VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Hon har, som en del i ett större projekt, mätt inkomstskillnaderna inom Sveriges kommuner med hjälp av den så kallade gini-koefficienten. En gini-koefficient på 0 innebär att alla inom en grupp har exakt lika stor inkomst. Om den däremot är 1 sitter en enda grupp på alla inkomster.
Resultatet av mätningen visar på tydliga klyftor – i de rika storstadskommunerna och en del universitetsstäder blir skillnaderna nästan absurt stora. De tio översta platserna domineras av kommuner i Stockholmsregionen. Danderyd toppar listan med en gini-koefficent på 0,512, vilket är högre än till exempel USA, och närmast jämförbart med Rwanda. Därefter följer Lidingö och Lund.
Men strax därefter i listan hittar man Umeå. Med en gini-koefficent på 0,372 hamnar Umeå på plats nummer 19. Ska man hitta länder som ligger på samma nivå är El Salvador och Bulgarien de närmaste jämförelserna. Till och med Indiens inkomstklyftor är något lägre. Övriga kommuner i Västerbotten har en betydligt jämnare inkomstfördelning. Exempelvis ligger Skellefteå på plats 244 bland landets kommuner när det gäller inkomstskillnader.
Charlotta Mellander hade förväntat sig att se detta mönster, men tycker ändå att inkomstklyftornas storlek var något förvånande:
– Min reaktion på resultatet var att siffrorna är ganska höga. Sverige ligger på 0,27. Men när man bryter ner siffrorna till kommunal nivå, så ser man att inkomstfördelningen blir mera skev än om man tittar på landet som helhet.
Storstäder och universitetsstäder
Charlotta Mellander har tidigare gjort en motsvarande beräkning för städer i USA och har sett samma mönster där – det är de växande storstadsområdena och universitetsstäderna som uppvisar störst inkomstklyftor.
– Det går inte att säga att det finns en ”optimal” gini-koefficient. Det följer med kostnader av både väldigt låga och väldigt höga koefficenter. Men en mycket skev inkomstfördelning leder till att det blir oerhört tufft för människor som inte har höga inkomster att bo i städer. Man tvingas ofta bo långt bort från centrum och får kanske en lång pendlingsväg till jobbet. Eller så hamnar man i utanförskapsområden, där det finns sociala utmaningar, säger hon.
Just detta är en slutsats i boken ”The new urban crisis”, skriven av den i Toronto bosatta forskaren Richard Florida. I boken är det Charlotta Mellander som har svarat för det statistiska underlaget.
Ekonomisk tillväxt skapar klyftor
Florida har tidigare framhållit städernas roll som motorer för kreativitet och ekonomisk tillväxt, men i sin nya bok lyfter han fram de problem som följer med växande inkomstklyftor och skenande boendekostnader. Många av de människor som genom sitt arbete ser till att städerna fungerar, har helt enkelt inte längre råd att bo kvar där.
Richard Florida pekar på att universitetsstäder ofta är bland de städer som har den mest ojämlika inkomstfördelningen. Exempelvis toppar Cambridge och Oxford listan över de högsta gini-koefficienterna i Storbritannien. Florida förklarar detta med att universitetsstäder ofta växer och förtätas, samtidigt som det skapas framgångsrika kluster av företag inom olika branscher. Det är faktorer som gynnar den ekonomiska tillväxten, men samtidigt ökar de ekonomiska klyftorna.
Charlotta Mellander menar att det går att påverka de höga gini-koefficenterna i storstads- och högskolekommuner.
– Jag tycker dock att vi har ett alldeles för stort fokus på hur vi kan hålla tillbaka de som ligger i toppen av inkomstskalan, i stället för att inrikta oss på hur man kan lyfta de som ligger i botten. I internationell jämförelse har vi redan höga marginalskatter. Även de som inte har ett jobb ingår i statistiken, så om fler personer får ett arbete, så påverkar det resultatet.
En stor del av de faktorer som påverkar inkomstklyftorna styrs av politiska beslut på riksnivå, exempelvis hur skattesystemet ser ut. Men även på kommunal nivå går det att göra saker som minskar effekterna av inkomstklyftorna.
– En sak som man kan titta på är hur kollektivtrafiken ser ut, så att den når till alla delar av staden. En annan fråga är att se till att skolmiljöerna är bra i de delar av staden där de som inte tjänar så bra bor, menar Charlotta Mellander.
Dramatiska skillnader
Ytterligare en undersökning i år har pekat på växande inkomstklyftor och en ekonomisk uppdelning av Umeå. Journalistelever vid universitetet har för SVT Västerbottens räkning tagit fram uppgifter på medelinkomster för husköparna i olika stadsdelar i Umeå.
Skillnaderna var dramatiska. De som köpte bostad på området Ön tjänade i genomsnitt 676 000 kronor per år. I stadsdelen Mariedal var genomsnittsinkomsten bland husköparna 269 000 kronor.
När kommunalrådet Hans Lindberg (S) får höra resultaten från Charlotta Mellanders undersökning ser han flera tänkbara förklaringar till Umeås placering på listan.
– Umeå är en stad med en ung befolkning och många studenter som inte riktigt har kommit in på arbetsmarknaden ännu. Det kan vara en förklaring. Men det finns många olika sätt att mäta på. Umeå är en av de kommuner i landet där barnfattigdomen är lägst, konstaterar Hans Lindberg.
Forskaren Richard Florida pekar på att universitetsstädernas tillväxt, både ekonomiskt och befolkningsmässigt, kan vara en anledning till de växande inkomstklyftorna. Hur ser du på det?
– Det är klart att vi har en stark tillväxt i Umeå. 730 nya företag startades förra året och organisationen Företagarna har gjort en undersökning som visar att företagen i Umeå har mycket god lönsamhet. Det kan tänkas att det spelar in.
– Samtidigt har vi en ganska hög kommunalskatt i Umeå, vilket gör att vi kan få en ganska bra fördelning på tillväxten. Så är det kanske inte i kommuner som Nacka eller Lidingö.
När det gäller vad som är viktigast för att minska inkomstklyftorna är Hans Lindberg inne på samma linje som regionalforskarna.
– Jag håller fullständigt med Charlotta Mellander om att det viktigaste är att lyfta lönerna för de som har låga inkomster. Vi har försökt göra en del sådana satsningar i kommunen. Men kommunen kan inte ta hela ansvaret. Det privata näringslivet måste också göra det.
Återstår alltså att se åt vilket håll som utvecklingen går framöver. Kommer Umeå om tio år att ha närmat sig Skellefteå, eller går rörelseriktningen snarare mot Danderyd och Rwanda?
– Jag tror att framgångsrika städer med stor sannolikhet kommer fortsätta att ha den här typen av strukturer. Jag kan i sammanhanget tänka mig att mellanstora städer kommer att kunna få en större betydelse som hem till människor som vill ha urbant liv, men som inte vill betala priset för att bo i de allra största städerna, säger Charlotta Mellander.
