Han är på något sätt en vandrande representant för det Göteborg som stockholmare brukar driva med när de säger att klockan ska vridas tillbaka ett år redan när de sätter sig på tåget till Göteborg.
Carl-Einar sitter i en fåtölj på Radiohuset i Stockholm. Om en och en halv timme ska han vara med i radion för att prata om sin nya singel, visan Glenn, om sin turné och om Världens barn-insamlingen. Så han ber om ett par minuters lästid för att läsa på om Världens barn då han också ska vara ”en stilla sidekick” när han väl avslutat själva intervjun. Hans publik är gränslös, det är så han säger det. Han menar att människor i alla åldrar tycker om det han gör. Särskilt varietéerna på Liseberg var barn- och familjevänliga. Den föreställning han har turnerat med under hösten är dock åldersrekommenderad. ”Man ska vara tio år i alla fall…”.
Carl-Einar Häckner är aldrig politisk eller så är han alltid politisk, det beror på hur man ser det. Som den där visan om Glenn som åker spårvagn i Göteborg utan att ha varken biljett eller pengar. Däremot har han allt möjligt annat i sina fickor. En flicka i plast, en råtta, en gammal kapsyl, en mutter, en halvt uppäten Albyl, en clementin i porslin. Till slut ger han bort sitt hjärta och behöver därför ett nytt så refrängen går: ”Finns det någon här som har ett hjärta över, det är något vi behöver, vi behöver ett hjärta, annars faller man ner död”. Det där sjunger han sådär Häcknerskt då han går upp i lätt falsett några gånger som till exempel i raden om ”vykort från Jönköööööpings stad”.
”En isbjörnssaga, för att hålla värmen i mörkret”, det är så han säger om det han bjuder publiken på under sin turné.
– Isbjörnen är en metafor för liv och känslor och för att beskriva människan. För de är bra på att alstra värme. Och det är bra att kunna som människa, om man vill må bra. Att kunna ta hand om sig själv, säger Carl-Einar Häckner och fortsätter:
– Jag pratar också, i föreställningen, om det viktigaste och det finaste. Vad är det, frågar jag. Jag kommer väl fram till vad som är viktigast för mig. Och publiken får tänka på vad de tycker är mest betydelsefullt. Jag är väldigt nöjd med isbjörnen. Skämten, texten. Det går rätt in i hjärtat på folk när isbjörnen plötsligt blir någon som är fem år och sitter i soffan framför två föräldrar som bråkar så in i helvete.
Sommaren 2016 var den sista för Carl-Einar Häckner på Liseberg efter tjugo år med varietén på Stora scenen. Föreställning efter föreställning var han tillgänglig för publiken efteråt och är så fortfarande, det är hans sätt att varva ner.
Det var den kommunägda nöjesparken som till slut sa upp eller kanske pausade samarbetet och det tog honom hårt, han som bor alldeles i närheten av den stora turistattraktionen. Han säger nu att han har börjat lämna det bakom sig.
– Men i föreställningen får jag in det i en vacker mening där jag frågar varför man inte är mer rädd om en sådan företeelse. Att folk av så många olika nationaliteter och klasser och olika tjocka plånböcker, kunde se en sådan show tillsammans och sitta och skratta. Det var jävligt fint och det är få platser i Sverige där det där händer.
Carl-Einar Häckner förklarar att han är så tacksam över att han fick vara på Liseberg i tjugo år, att det känns bra att gå vidare. Förändringen har gjort att han är mer aktiv nu. Han ringde själv runt till olika teaterföreningar och bokade sin turné. Det har gjort att han känner att han har ett sammanhang, för folkrörelser, det gillar han.
– Ah, jag mår skitbra. Liseberg måste ju bestämma vad de vill, men för mig personligen var det en stor omställning. Jag är vanemänniska och väldigt lojal. Ja, det tror jag att jag är, även om jag är lite sprallig. Varieté ska finnas. Det är något man behöver för att andas. Så har jag tänkt och så var jag där år efter år. Plötsligt var man inte det. Jag var ju en del av traditionen som fanns på Liseberg sedan 1923 och jag blev en egen tradition i traditionen på något vis. Men jag hade velat sluta självmant. Det hade varit snyggare.
Han tystnar och säger att det förstås går att vinkla detta som att han är sur, men att det handlar om poetisk sorg som man/han kan känna över samtiden i stort. Varieté för honom är närheten till människor, att komma samman och så mycket han tycker om försvinner, rivs eller städas undan. Han nämner att Folkets Hus på Järntorget i Göteborg har lämnat Folkets hus-rörelsen och att Gröna Lund rev sin anrika vita scen där Charlie Rivel, Evert Taube och Carl-Einar själv uppträtt.
– Men man måste nog vara mer på, gå vidare, hänga med i tiden. Jag är på sociala medier nu, Instagram och Facebook. Då kan jag berätta för min publik var jag är. När man är på min nivå och inte är däruppe, då är det bra att säga att nu kommer jag till Trollhättan.
Däruppe?
– Jag tycker att konstnärligt är jag däruppe, men jag tänker bli bättre på att nå ut och bry mig mer om Sverige. Jag har varit så mycket i Tyskland och gjort det jag känner för, följt hjärtat.
Men ska du inte fortsätta med det då?
– Jo, det ska jag. Men jag vill gärna ta hand om min publik.
En sak folk tycker om med dig är att du är både osäker och säker på en och samma gång.
– Ja, jag var kaxig när jag sa det. När jag säger så, däruppe, så menar jag att jag kan känna mig lite stolt över att jag kan genomföra ett projekt som är en egen grej, något jag vill säga. Det känner man sig stärkt av. Men jag var skitnervös när jag skulle uppträda den första kvällen på Södra teatern. Det var löjligt. Fan vad jobbigt det var.
Vad var det som var så jobbigt?
– Jag har jagat upp mig över allt möjligt. Det har varit så mycket oro och jag var nervös för att jag inte visste om det skulle komma någon recensent. Det kom ingen, de brydde sig inte denna gång, DN. Det är mycket skönare om de är där liksom.
Det låter som om du grubblar mycket över din position, din roll i nöjes-Sverige.
– Det stämmer säkert. Usch. Fan också. Nu såg du det. Det är kanske åldersrelaterat, att jag vet att jag inte är 23 längre. Man måste vara bäst varenda jävla gång. Det var man ju tvungen då med, men då var man osårbar. Åtminstone när man stod på scenen. Okej, där fick du mig. Men jag lever på det jag gör, på att göra det jag drömde om. Jag har lägenhet både i Göteborg och Berlin och sommarstuga i Falkenberg.
Var är hemma då?
– Det är Göteborg. Men jag är väldigt hemma i Berlin och sover väldigt bra där. Men det bästa som finns är ju Göteborg. Luften. Åh, öppna fönstret och det är så frisk luft. Det är som syrgas liksom. Som skjuts in i kroppen. Det är lite svårt att andas i Stockholm. Men min pappa bor i Solna. Han har en övernattningslägenhet i anslutning till sin lägenhet. Och det är jätteskönt. Jag gillar Solna jättemycket. Men det är något med luften. När jag kommer dit till T-centralen så aahhh (låter som om han inte kan andas – reporterns anmärkning). Så är det aldrig i Göteborg. Men jag låter dryg. Det är havet, va.
Det är så roligt, man pratar alltid om hur viktigt havet är för oss göteborgare, men jag är uppvuxen i Mölndal och du i Gårdsten. Jag hade inga vänner som seglade. Så himla ofta var man inte vid havet. Men det är klart att det är något visst med havet ändå.
– Salt. Det är något fuktigt, vått, salt, syrgasaktigt med Göteborgsluften som gör att man älskar den. Ha. Fan, när jag kommer till stationen i Göteborg så blir jag glad. Det är ju inte så stort heller. Stan är ju liten. Man kommer fram överallt. Men äh, Stockholm är vackrast.
Hur tycker du att Sverige mår just nu, politiskt?
– Rörigt och förvirrat. Som en Papphammar-sketch när Gösta Ekman ska gå ut ur lägenheten och snubblar.
Har du funderat på att bli mer politisk som artist, att ännu tydligare ta ställning i dina föreställningar?
– Jag visar i handling vem jag är. Mina föreställningar avspeglar mina ställningstaganden.
Funderar du någonsin på att du skulle bli mer fokuserad på något, en föreställning som bara är magi eller bara humor eller bara visor?
– Ja, musik. Visor skulle jag vilja sjunga mer. Det skulle också vara spännande att skriva en pjäs för andra. Men det har jag sagt förut och då har jag inte prioriterat det. Det hade nog varit bra att testa, eller tänk att få jobba med två manusförfattare. Jag borde göra det. Eller jobba med någon singer-songwriter-kille eller tjej, att göra det tillsammans. Att våga dela ännu mer. Å andra sidan är det fint att skriva själv, även om det inte blir så fantastiskt alltid. Jag skulle vilja ha mer punchlines i mina skämt.
– Jag får förfrågningar om att vara med i pjäser och så, som skådespelare. Då har jag oftast inte hunnit det för att jag var där jag var, i tjugo år eller så har jag gjort något annat som jag har tyckt var viktigare. Sedan finns det folk som är skådespelare, som har gått på scenskolan.
Jo, men regissörerna väljer ändå dig.
– Stadsteatern i Göteborg är underbar och det är bra stämning där. Så man vet inte. Jag har stor respekt för skådespelare. Det som jag tycker är så roligt med att uppträda, det kanske försvinner lite då. Skulle jag ändå ta en roll skulle jag gå all in. Men ingen gör det jag gör, det är rätt fint det också. Fast nu har jag hållit på så länge, så varför inte?
Att stå på scenen, vad är det som är så fantastiskt med det, som gör att dina ögon lyser när du pratar om det?
– Att jag fortfarande har lust att göra det. Men det gäller att inte sabba det. Det är viktigt att förstå varför man är där. Och man måste må bra i den situationen med sina kollegor. Det har jag lärt mig av att det har funnits stunder när det inte var bra, när jag var tvungen att ta kontrollen helt. Då kunde det lika gärna ha blivit att jag lade ner det och slutade uppträda. Så kändes det.
Gick det så långt?
– Ja, jag fick panikångest på scenen. En gång. Det var något som inte funkade privat. Och så hade min farmor dött. Jag hade satsat rätt mycket pengar på -föreställningen så det var rätt mycket press. Jag hade fått så dåliga recensioner för filmen ”Petri tårar” 1995. Då kändes det viktigt att ta ansvar, bestämma själv över min kropp, min hjärna och mina sinnen och komma tillbaka till varför jag håller på. Jo, för att jag började när jag var ung och för att jag tycker att det är roligt. Det var nödvändigt att tänka på det. Det hade gått så himla fort. Så det är viktigt att vårda lusten. Jag har alltid velat ha en egen publik som betalar för att se just mig. Det var målet från början. Man måste ju inte hålla på med det här. Det är ingen annan som säger att jag måste, så att säga. Man kan ha en antikvitetsaffär. Jag kanske hade mått bra av det?
Kan du koppla av när du inte jobbar?
– Ja, det är därför jag har varit i Berlin mycket. Eller, förut kopplade jag av bättre i Berlin. Nu funkar det lika bra i Göteborg. Det kanske beror på att det har lugnat ner sig lite i Göteborg. Det tog mycket tid och kraft att vara på Liseberg på somrarna.
Du fyller 50 om ett år, hur känns det?
– Jag säger att jag är 40 till folk. Jag är glad att jag är med fortfarande. Inte för att jag inte skulle vara det. Folk förväntar väl sig att man ska fira när man fyller 50. När jag fyllde 40 åkte jag och Silea till Spanien. Vi sket i 40-årsfestandet. Nu vet jag inte hur det blir med fest eller middag. Det blir svårt att välja vilka som ska komma. Man kan ju inte bjuda alla!
