Ydre maj 2020
Ingen hade tidigare bevittnat en sådan brutalitet vid ett rån. Fallet Malexander, då två poliser miste livet, är unikt i svensk brottshistoria. Hösten 1998 och våren 1999 då en våg av rån svepte över Östergötlands län var jag, Kenneth Eklund, närpolischef i Kisa, fjorton mil öster om Vättern. Nyheterna om rånen var oroande därför att det fanns ett tydligt mönster i valet av plats. Butiker och postkontor var de som utsattes, och i samhällen där polisens arbete var hårt pressat av besparingskrav. Det var små orter med lång utryckningstid som drabbades och rånen skedde ofta på tider då polisen gjorde skiftbyten. Låg bemanning bemötte brottslingarna med full krigsutrustning och automatkarbiner.
Åtvidaberg, nordöst om Kisa, hemsöktes. Konsum i Kisa hade på mindre än ett halvår rånats två gånger.
Den gången i Österbymo, vår grannort, då en kund blev huggen med yxa i axeln och en butiksägare skjuten i ljumsken hade jag precis avslutat mitt skift. Övervåldet var en medveten strategi.
Det jag ska berätta här hände för dryga tjugo år sedan då märkliga vindar svepte över Sverige och Europa.
Internet och satelliter höll som bäst på att göra världen global – och vårt lilla Sverige i större utsträckning ett med världen. Längre söderut började de jugoslaviska krigen gå mot sitt slut. Den här våren var man i färd med att samla upp och dokumentera resterna av de fruktansvärda strider som pågått på Balkanhalvön sedan 1991. Ett djupt människoförakt blottades i grunden bakom skeendena där, en form av ondska som bara har sin motsvarighet i fyrtiotalets illdåd.
Här hemma såg vi de politiska resultaten av 90-talets högerpopulistiska strömningar, parade med besparingar inom skola, vård och omsorg – även polisen hade drabbats av hårda nedskärningar som kändes av i verksamheten inte minst hos oss på landsbygden.
Jag har efter bästa förmåga försökt gestalta de händelser som jag upplevde den där våren och hur det påverkade mig och många andra som råkade komma i rånarnas väg. De som tryckte kinden mot golvet och höll blicken stint fäst på bankens stengolv under de tjugo minuter som rånet pågick. Eller de vars barn minuter tidigare cyklat på samma skogsstigar som nu fylldes av hundpatruller och dån från helikopterpropellrar.
För de yngre generationerna är Malexandermorden mindre välkända i dag. Kanske skulle någon annan minnas skeendena annorlunda, kanske har de fallit i glömska för en del. Men för mig och för oss som fortfarande bor i närheten av platsen kommer minnet av den dagen aldrig att tyna. Den sitter fastetsad i oss som en dag som förändrade Sverige.
* * *
Framåt halv tre började nattens brist på sömn kännas i lederna och jag såg fram emot att slå mig ner på altanen bortåt kvällskvisten och sträcka på kroppen. Det var dags att runda av min arbetsdag, som ju egentligen varit tänkt som semesterdag från början, men alternativet hade ju varit att lämna stationen helt obemannad.
Fortfarande vid mitt skrivbord ropade jag till Barbro.
– Jag tänkte gå om en liten stund!
– Gör du så, svarade hon, fortfarande med ögonen på datorskärmen. Hon visste också att poliserna på kvällspasset skulle dröja ett tag till.
Just som jag plockat ihop det sista på skrivbordet och var på väg att resa mig ringde telefonen. Armbandsuret visade 14.42.
Operatören Anders Gunnarsson från Kommunikationscentralen i Linköping harklade sig i andra änden.
Hans röst var välbekant men han ringde bara om han hade ett uppdrag. I vanlig ordning förväntade jag mig väl några artighetsfraser, men i dag var det rakt på sak: vi hade fått överfallslarm från Storgatan 5, Östgötabanken i Kisa. Han ville att jag skulle åka och undersöka saken.
– Förmodligen är det ett rån, men vi vet inte säkert ännu, fortsatte han.
Jag tittade mot dörren där den prydligt mörkblå bagen i bävernylon med polisemblemet och nummer 053 stod redo på golvet intill tröskeln i mitt arbetsrum.
Ovanför hängde min skyddsväst och jag tänkte med en rysning på hur nyligen personalen i yttre tjänst tilldelats personliga skyddsvästar tack vare att vår Polismyndighet låg i ett försökslän. De slitna skyddsvästar som tidigare kunde finnas längst ner i bagageutrymmet på polisbilen passade sällan och var dåligt utformade, vilket naturligtvis gjorde att de väldigt sällan användes vid akuta situationer. Man hann helt enkelt inte prioritera tiden det tog att ta på sig dem när allt fokus låg på det uppdrag som skulle göras.
– Vi har skickat så mycket folk vi har härifrån, fortsatte Anders. Kan du åka ut och titta?
För ett kort ögonblick såg jag hur den där kalla ölen gled mig ur händerna, men tanken passerade lika snabbt som den dök upp.
– Självklart gör jag det, svarade jag.
Jag älskar mitt jobb och tröttheten jag nyss känt byttes nu mot en bekant beredskap – pulsen steg åter i kroppen.
– Men ingrip inte! lade Anders till innan samtalet avslutades, även om både han och jag visste att det var en överflödig varning.
Jag kastade skyddsvästen över den ljusblå skjortan. Tjänstevapnet satt i hölstret sedan morgonen, en Sig Sauer 228 med sexton gånger sexton patroner, och jag rusade ner för trappan från polisstationen med en hastig hälsning mot Barbro och vidare ut till bilen som stod parkerad på baksidan. Något förstärkningsvapen fanns inte att tillgå, men många gånger har jag tänkt på hur förloppet hade kunnat ändras om jag fått med mig älgstudsaren ut – det jaktvapen vi hade på polisstationen och som använts någon enstaka gång, och bara till att avliva vilt. Borde vi inte ha haft utrustning för ett kraftigt nödvärn som detta? I protokollen har jag sett att beslutet om att godkänna förstärkningsvapen kom femton minuter efter min utryckning. Tänk att ha fått skjuta några snabba skott mot bilen och rånarna, då hade inte morden i Malexander hänt. Kanske hade det kunnat rädda två liv.
* * *
Efter en dryg kvart byter jag än en gång position. Jag går ur bilen och tar mig försiktigt mot korsningen, ut i vägbanan för att kunna se. Efter alla de gånger som jag gått fram och tillbaka nu vet jag att rånvaktaren sett min position. Vid ett flertal gånger har han höjt sitt vapen mot mig och vid det här laget känner jag hur pressen har satt sig på min synförmåga. Jag har fått tunnelseende, vilket kan hända någon som under press fokuserar på en punkt. Blicken begränsas till enbart synfältets mitt, förmodligen för att hjälpa hjärnan att fokusera vid fara. Att bryta tunnelseendet är ett grepp som används i vapenutbildningen, och senare har jag själv föreläst om hur viktigt det är att arbeta bort det i just sådana här pressade situationer.
När jag går ut i vägen denna gång är den gröna Saaben som stått parkerad intill trottoarkanten plötsligt försvunnen.
– Vad i helvete!?
Nu griper någonting tag i mig. Ilskan? Adrenalinet? Jag får inte förlora dem ur sikte! För min inre syn ser jag tre öppningar för dem att försvinna därifrån: bilen kan vända runt och norrut mot Linköping, den kan ta vägen västerut mot Österbymo på länsväg 134, där jag först kom ifrån, eller så kan den fortsätta mot korsningen och svänga av österut mot Åtvidaberg.
Jag vänder mig mot bilen för att hinna kasta mig efter dem, och förmodligen spelar tunnelseendet in här, för plötsligt ser jag hur Saaben kommer körande i hög hastighet rakt emot mig. De har alltså valt det fjärde alternativet – söderut på riksväg 34 mot Vimmerby. Rånarna kör på fel sida om trafikdelarna i korsningen och samtidigt ser jag tre vapenpipor som sticker ut: en från förarfönstret och två från vänster bakfönster.
Utan att tänka mig för springer jag in i polisbilen, och i stället för att sätta mig vid ratten lägger jag mig ner för att inte synas. För den som vet är reaktionen helt galen – hade rånarna skjutit så att bilen exploderat nu skulle jag inte ha klarat mig, men en högre makt är på min sida och rånarbilen stannar inte in när den passerar mig på ett avstånd av 4–5 meter. Rånarbilen fortsätter söderut och jag sätter mig upp i polisbilen, vänder runt och slår på blåljuset – fast besluten att fullfölja min uppgift att observera på avstånd.
Färden går längs riksväg 34. Det går fort. Hastighetsmätaren pendlar mellan 140 och 150 kilometer i timmen. På en mindre raksträcka har jag ögonkontakt med flyktbilen. Situationen är utsatt och vi är knappast ensamma på vägen. Det är en strålande vacker fredagseftermiddag och människor är på väg till sina sommarstugor på kusten och till Öland. Vägen kröker sig, då och då får jag köra om privatbilister. Jag har blåljuset på och rånarna är medvetna om att de är jagade, men jag kan inte annat än utgå från att deras främsta intresse är att komma framåt. Jag får en ingivelse: Tänk om de stannar och försöker skada mig? Vad är de kapabla till?
Att det skjutits mot poliser tidigare vid rån har ju hänt men hörde knappast till vanligheten på den här tiden. Jag håller största möjliga distans, men är samtidigt tvungen att gasa på i deras hastighet för att inte tappa bort dem.
Vägen är kuperad och kantad av grönska, den kränger och det är svårt för mig att bedöma deras hastighet i kurvorna där bilen hamnar ur sikte. Vad ska jag göra om de plötsligt stannar?
När vi åkt ungefär två kilometer från Kisa kommer en högerkurva och flyktbilen kör om en klar röd Volvo 740 på vänster sida. Är det nu de börjar bli desperata?
Jakten har inte pågått mer än ett par minuter, men desperata människor är oberäkneliga. De tar risker.
Min kropp är spänd och andningen kort. Alla tankar kommer samtidigt och för min inre syn föreställer jag mig vad som hänt om en timmerbil eller annan lastbil kommit i vänster körfält just i det ögonblicket: bilskärvor, blod och glassplitter som yr mot en sommarblå himmel.
Och sedan inget mer.
Vägen svänger återigen och går därefter rakt. Men när jag kommer ur kurvan denna gång ser jag på knappa hundra meters håll hur rånarbilen stannat och tre maskerade och svartklädda personer står i knästående skytteställning på vägbanan – en person på förarsidan och två på bilens högra sida – och börjar skjuta vilt.
Utan tvekan föreligger det en yrkesvana i deras sätt att hantera tung ammunition. De rör sig lugnt och med stor säkerhet.
– Helvete. Tänk snabbt.
Från 140–150 kilometer i timmen tvärbromsar jag så kraftigt att ABS-bromsarna slår till, och även Volvon som blivit omkörd uppfattar situationen och bromsar kraftigt framför mig. Allt går på ett ögonblick, och samtidigt som jag vänder mig vid ratten för att backa hör jag automatelden rakt mot oss. Både jag och den andra bilisten backar i panik och lyckas komma bakåt en hundra meter innan jag träffar på ytterligare en bil på körbanan som jag lyckas väja undan för. Volvon framför mig håller i sin tur på att backa in i polisbilen så att våra bilar nu står en aning omlott cirka tvåhundra meter från rånarbilen. Det luktar bränt gummi och asfalt av den kraftiga sladden.
De skjuter skarpt, som jag uppfattar det främst mot mig och med avsikt att träffa, men avståndet för träff med den typen av vapen är nu för långt, trots att rånarna rör sig vant med vapnen. Min Sig Sauer har inte mycket att hämta på det här avståndet.
* * *
Texten är ett utdrag ur boken I skottlinjen – Malexandermorden inifrån, av Kenneth Eklund (Leopard förlag)
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
