Annonsen inför avtalsrörelsen vore kanske inte så uppseendeväckande om det inte vore för avsändaren: Sveriges största fackförbund Unionen, som organiserar tjänstemän i privat sektor. 

Att ett fackförbund kampanjar för hålla nere förväntningarna på löneökningar ­illustrerar hur svår situationen är för de fack som nu gör sig redo för förhandlingar om löner och villkor med arbetsgivarna. Om påslagen blir alltför stora eldas den redan höga inflationen på. Därmed skulle de extra slantarna snart ätas upp av prisökningar, varnar de som vill se återhållsamhet.

Samtidigt: Fackens medlemmar står där vid brödhyllan och undrar hur de ska få ­lönen att räcka till utan ett rejält lönelyft.

En knivig balansgång för facken. Det menar också LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.

– Det här är det svåraste läge vi haft under efterkrigstiden, säger han.

En strid ström av larmrapporter beskriver hur prisökningarna slår mot ekonomiskt utsatta grupper. I en enkät från Makalösa föräldrar vittnar ensamstående föräldrar om att man avstår såväl egna tandläkarbesök som kaffe för att prioritera sina barn.

Högre vinstandel

Torbjörn Johansson företräder LO-medlemmar som i ett nafs sett sju års reallöneökningar gå upp i rök när inflationstakten närmat sig tio procent. Dessutom: Företagen håller inte igen, tvärtom passar många på att höja priserna mer än inflationen, menar Torbjörn Johansson. I Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport konstateras att företagen ökat den andel av intäkterna som de plockar ut i vinst, på bekostnad av lönerna.

– Det är så klart väldigt provocerande, säger Torbjörn Johansson.

Men också han höjer ett varningens finger mot dem som förväntar sig löneökningar som håller jämna steg med inflationen eller rent av överträffar den. Han pekar på historien.

– Det var vad vi gjorde på 80-talet. Vi höll på att köra landet i putten, det minns vi väldigt väl, säger Torbjörn Johansson.

Så vad innebär LO:s balansakt i siffror? 4,4 procent i löneökningar nästa år, det blir LO:s bud i avtalsrörelsen. En särskild låglönesatsning ska ge  1 192 kronor i påslag för dem som tjänar under 27 100 kronor. Trots allt de högsta krav på löneökningar som LO ställt sedan 90-talet, framhåller Torbjörn Johansson.

Men alla är inte nöjda. På fredagen ska LO-förbunden lämna besked om de ska ställa sig bakom kraven och ingå i samordningen. Klart är att alla 14 förbund inte kommer att hålla ihop. Transport med drygt 55 000 medlemmar i ryggen har sagt nej. Tunga förbund som Byggnads har dröjt in i det sista innan de landat i att ansluta sig till samordningen och i skrivande stund saknas ännu besked från några förbund. För Transports del är 4,4 procent helt enkelt för lite, enligt förbundets avtalssekreterare Peter Winstén.

– Alla kostnader har dragit iväg och våra medlemmar behöver pengar för att betala sina räkningar, säger han.

Samtidigt beklagar han att LO inte håller ihop.

– Det är klart att det är problematiskt. Ibland lyckas man, ibland inte. Vårt beslut bottnar i att vi är skyldiga våra medlemmar att åtminstone försöka få upp nivån.

Först ut att förhandla när avtalsrörelsen drar igång blir i vanlig ordning industrifacken. Deras avtal sätter det så kallade märket, som blir norm för övriga på arbetsmarknaden. Så har det varit sedan Industriavtalet 1997 som reglerar hur löneförhandlingarna ska gå till. Syftet är just att undvika den situation som rådde under 80-talet när varje fackförbund förhandlade för sig och ingen ville få mindre än någon annan. Inflationen drevs upp och industrin förlorade i konkurrenskraft i förhållande till andra länder.

Ökad ojämlikhet

Reallönerna har – fram tills nu – onekligen stigit sedan märket infördes. Men kritiker menar att märket också bidrar till ojämlikhet. Detta eftersom utgångspunkten är gemensamma lönekrav som sätts i procent. Den som har låg lön från början halkar efter. Inte minst gäller det kvinnor i välfärden.

Zandra Michal, ordförande för Kommunal i Stockholms län, anser att den utvecklingen måste brytas.

– Vi kan inte låta ojämlikheten öka år efter år efter år. Något måste göras för att minska glappet, säger hon.

I ett internationellt perspektiv har Sverige relativt små löneskillnader. Men de har ökat väsentligt. Avståndet har vuxit sedan mitten av 90-talet både mellan de högsta och lägsta lönerna och mellan de lägsta lönerna och medianlönerna, enligt statistik från Medlingsinstitutet. Zandra Michal menar att den låglönesatsning LO vill göra är ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt. De lågavlönade behöver en större bit av kakan och därmed behöver förbund som har mer välavlönade medlemmar stå tillbaka. I klartext: Industrifacken och andra mansdominerade förbund.

– För att vissa ska få mer plats är det klart att andra behöver lämna plats, säger Zandra Michal.

Merparten av Kommunals ­medlemmar omfattas inte av årets avtalsrörelse, då avtalen med Sveriges kommuner och ­regioner gäller till 2024. Däremot ingår medlemmar i privata välfärdsbolag. ­Kommunal har liksom Handels, det andra stora kvinnodominerade förbundet med många lågavlönade, ställt sig bakom LO:s samordning. Att hålla ihop är särskilt angeläget i det svåra ekonomiska läget, resonerar de. LO:s avtalssekreterare ­Torbjörn Johansson är inne på samma spår. Han menar att samordningen innebär att förbund med en svagare position backas upp av de starkare.

– Alternativet är att vi inte håller ihop, då är det fri jakt. Det innebär att de starkaste tar för sig mer och de relativt högavlönade LO-arbetarna drar ifrån, säger Torbjörn Johansson.