ETC Malmö har tidigare berättat att en stor andel av de före detta barn- och fosterhemsbarn som söker ersättning från staten får avslag på sina ansökningar. 40 procent har fått nej. (Läs tidigare artikel)
– Det är en katastrofalt oväntad hög siffra, säger Anne Skånér, tidigare ordförande för Samhällets styvbarn.
– Jag är förvånad. På Irland beviljades 93 procent ersättning, säger Johanna Sköld, barndomshistoriker vid Linköpings universitet och delaktig i ­Vanvårdsutredningen.

Inte allvarligt nog
ETC Malmö har gått igenom ett hundratal ärenden, både avslag och bifall. I många fall råder det ingen tvekan om att vanvård förekommit och de sökande har beviljats ersättningen på 250 000 kronor. Det handlar om systematiska våldtäkter, grov och långvarig misshandel, kränkningar eller övergrepp som bara kan beskrivas som tortyr. I andra fall vittnar berättelserna inte om vanvård, snarare om en torftig och kärlekslös barndom, utan kramar och vuxenstöd. Dessa har inte fått ersättning.

Men det finns också fall i gränslandet. Det handlar om barn som har utsatts för misshandel och sexuella övergrepp, men där Ersättningsnämnden inte ansett att den varit allvarlig nog eller kunna uppfylla kraven för ersättning. En flicka har blivit utsatt för sexuella övergrepp av fosterfaderns bror. Hon vågade inget berätta för fosterföräldrarna men tror att de visste. Ändå skriver nämnden i sitt utlåtande att fosterföräldrarna inte kan anses ha ”brustit i vården om sökanden på det sätt som förutsätts för att övergreppen ska kunna ligga till grund för ersättning”.
– Enligt förarbetet kan vi inte ålägga tillsynsansvar på fosterföräldrarna om de inte haft vetskap om vad som hänt, säger Göran Ewerlöf, ordförande för Ersättningsnämnden.
Relationen mellan flickan och fosterföräldrarna präglades av våld, hot och kärlekslöshet. Av örfilar och nedlåtande ord som ”hora”.

Hur ser du på att flickan haft en så dålig relation med fosterföräldrarna att hon inte kunnat berätta om övergreppen och att de faktiskt skett inom släkten?
– Vi vill inte gå så långt som att fosterföräldrarna ska ha strikt ansvar för allt som sker i ett fosterhem. De kan ju inte misstänka alla sina släktingar, så vad skulle de ha gjort?

Nämnden skriver i sitt utlåtande att flickan inte behövde åka till den aktuella släktingen igen.

Det tyder väl snarare på att de kanske visste vad som hänt?
– Du får inte mig att kommentera enskilda fall, säger Göran Ewerlöf.

Mellan fyra ögon
ETC har hittat en rad liknande fall. En pojke tvingades onanera åt fosterfaderns bror vid flera tillfällen. Fosterföräldrarna, båda missbrukare och som enligt pojkens berättelse både stal från honom, slog och agerade känslokallt, antas inte ha vetat vad som hänt. En flicka tvingades till samlag vid fem-sex tillfällen av en man som var inneboende hos fosterfamiljen. Inte heller hon får idag någon ersättning eftersom fosterföräldrarna inte antas ha känt till övergreppen. Föräldrar som i övrigt låste kylskåpet för att flickan inte skulle få ta mat, nekade henne smärtstillande efter en abort och tvingade henne att sova i ladugården.
– Jag förstår inte hur Ersättningsnämnden kan avgöra om fosterföräldrarna visste eller inte. Vanvård sker nästan alltid mellan fyra ögon. Jag tycker att allt som sker i hemmet borde räknas, säger barndomshistorikern Johanna Sköld.

Slagen med mattpiska
Många av de som fått avslag har blivit utsatta för aga och misshandel. En flicka har blivit hotad, skrämd och slagen med mattpiska. En annan flicka har blivit slagen med ris på bara kroppen, blivit inlåst i flera dagar och sedan fått stryk när hon i desperation kissat ut genom fönstret i det låsta rummet. En pojke har blivit slagen i rumpan varje vecka och tvingats äta mat till han kräktes. En annan pojke har blivit slagen med en lång pinne ett tiotal gånger, utelåst och lurad att han skulle skickas bort. När han själv försökte rymma hotade fostermodern med att dränka hans katter. En flicka blev slagen så pass illa att grannarna anmälde fosterföräldrarna för misshandel. Flickan blev då omplacerad, men får idag, likt de andra nämnda barnen, ändå inte någon ersättning.

I avslag på avslag skriver Ersättningsnämnden att hänsyn måste tas till hur ”förhållandena vid tidpunkten för händelserna var”, något som Johanna Sköld avfärdar som omöjligt.
– Det blir helt ogörligt att avgöra vad som var normalt. Hur barn hade det skilde sig åt mellan landsbygd och stad, mellan norr och söder och mellan barn i olika åldrar och av olika kön. I Vanvårdsutredningen kom vi fram till att det inte gick att använda en sådan definition, men lagstiftaren tog inte hänsyn till det när ersättningslagen skrevs, säger hon.

Johanna Sköld påpekar att det dessutom kom råd och anvisningar från Socialstyrelsen som förbjöd aga på barnhem redan 1948.
– Jag menar att det inte är intressant om barn blev slagna i biologiska hem eller inte. Det fanns regler för hur barn på barnhem skulle bli behandlade, aga var inte tillåtet, säger hon.

Göran Ewerlöf på Ersättningsnämnden säger att de måste följa lagens intentioner och att de ibland tvingas avslå ansökningar som innehåller vanvård de själva inte tycker är okej.

Tar ni inte hänsyn till Socialstyrelsens anvisningar från 1948?
– Vi är medvetna om de här förskrifterna, men gör också en bedömning enligt tidens trend. Vi har bedömt att aga var väldigt vanligt under 30- 40 och 50-talen. Vi måste också ta ställning till om misshandeln var av allvarlig art eller inte, säger han.

Berätta på 30 minuter
En stor andel av de som söker ersättning kallas till muntlig förhandling och stor vikt läggs vid de uppgifter som kommer fram. Förhandlingarna är cirka 30 minuter långa och fyra representanter från Ersättningsnämnden närvarar. Anne Skånér är djupt kritisk till hur dessa går till.
– På 30 minuter ska man berätta om de värsta man varit med om och det finns ingen metodik eller struktur som hjälper de utsatta att minnas. Handlar det om misshandel och sexuella övergrepp glömmer och förtränger man, säger hon.

Anne Skånér har själv inte fått sitt fall prövat än, men har varit med vänner under ett flertal förhandlingar. Hon är kritisk även till nämndens perspektiv.
– Vi fick en ursäkt från svenska staten och ersättningarna skulle leda till upprättelse. Då trodde jag att det perspektivet skulle finnas kvar. Inte att man skulle inta ett förövarperspektiv och att vi som offer skulle behöva bevisa vad staten gjort mot oss, säger hon.

Anne Skånér önskar att förhandlingarna hade liknat de intervjuer som gjordes under Vanvårdsutredningen. Johanna Skölds kollegor höll i dem.
– Vanvårdsutredningens intervjuer pågick i 2-3 timmar. Minnen från kaotiska händelser följer sällan en kronologisk ordning, så vi ritade upp en karta för att hjälpa intervjupersonerna att skapa en kronologi, berättar Johanna Sköld.

Enligt Göran Ewerlöf använder Ersättningsnämnden inte någon speciell metod för att få de sökande att minnas. De ställer frågor utifrån den ansökan som gjorts och försöker reda ut eventuella frågetecken.
– Vi använder inte några psykologiserade metoder. Det liknar ett domstolsförfarande där den sökande får berätta konkret vad som hänt, säger Göran Ewerlöf.

Ser du någon risk att den sökande inte hinner berätta allt under sina 30 minuter?
– Nej, jag har aldrig upplevt att 30 minuter skulle innebära någon tidsbrist. Snarare att den sökande drar en suck av lättnad över att förhandlingen inte tar längre tid.