Sommaren 2012 lade Liberalernas Ragnhild Källberg fram en motion där hon föreslog att staden skulle anordna en Pride-festival. Året därpå bifölls den av kommunfullmäktige och planeringen inleddes. Tanken var att arrangörerna bakom Cityfestivalen skulle dra igång Västerås Pride i liten skala, för att därefter lämna över projektet till civilsamhället så fort det kunde stå på egna ben.
Men så fort gick inte överlämningen. Den gick fortare ändå.
– Vid den här tiden var jag ordförande för RFSL Västmanland, berättar Anna Ehlin, och fortsätter:
– Cityfestivalens arrangörer kom till oss och frågade om vi kunde hjälpa dem att arrangera Västerås Pride eftersom de inte kände sig bekväma med att dra igång festivalen själva. De trodde att vi skulle ta det lite lugnt och köra igång först året därpå men vi drog igång direkt, redan samma år.
Över 900 besökare första året
Sommaren 2013, när Anna var 20 år och nyligen gått ut gymnasiet, blev hon projektledare för Västerås Pride. RFSL-gänget fick visserligen hjälp på traven av Cityfestivalen – men det var ändå på skakiga fötter som de gick utmaningen att arrangera en fullfjädrad Pride-festival till mötes.
– Jag tänkte att vi chansar väl, och så blir det som det blir. Då var jag rädd att bara vi i styrelsen och tio andra personer skulle dyka upp. Lyckligtvis kom det över 900 besökare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Anna berättar att de från början var fem personer – RFSL Västmanlands dåvarande styrelse – som hjälptes åt. Med åren har de blivit färre. Idag är det hon och vapendragen Jens Gothilander som växlar in blod, svett och fritid i utbyte mot att Västerås Pride blir av.
Men trots att antalet involverade sjunkit har festivalen växt.
– Vi var fler som arrangerade den från början men storleksmässigt har vi växt, säger hon, och berättar att man som mest varit uppe i 1 300 besökare.
”Jag kan vara den jag är”
Man skulle kunna säga att trenden med fler besökare och färre involverade innebär att Anna har fullt upp just nu. Det vore det diplomatiska sättet att säga det på. Om dagarna går hon nämligen till jobbet – inom hemtjänsten. Det är först när hon kommit hem på kvällarna, eller om hon har en ledig helg, som arbetet med Västerås Pride kan ta vid.
– Vi gör det här helt ideellt. Det är många som inte förstår det. De tror att vi jobbar halv- eller heltid med det här, berättar hon.
Om det är värt ansträngningen?
Fråga inte Anna, fråga besökarna.
– Det är många som har kunnat komma ut i samband med festivalen. Vi har även fått positiv feedback från personer som berättat om vikten av att kunna gå ”undercover” och bara befinna sig på festivalområdet och ta in allt som händer, utan att öppet gå ut med att man identifierar sig som HBTQ-person.
Kort sagt: Västerås Pride är mer än en festlig bubbla för den som vill lära sig mer om HBTQ-frågor och träffa likasinnade.
Den är också en rustning.
– Vi lever inte i ett tryggt samhälle än. Om ett samkönat par håller handen eller pussas offentligt väcker det ofta negativa reaktioner. Det kan vara allt ifrån att personer stirrar eller skriker glåpord till att de utsätter någon för fysiskt våld. Västerås Pride är en trygg plats. Även om festivalen bara pågår under tre dagar så skapar den ett utrymme, en känsla av att just de här dagarna så kan jag vara den jag är, säger Anna.
