Håller kvar intagna på förvaret – trots att pandemin skakar om rättsläget

På det lilla förvaret i Ljungbyhed i Skåne har åtta av de intagna protesterat i sex dagar genom att inte äta. Det säger Ahmad Meho, en av de inlåsta.

– Varför är vi här? Allt är stängt, det går inte att skicka hem oss. Ingen som jag känner till här är dömd för något brott.

Dessutom är de oroliga för att coronaviruset ska spridas, säger Meho.

– Vi har besöksförbud men samtidigt kommer det in nya intagna till förvaret, och personalen kommer och går. Det är väldigt trångt här och det går inte att hålla distans.

Går inte att utvisa

I mitten på mars uppmanade den nationella gränspolissektionen samtliga regioner att ”göra en grundlig bedömning” för att se vilka förvarstagna som ska släppas för att istället få ”uppsikt” – att tvingas infinna sig hos polisen ett visst antal tillfällen i veckan eller månaden.

Bryter mot lagen

Skälet var att pandemin försvårat eller omöjliggjort utvisningar, bland annat till Afghanistan. När det inte längre är möjligt att planera en utvisning försvinner ofta grunden – både enligt svensk och internationell rätt – att frihetsberöva människor som inte begått grova brott, vilket majoriteten av de förvarstagna inte har gjort.

Gränspolisen i Region Öst och Region Bergslagen började omedelbart arbetet. Bergslagen har nu släppt åtta personer, 40 procent av de förvarstagna. Region Öst har släppt elva personer och Region Stockholm åtta – samtliga med hänvisning till pandemin.

Men landets resterande regioner – Väst, Syd, Mitt och Nord – uppger till Dagens ETC att de inte släppt en enda person ur förvar med hänvisning till pandemin. Lennart Proos, chef på gränspolisen Mitt, hävdar ändå att ingen sitter i förvar utan grund.

– Jag är helt trygg med att mina beslutsfattare tar rätt beslut. Vi går igenom det här varje dag.

Hur kan det se så olika ut i olika regioner?

– Det beror på vilka ärenden man har, vi kanske har många som är utvisningsdömda. Grova brottslingar till exempel, så skulle det kunna vara.

”Fladdriga bedömningar”

På Asylbyrån i Stockholm har Karin Gyllenring och hennes kollegor suttit i flera möten och försökt få klarhet i hur Gränspolisen och Migrationsverket fattar sina beslut.

– Det har varit lite fladdrigt i bedömningarna, vissa har släppts direkt och andra sitter kvar, säger Gyllenring.

När de inte förstår hur myndigheterna agerar blir det svårare för Gyllenring och andra advokater att veta hur de ska argumentera för att företräda sina klienter på bästa sätt.

– Det här är hela grunden i en demokratisk rättsstat. Vi måste ha rättssäkerhet: att rättsregler ska tillämpas förutsägbart och enhetligt. Och syftet med det är att vi ska skydda enskilda från övergrepp från andra medborgare, men också från myndighetspersoner och rättsstaten.

När Dagens ETC frågar den nationella gränspolissektionen hur de kan säkerställa rättssäkerheten svarar de att det är ”de individuella beslutsfattarna i regionerna som ansvarar för sina beslut. De kan inte överprövas eller omprövas.”

Karin Gyllenring håller inte med.

– Myndigheter är skyldiga att säkerställa att vi har rättssäkerhet. Och det som jag ser att du har fått fram, för mig är inte det rättssäkerhet och för mig är det inte en ordning som bör vara i en demokratisk rättsstat.