha från väst är lokaler där vi kan träffa kvinnor och ge dem råd och konsultationer. Ni måste hjälpa oss att lära den irakiska kvinnan demokrati, och hur demokrati också kan tillämpas inom en familj. Vi vill kunna utbilda kvinnor.
Med tanke på skillnaderna mellan män och kvinnor i samhället, vad tycker männen om kvinnans roll i en förhoppningsvis kommande fredsprocess?
– Det är klart att männen också vill ha demokrati. Och det är klart att kvinnor måste vara med och återuppbygga samhället och ha samma rättigheter som männen. Men nej, männen tänker inte på samma sätt där.
– Men om du vill tala om demokrati i Irak måste man först tala om skydd och säkerhet, hur vi först och främst ska överleva.
