Han anklagades för populism, för att dra håven genom riktigt grumliga vatten.

Med all rätt. Det var populism.

Men ändå är det svårt att inte känna viss nostalgi. Ja, han var en konservativ högerpolitiker med enstaka liberala, socialt engagerade egenskaper. Men det vi ser 2019 är något helt annat.

Ebba Busch Thor har stått för en konservativ förskjutning och en strategisk opportunism som ger utslag på seismografer.

Just nu pågår rikstinget i Umeå.

Där jublade kristdemokrater från hela landet igår när Ebba Busch Thor höll sitt tal. Hon attackerade Skolverket som hon kallade ”myndighetsvänstern” och anklagade för att vilja beröva barnen både nationalsången och psalmerna.

– Det kanske är dags att ringa Skolverket och berätta att Berlinmuren har fallit. Där verkar ju DDR leva kvar, sa hon.

Det här är nya Kristdemokraterna.

Vadå, kan Sverige inte spärra in imamer på obestämd tid utan rättslig prövning?

”Lock them up”, twittrar Sara Skyttedal, KD:s representant i EU.

Inget utspel är för billigt.

Antifeministisk stämning på gång?

Då börjar man rasa mot ”radikalfeminismen”, ”politiskt korrekta prussiluskor” och ”total upplösning av könen”.

Fingret i luften är alltid fuktigt.

Busch Thor vill åt makten. Det är inget konstigt, politiker vill få genomslag. Men hon skyr inga medel. I valrörelsen var det helt otänkbart att samarbeta med Sverigedemokraterna, men nu talar hon om att det finns en konservativ opposition – Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna – som motiveras av att Sveriges behov måste gå före ”beröringsskräcken”.

Vad hände där emellan?

För att täppa till det logiska glappet ger Busch Thor, och inte minst partiets policychef Johan Ingerö, en så konsekvent dyster bild av situationen i landet att vem som helst skulle vilja emigrera.

Håven befinner sig inte längre i grumliga vatten.

Den är djupt nedstucken i lera.

Tillsammans med partiledningens händer.