Istället för att spåra enskilda användare genom cookies planerar Alphabet att använda maskininlärning för att gruppera användare i kohorter utifrån beteendelikheter. Annonser ska riktas mot dessa kohorter, inte mot enskilda. Alphabet kommer fortfarande behöva en del data för att placera användaren i en passande kohort, men annonsörer kommer inte behöva röra användarens browser.
Nu kommer den andra delen i branschens breda ompositionering. Tidigare i maj införde Apple en viktig uppdatering i sitt operativsystem, vilken strömlinjeformar hur utvecklare av externa appar, som Facebook, spårar Apples användare. De användarna måste nu uttryckligen godkänna att deras data insamlas. Facebook motsatte sig inledningsvis åtgärden, men har sedan dess dämpat den uppfattningen och till och med lovat att utveckla ”integritetsfrämjande” annonseringsteknologi som förlitar sig mindre på användardata.
Framgång eller Pyrrhus?
Likväl undrar jag om de här förvånande segrarna för integritetsrörelsen kan, när allt kommer omkring, visa sig vara pyrrhussegrar – åtminstone för den bredare demokratiska agendan. I stället för att göra upp med techbranschens utbredda politiska makt har de mest frispråkiga techkritikerna traditionellt fokuserat på att hålla techbranschen ansvarig för otaliga överträdelser av befintliga integritets- och dataskyddslagar.
Den strategin förutsatte att sådana lagliga överträdelser skulle fortsätta för alltid. Nu när Alphabet – och snart, kanske, Facebook – påskyndar användningen av maskininlärning för att skapa personifierade annonser som också är integritetsbevarande, börjar man undra om det var klokt att lägga så många viktiga ägg i den berömda integritetskorgen. Har vi – terroriserade av ”övervakningskapitalismens” utbreddhet och evighet – gjort det allt för lätt för techföretagen att faktiskt leva upp till våra förväntningar? Och har vi slösat bort ett årtiondes aktivism, som i stället borde ha fokuserat på att utveckla alternativa redogörelser om varför vi bör frukta big tech?
Något liknande kommer sannolikt att hända inom andra områden som nyligen märkts av moralpanik över digitala teknologier. Techbranschen kommer att bemöta den stigande allmänna oron över fejknyheter och digitalt beroende genom att satsa än mer på vad jag kallar ”lösningism”, med digitala plattformar som mobiliserar ny teknik för att erbjuda sina användare en individanpassad, säker och helt kontrollerbar erfarenhet.
Behövs bredare teknik
Apple går, som vanligt, i spetsen här och erbjuder sina användare en mängd kurerade nyheter och verktyg för att mäta sin produktivitet och sitt digitala välbefinnande. I februari lanserade Facebook också ett försök – än så länge bara i Storbritannien – där man förser inlägg om klimatförändringar med en banner som hänvisar folk till företagets särskilda klimatportal. Det kan vara så att till och med utmaningen med fejknyheter kommer att visa sig vara enklare att hantera än vad som allmänt förmodas.
Den gryende, och sannolikt välmenande, rörelsen för ”human teknologi” riskerar att duka under i en liknande pyrrhusseger: techjättarna kommer säkerligen hitta ett sätt att vara både humana och högst lönsamma. Det ironiska är att ju mer techbranschen utmålas som anti-integritet eller anti-human, desto mer offentlig legitimitet kan den uppnå bara genom att visa upp sin förmåga att leverera de värden som dess kritiker håller så kära.
Detta talar för att vi behöver en annan, mycket bredare, kritik av techbranschen. Finns det ett bättre sätt att redovisa de påfrestningar som dess lösningistiska tänkesätt orsakar samhället? Det gör det. Jag misstänker att vi har letat på fel ställen efter kraftfull kritik mot den här branschen. Vi har antagit att övervakning och fejknyheter är vad ekonomer skulle kalla ”externaliteter”, knutna till vad som annars är goda, progressiva och innovativa affärsmetoder.
Branschen saknar fantasi
Men håller det antagandet? Det är dags att vi ser igenom techbranschens tomma ord om innovation och istället frågar vem det är som har rätt att införa nyheter – och under vilka villkor – inom rådande system. För all den kreativa störning som dess ledare lovar oss, serverar techbranschen en extremt oaptitlig rätt som alltid innehåller samma uppsättning ingredienser: användare, plattformar, annonsörer och apputvecklare.
Techbranschens institutionella fantasi rymmer helt enkelt inte andra aktörer som kan spela en roll i att utforma samhällsnyttig användning av digitala infrastrukturer. Bortsett från Wikipedia – som föddes tre år före Facebook – finns det inga digitala motsvarigheter till de varierade, högst innovativa institutioner som uppstod för att uppfylla mänsklighetens behov av kommunikation och bildning: biblioteket, museet, postkontoret.
Vem vet vilka andra slags institutioner som är möjliga i dagens digitala miljö? I stället för att ta reda på det har makthavarna överlämnat hela den här upptäcktsprocessen till techbranschen. I stället för att bygga infrastrukturer som kan främja sådan storskalig experimentering, nöjer de sig med de befintliga infrastrukturer som drivs (ofta som fakturerbara tjänster) av techbranschen.
Avskyr oberoende initiativ
Givetvis vill branschens nyckelspelare säkerställa att alla nya digitala institutioner föds som en startup eller, åtminstone, en app som kan infogas i och tjänas pengar på genom deras plattformar och operativsystem. Till följd av det är dagens digitala miljö inte så innovationsvänlig som den verkar. Den avskyr aktivt institutioner och sammanslutningar som inte spelar enligt dess ledande mellanhänders regler. Den är en mästare på att bygga smarta appar för museer och bibliotek, men är urdålig på att tänka ut vad den faktiska digitala motsvarigheten till det museet eller biblioteket skulle kunna vara.
Så vitt vi vet så skulle det kunna vara en startup – det institutionella standardsvaret som lösningismen kommer med vid varje problem. Men varför tvinga in varenda bra, ny idé i startupföretagets tvångströja? I de flesta fall har den där tvångströjan sina egna krav: användarna måste tjänas pengar på, data måste insamlas, prenumerationer måste säljas. Varför ska vi begränsa oss till bara de här få vägarna?
Det vi vill ha är något genuint nytt: en institution som vet vilka delar av befintliga lagar och förordningar som ska suspenderas – som biblioteket gör med immaterialrätt, till exempel – för att till fullo utnyttja den digitala teknologins inneboende potential för den stora allmänhetens bästa.
Monopolistiskt grepp
Techjättarnas nyfunna respekt för integritet bör inte få vilseleda oss. När allt kommer omkring så är det deras monopolistiska grepp om vår fantasi – vilket gör oss oförmögna att se teknik som en mäktig politisk institution för att förändra andra institutioner, snarare än en tillämpad vetenskap – som utgör det största problemet för demokratin. Och det är bara genom att återkräva den fantasin – snarare än att överdosera behaglig lösningism – som vi har hopp om att kunna tämja dem.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
