– Ni ska få se något som väldigt få andra skolklasser får se. Vi ska gå upp till paviljongen och titta på våra teleskop.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hennes uttalande möts av ett unisont ”wow!” från skolbarnen. Efter att Katja Lindblom visat upp de två teleskopen i paviljongen och eleverna har tittat på allt som finns att se i utställningshallen fortsätter dagens lektion i föreläsningssalen. Här får eleverna lyssna när Katja berättar om rymden och människans utforskande av den. Trots att barnen stundtals har lite svårt att sitta still verkar de flesta tycka att det är spännande. När Katja berättar att stormen på Jupiter skulle kunna rymma två jordklot, eller att om det fanns ett hav som var tillräckligt stort för Saturnus att få plats i skulle planeten flyta som en badboll, återkommer de hänförda utropen.
När barnen har tagit på sig sina jackor och lämnat observatoriet suckar Katja.
– Jag älskar mitt jobb. Men det är oerhört stressande att inte veta hur länge jag har ett arbete att gå till.
Moment 22
För faktum är att dagens skollektion kan bli en av de sista som anordnas på observatoriet. Om inget oförutsett händer kommer verksamheten behöva börja avvecklas till vintern. Och det är heller inte första gången som observatoriet har varit nedläggningshotat.
– När medier rapporterar om det har de ibland skrivit ”observatoriet nedläggningshotat – igen”. Men det är inte så att vi ropar varg. Det har alltid varit en hårsmån ifrån att vi tvingas lägga ned, konstaterar Katja.
Anledningen till detta är att observatoriet trillat mellan två byråkratiska stolar.
– Västra Götalandsregionen menar att vår organisatoriska tillhörighet är Göteborgs stad, medan Göteborgs stad hävdar att vi hör till Västra Götalandsregionen. Det har verkligen blivit ett moment 22, säger Katja.
Den här situationen verkar ha uppstått år 2003. Fem år tidigare slogs Naturhistoriska muséet och Botaniska trädgården ihop till en gemensam förvaltning, där även observatoriet ingick. När de sedan delades upp igen, Naturhistoriska blev en del i Natur- och kulturarvsförvaltningen medan Botaniska blev en egen förvaltning, verkar man ha glömt bort observatoriet som därmed blev utan huvudman.
Möjligheterna att få ekonomiskt stöd har därmed blivit begränsade – eftersom det helt enkelt inte finns någonstans att vända sig. År 2011 fick observatoriet ett årligt anslag på 100 000 kronor, vilket beslutades av den rödgröna majoriteten i Västra Götalandsregionen.
– Men 2016 drogs det anslaget plötsligt in, utan att man egentligen informerade oss om det. Skälet ska vara att observatoriet bara är en angelägenhet för Göteborgs stad och inte hela regionen, berättar Katja.
Påfrestande situation
Situationen är påfrestande för de som arbetar på observatoriet. Katja har själv haft en tuff vinter som har präglats av utmattning då hon inte kunnat ta ut någon semester. Alla planer på att utveckla verksamheten är lagda på is eftersom ingen vet hur länge de kommer att finnas kvar. Tidigare har observatoriet bland annat kunnat räddas genom ett engångsbidrag från stiftelsen Wilhelms Röhss'. Men om observatoriet ska överleva i det långa loppet krävs en stabil lösning, menar Katja.
– Att ansöka om bidrag är väldigt tidskrävande och det är inte någon säker inkomst. Vi behöver en långsiktig lösning.
När hon själv får motivera varför observatoriet är viktigt att rädda tar hon upp tre punkter. Dels är Slottsskogsobservatoriet unikt i Sverige, då det är det enda egentliga folkobservatoriet som finns i landet, dels blir våra städer allt ljusare vilket gör att stjärnorna blir svårare att se. Observatoriet är en av få platser då det under stjärnklara kvällar går att se dem ordentligt genom teleskopen.
– Men framförallt är observatoriet folkbildande. Vi vill inspirera så många som möjligt att lära sig mer om naturvetenskap. Om vi förstår det som finns runt omkring oss lär vi oss också mer om oss själva.
För att överleva skulle observatoriet behöva ett årligt anslag på 300 000 kronor. För att kunna utveckla verksamheten och göra den bättre behövs det 750 000 kronor om året.
– Och i det här sammanhanget är det inga stora summor, det är pengar i politikernas kaffekassa, säger Katja.
Även om situationen är ansträngd och det just nu inte finns någon ljusning i sikte för observatoriet vägrar Katja ge upp hoppet.
– Nej, jag kan inte ge upp. Inte förrän det är totalt kört. Även om det ser mörkt ut hoppas jag fortfarande.
