Ingeborg, 99: Är man inställd på ensamheten blir den nog på ett annat sätt

”Min man gick bort 1987 så jag har varit ensam jättelänge. Han dog i en hjärtinfarkt, den andra han hade, och innan han dog pratade han ofta om hur jag skulle lösa allt om han inte fanns längre. Det blev en chock när det hände, men jag var ändå inställd på att jag skulle bli ensam, och då blir nog ensamheten på ett annat sätt. Sorgen och saknaden efter honom, den går inte över. Men jag tycker ändå att jag har mycket att leva för och jag hoppas att jag får leva många år till. 

Jag fyller 100 år i sommar, jag flyttade hit till Ljustagården för ett år sedan. Inte för att jag inte klarade mig själv, för det gjorde jag och det gör jag fortfarande. Jag flyttade hit för att jag inte kände mig trygg hemma längre. Det gör jag här, jag får sköta mig själv, städa och tvätta och slänga sopor. Det är som hemma fast det finns personal här utanför. Jag sitter inte och tänker att jag är ensam, men det är klart att det finns perioder när det är långsamt. Jag ser på flera av de andra att de har det hemskt långsamt, de som inte är friska och inte kan göra det de vill. Jag har tur som är frisk, och kan göra saker. 

I somras var jag ute och gick med rollatorn en timme varje dag. Man kan inte bara lita på att personalen här ska få en att må bra, man måste tänka lite själv på vad man behöver också. Men det där har väl att göra med hur man har levt. Vad det är man har med sig.”