Skärpningen av reglerna har också lett till att allt färre invandrare blir danska medborgare. En utvärdering 2008 visade att ansökningarna hade minskat med 75 procent sedan den nya utlänningslagen trädde i kraft 2002.
I folketingsvalet den 18 juni saknar 450 000 danskar rösträtt, ungefär var tionde invånare, till största del på grund av brist på medborgarskap.
450 000 saknar rösträtt
Hemma hos familjen Khosrawi diskuteras politik vid middagsbordet. Men frågan om vem de skulle rösta på har aldrig varit aktuell. Under Mursal Khosrawis uppväxt i Danmark har det inte vid något tillfälle trillat in ett röstkort från folketinget genom brevinkastet.
– Till skillnad från andra samhällsmedborgare har jag aldrig gått till valbåset med mina föräldrar, säger Afghanistanfödda Mursal Khosrawi.
Hon kom till Danmark som åttaåring men det var först nyligen som hon fick ett rödbetsfärgat pass och därmed rätt att rösta i folketingsvalet den 18 juni.
2013 gick hon med i Radikale Venstre och kandiderade till och med till byrådet i Køge i kommunvalet, trots att hon själv inte hade rösträtt till folketinget då.
Bland de 450 000 invånare som inte kan rösta i folketingsvalet har runt 300 000 utländsk bakgrund. Till skillnad från kommunvalen, där man kan rösta efter att ha bott tre år i landet, måste man ha danskt medborgarskap för att rösta i folketingsvalet. Mursal Khosrawi anser att det borde vara lika lätt att få tillgång till valurnorna i folketingsval som i kommunval.
Hur är det att vara en engagerad samhällsmedborgare utan rösträtt?
– Det är det enda tillfället då jag har känt mig främmandegjord i Danmark. Som frivillig i de radikale sprang jag runt och delade ut flygblad och lade ner timtal på att göra något för demokratin. Så det var verkligen frustrerande när jag var tvungen att förklara för folk att jag tyvärr inte kunde rösta själv. Alla riktiga danskar får rösta, men inte jag.
Hur påverkar det en när vågorna i integrationsdebatten går höga, som i nuvarande valrörelse, och man själv inte har möjlighet att rösta?
– Om man som person med annan etnisk bakgrund och utan rösträtt satt och såg på debatten nyligen, där två statsministerkandidater kämpar om vem som bryr sig minst om utlänningar samtidigt som de påstår att Danmark inte är ett multikulturellt samhälle, då känner man sig sviken. Vid det senaste folketingsvalet kände jag mig maktlös, till exempel när jag hörde debatten om vad man ska göra med dessa främlingar. Men det är ju klart, när 300 000 inte har rösträtt är det ju inte dessa som politikerna vänder sig till.
Finns det något samband mellan avsaknaden av rösträtt och den invandrarfientliga retoriken i den offentliga debatten?
– Personligen har jag upplevt att jag på grund av tonen i debatten inte riktigt vågar säga: ”Jag bad precis min bön”, till mina etniskt danska vänner av rädsla för att bli associerad med talibanerna eller Hizb ut-Tahrir (islamistiskt parti, reds. anm.). Och när man inte har rösträtt blir man extra orolig över sin framtid. Man blir rädd för vem som kan komma att bestämma över en.
Hur påverkar avsaknaden av rösträtt möjligheterna att integrera sig?
– Vi blir oroliga över vår framtid, över vem som kommer till makten. För oavsett om det handlar om en folkskolereform, framtidsreform, studiemedel eller andra lagar och regler så berör det ju invånare som bor permanent i landet – även om de inte har rösträtt. Det finns många som arbetar och betalar skatt som inte har något inflytande över vad deras skattepengar går till. Det är ett demokratiskt problem.
Och det går ut över integrationen, anser Mursal Khosrawi.
– Integration kräver först och främst inkludering i demokratin. Här uppstår en paradox. Å ena sidan kräver vi att invandrare ska anamma demokrati, sist hörde jag Inger Støjberg (toppnamn i borgerliga Venstre, övers. anm.) säga det, men samtidigt stänger man dem ute från viktiga demokratiska grundprinciper.
Men en del i att göra sig förtjänt av medborgarskap är ju just att lära sig att känna ett demokratiskt sinnelag. Är inte det en vettig förutsättning för rösträtt?
– Jag är helt säker på att de som kommer hit önskar sig ett demokratiskt land snarare än de diktaturstater de flytt från. Men när man inte har varit inkluderad, när man inte haft rösträtt på 20 år, då saknar man ju det demokratiska dna:t. Och det är ju inte någon som slåss för utlänningars rösträtt. Det är sorgligt, för 300 000 utan rösträtt är verkligen många. Jag saknar att någon tar den striden, så som man tog striden för kvinnorna för 100 år sedan.
Vad menar du borde göras specifikt? Ska vi ändra i grundlagen?
– Med all respekt för grundlagen har den inte följt med folket. Därför har vi idag 450 000 utan rösträtt. Det är många i ett land som kallar sig själv en demokratisk högborg. En grundlagsändring skulle absolut vara på sin plats.
Finns det inte många andra strider att utkämpa, som är viktigare än kampen för rösträtt, när det gäller att integrera nyanlända i den danska demokratin?
– När vi försökt integrera folk i Danmark de senaste 20 åren har det handlat om att få dem att äta fläsk, slänga slöjan och dricka -alkohol tillsammans med er andra. Det är definitionen av en integrerad utlänning. Men även om de klarar sig bra i samhället, arbetar och betalar skatt integrerar vi inte dem i demokratin och de får inget inflytande över vad deras skattepengar går till. Om man varit exkluderad från den demokratiska kulturen i 20 år ska man inte förvänta sig att folk bara tar den till sig.
Men är verkligen rösträtt så viktig för majoriteten av flyktingar och invandrare, eller är du bara ovanligt engagerad?
– Jag tror det skett en förändring i min generation. Vi vill demokratin mycket mer, vi vill kämpa för den. Mina föräldrars generation har accepterat att de var exkluderade. De har aldrig känt att det var deras rättighet.
Hur har du upplevt det i din familj?
– Jag har ju upplevt att min far, som varit på arbetsmarknaden i över 15 år och betalat skatt, aldrig krävt inflytande. Jag har aldrig hört honom fråga: ”Varför har jag inte rösträtt?” Hans generation är en mer passiv arbetarklass. De har tryckts tillbaka av argument om att de inte är tillräckligt integrerade. Jag har också hört mina föräldrar säga att det är deras öde och att de får finna sig i det.
– Till skillnad från mina föräldrars generation, som kommer från krigshärjade länder där de inte heller hade rättigheter, ser nog min generation det mer ur dansk synvinkel. Vi definierar oss i högre grad som danskar och därför är vi förbluffade över att vi inte blir erkända. Det är hål i huvudet.
Just nu pågår en debatt i Danmark om salafister, som tog fart efter att debattören och salafisten Adnan Avdic uppmanat folk att inte rösta. Naser Khader, kandidat för Konservative Folkeparti, kontrade med att Danmark inte gjort tillräckligt för att aktivera unga i föreningslivet, där man lär sig att använda demokratin.
Naser Khader berättar att hans första riktiga möte med demokratin var när han började med fotboll. Vad är din kommentar till det?
– Föreningslivet spelar en stor roll, men det är inte alla som har tid att engagera sig och föreningslivet passar också en viss typ av engagerade. Så om alla ska med är rösträtt vägen framåt. Det kommer att skapa en positiv integration eftersom man tar ansvar för samhället. Det gör man inte om man blir exkluderad.
Men hur påverkar det din sak när exempelvis ”Islams kall” uppmanar muslimer att inte rösta?
– När jag ser folk som Adnan får jag lust att vråla mot skärmen. Och jag får ännu större lust att kämpa för vår rätt att bli erkända som medborgare. Men det får mig också att bli självkritisk. Varken jag eller min familj har kämpat tillräckligt för att få inflytande. Man har bara accepterat att det står i grundlagen att vi inte får rösta. Kvinnorna hade heller inte fått rösträtt om de inte kämpat för den.
Mursal Khosrawis frustration över avsaknaden av rösträtt gjorde att hon skrev ett debattinlägg i dagstidningen Politiken förra månaden. Reaktionerna blev inte som hon hade hoppats.
– De flesta reagerade med att fråga varför de (invandrare utan rösträtt, reds. anm.) inte bara kunde ansöka om danskt medborgarskap. Men många vet inte hur svårt det är att få. Och det överraskade mig att man inte såg rösträtten som en helt vanlig medborgerlig rättighet.
Men är det inte ganska rimligt att man skall ha varit här en tid innan man kan rösta?
– Jag säger heller inte att alla bara ska få rösträtt. Men det skulle absolut vara rättvist om man drog gränsen vid samma krav som finns för att rösta i kommunval. Jag tror ändå att man bara är intresserad av att rösta om man tänkt sig att vara en del av samhället framöver. Det är folk som kommer att leva som vuxna här, som tänker på sina barn och på framtiden.
Men nuvarande regler har ju också kopplingar till historiska definitioner där medborgarskap, liksom landgränser, är en av de yttersta symbolerna för statens suveränitet.
– Jag har etniskt danska vänner som säger: ”Det är ju det som gör oss stolta, det är det som gör vår demokrati unik, att den bara gäller för danska medborgare.” Men för 100 år sedan, då kvinnorna fick rösträtt, tror jag få kunde föreställa sig hur det ser ut i dag, när det är en självklarhet att kvinnor får rösta. Därför måste vi gå tillbaka till rötterna och titta på vad som är idén med demokratin. Självklart ska man ha med sig historien om grundlagen och det danska medborgarskapet, men det behövs nytänkande. Demokrati ska ju vara för folket och folket har ändrat karaktär. Därför bör reglerna följa med. På många sätt är vi ju ett föregångsland. Det kan vi vara på detta område med. Jag tror bara att vår demokrati blir rikare om vi inkluderar fler i den.
Vad har då ändrat sig nu när du blivit dansk medborgare?
– Jag känner större förpliktelse. Jag känner att jag har ett ansvar för vad som ska hända med mitt land. Det ger en känsla av att ha rätt att bestämma över vad mina skattekronor ska gå till. Man känner sig accepterad som en del av folket. Det är ju det demokratin handlar om – att folket ska styra. Och den möjligheten har jag inte haft förrän nu.
Översättning: Karl Grauers
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
