BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Mitt liv hotades av islamistiska fundamentalister. De vill att allt som är kafir, icke-muslimskt, ska straffas, säger hon.

Mord och hot har under de -senaste åren satt skräck i sekulära aktivister i Bangladesh. På nätet cirkulerar så kallade dödslistor och mer än 30 -författare, bloggare och publicister har brutalt mördats sedan 2015 för att ha försvarat grundläggande mänskliga rättigheter och den religionsfrihet som står inskriven i landets grundlag. Bakom våldet står militanta religiösa extremister.

Startade en blogg

Shamima Mitu arbetade på en av de största dagstidningarna i Dhaka, the Daily Samakal, som reporter. Men hon upplevde att yttrandefriheten hade sina begränsningar. Det gick inte att skriva om vad som helst.

– När jag fick jobbet sa min chef: "Du kan skriva vad du vill men jag kan inte garantera ditt liv. Jag kan inte ens garantera att du inte hamnar i fängelse." Det är situationen i Bangladesh idag, säger hon.

För att få större frihet att uttrycka sig startade hon en blogg där hon skrev om bland annat om kvinnors rätt att arbeta och studera och om den utbredda sedvänjan med barnäktenskap. Bloggen fick snabbt 100 000 besökare. 

Men hennes och andra skribenters sekulära budskap retade upp islamistiska grupper.

– De deklarerade att de skulle döda en bloggare varje månad vilket de också gjorde. Jag insåg att de kunde döda mig när som helst, säger Shamima Mitu.

När hon fick se sitt eget namn på en "dödslista" insåg hon att hon var tvungen att ge sig av.

– Det var ett svårt beslut för jag försökte ju förändra vårt samhälle. Jag lämnade allt – min familj, mina vänner, mitt drömjobb. Men jag var tvungen för det kändes hopplöst och jag var rädd. Min kusin hade dödats utanför mitt kontor.

 Med hjälp av svenska PEN och Olof Palmes internationella centrum lyckades hon och -hennes då 3-åriga dotter ta sig till Sverige. I dag finns i Sverige ett tiotal aktiva bloggare från Bangladesh som lyckats rädda sig ur landet.

Nytt liv på Gotland

Shamima Mitu hamnade på Gotland, en ö hon inte visste det minsta om. Dagarna på flyktingboendet i Slite var oändligt långtråkiga. När Visby Basketbollklubb drog igång öppen basketträning för nyanlända gick Shamima Mitu dit direkt.

– Jag hade aldrig någonsin spelat förut, men det var så kul! Så kul att jag blev arg på dem på flyktingboendet som inte ville komma och spela.

Hon började träna regelbundet – men reagerade på att kvinnorna droppade av en efter en. 

– Första gången var det hela familjer som kom. Andra gången var det betydligt färre kvinnor. Tredje gången kom det inga kvinnor, säger hon. 

Det var bara killarna som fortsatte och snabbt blev duktigare.

Hos Shamima Mitu väcktes idén att starta ett basketlag för bara kvinnor. Sagt och gjort, hon började gå från flyktingboende till flyktingboende för att övertyga kvinnorna. I vissa fall var det snarare deras äkta makar och pappor som behövde övertygas.

– Vid första träningstillfället kom 30 kvinnor. Vissa i hijab, till och med några i burka. De hade aldrig spelat förut och det var en enda röra. Ingen passade till någon annan, alla höll själva på bollen, säger Shamima Mitu och gestikulerar med armarna. Hon skrattar.

– Men jag såg någonting tändas i deras ögon. Jag kommer själv från ett konservativt samhälle så jag vet hur det är. Det här handlar inte bara om basketboll – utan om en inre resa för frihet. Basketen blir ett sätt att nå ut till de här kvinnorna.

Forma ett basketlag

Nästa steg blir att se vilka som verkligen vill fortsätta med basketen och bilda ett lag. World Wide Ladies ska det heta. Hon har redan lyckats få finansiering på 50 000 kronor och kommer att driva projektet i samarbete med Visby Basketbollklubb.

Shamima Mitu tror och hoppas att basketen kan bli en språngbräda in i det svenska samhället. För lika mycket som sport handlar projektet om jämställdhet, frigörelse och integration, förklarar hon.

Ibland blir saknaden efter familjen och vännerna hemma i Bangladesh allt för stark. Men att återvända hem har blivit en omöjlighet.

– Den dörren har stängts för mig. Kanske om situationen förbättras i framtiden kan jag återvända, säger hon.

– Men det spelar egentligen ingen roll var i världen jag befinner mig. Jag är en riktig "fighter", och kampen för jämställdhet måste fortsätta.