En kvart senare välter tjejerna – en efter en – det största däcket på 80 kilo fram och tillbaka genom rummet så att golvet vibrerar i stötvågor. 

– Det är ju fantastiskt, hojtar Erik Liljestrand som följer efter och dokumenterar med en liten videokamera.

Det är tisdag på gymmet i centrala Umeå. Ute i stora salen tränar en handfull män i maskinerna. Musiken är lågmäld och

stämningen loj. Men i en mindre sal bland lösa vikter, kettlebells, däck och träningsbollar är tempot och musiken betydligt högre – där ägnar fyra tjejer från klass 7A på Linneaskolan eftermiddagen åt maxad styrketräning. Tränarna Charlotte Ölmhagen och Erik Liljestrand peppar och hejar tillsammans med läraren Mackarena Cisterna. Enya Dahlberg skjuter en kälke med vikter framför sig och tar i så att det växer fram rosor på kinderna. 

– Jag gillar att vi får fara runt och prova så olika saker. Kickboxning har varit roligast hittills, det är kul när man får testa gränserna för sin egen fysik, säger hon i en av pauserna, innan det är dags att ge sig på roddmaskinen.

Vill utmana normer

Tjejerna deltar i projektet ”Strong girls”, som är inne på sitt tredje år i Umeå. Just nu provar ett trettiotal flickor från tre olika skolor i kommunen på idrotter som av tradition är maskulint kodade. MMA, ishockey och tyngdlyftning är några exempel. 

– Vi vill utmana könsstereotypa normer och låta tjejerna testa andra idrotter än sådana som de vanligen söker sig till. Några har kanske inte alls hållit på med idrott tidigare, men kan genom det här upptäcka något som de aldrig ens tänkt på som ett alternativ, säger Rebecka Jacobsson, projektledare på ”Strong girls”. 

Frida Lundström, som utan att röra en min just knuffat åttio kilo fram och tillbaka, är inne på samma spår:

– Det är ju inte så många tjejer som har testat ishockey och curling innan. Det beror väl på typ normer. 

Svårt rekrytera tjejer

Bakom projektet står den ideella organisationen ”Girls in sport”. Den bildades av två kvinnor i Umeå – Lucy Rist och Jenny Lidqvist – med egna erfarenheter av att utöva traditionellt manliga sporter. 

Lucy Rist tävlade i tyngdlyftning och Jenny Lidqvist spelade under många år ishockey. De träffades på en fika och började tala om hur svårt det var att rekrytera unga tjejer till de sporter som de själva hade utövat. De visade sig att båda hade gott om idéer hur man skulle kunna förbättra villkoren för kvinnliga utövare i idrottsvärlden.

– När jag var yngre, så var jag inte särskilt feministisk, för då var jag ”pojkflickan” som tog mig in överallt och skulle kämpa, utan att jag för den skull tänkte på strukturer och makt. Jag blev radikal feminist i 30-årsåldern i stället. Men nog har det varit egna erfarenheter för både mig och Lucy som har gjort att vi vill att unga tjejer ska få uppleva idrott på ett annat sätt än vad vi fick göra, säger Jenny Lidqvist.

Krock med skolambitioner

Svårigheterna handlar inte bara om gamla könsnormer. Det handlar också om hur själva föreningsverksamheten fungerar och vilka konsekvenser det får. Fler flickor än pojkar hoppar av sitt idrottande i tonåren. En anledning är – enligt en studie från Umeå universitet – klubbarnas tidiga elitsatsningar, som ofta krockar med tjejernas höga ambitioner i skolan.

– När ungdomarna kommer upp i 13–16-årsåldern, så blir idrotten ofta prestationsfylld  och tävlingsinriktad. Det finns heller inte längre samma möjlighet att testa något nytt. Man håller alltså på ett tag och slutar sedan idrotta, om man inte vill tävla. Vad vi gör är att bredda perspektivet – vi visar tjejerna på nya idrotter och ett annat slags ledarskap, alltså kvinnliga ledare, som kan vara förebilder och ge tips på tricks, säger Jenny Lidqvist.

Könskodade skillnader

Idrott är ett område som berör många. Enligt statistik från Riksidrottsförbundet har den svenska idrottsrörelsen cirka tre miljoner medlemmar. Bland unga är det vanligt att utöva sport – 60 procent av alla barn och ungdomar hör till någon typ av förening. Men skillnaderna mellan manligt och kvinnligt idrottsutövande är markanta. I sin studie ”Idrott, kön och genus” pekar Riksidrottsförbundet på att den kvinnliga idrotten får lägre ekonomiskt stöd från både stat och kommuner. Inom den föreningsorganiserade idrotten dominerar män kraftigt, både som utövare, ledare och inom styrelserna. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Girls in sport” har valt att sidsteppa idrottsföreningarna och i stället gå direkt på de unga.  

– Det är ganska komplext att jobba mot föreningar. Där finns oftast en kanslist och en ideell styrelse. Var ligger då ansvaret för att man ska tänka nytt? Men vi har inte tagit den bollen, utan vi vill hellre försöka få tjejer att hitta ny inspiration. Vi har valt att vända oss till skolorna, som sedan ger tjejerna möjlighet att delta genom ”elevens val”, säger Jenny Lidqvist.

Varför tycker du att idrott är så viktigt?

– Idrott är väldigt identitetsskapande. Man får känna ett sammanhang och en gemenskap. Oavsett om det är en individuell idrott eller om det är en lagsport, så får du med dig någonting annat utöver att man ska vara smart och duktig på att plugga. Jag skulle säga att man får rörelserikedom – att man känner sig bekväm i sin egen kropp – och vågar mer.

På gymmet är det dags för tjejerna att stretcha efter styrkepasset. ”Är ni nöjda?” frågar tränarna och får först ett lågmält hummande till svar. Men, jo, de är nöjda – både med upplägg och med urvalet av sporter. 

Enya Dahlberg säger att det är som att sticka iväg med kompisar och köra ett stenhårt träningspass, men helt förutsättningslöst. Inga krav – och inga killar att förhålla sig till. 

Jenny Lidqvist lyfter också fördelen med att stärka flickor separat. 

– Det är ju mycket för att skapa en känsla av ett sammanhang. Det blir en slags systerskapskultur där man får dela erfarenheter med varandra. Många tycker att man ska blanda grupper, och det kan man ju tycka, men vi har inte kommit så långt som vi tror när det gäller jämställdhet.