10 000 elever drabbades av friskolekoncernen JB:s konkurs. ETC har träffat personal som aldrig fick ut sin övertid och elever som inte kan avsluta gymnasiet i sin hemstad.
Ledningen hade vetat om nedläggningen under lång tid, men för elever och personal på John Bauergymnasiet i Hässleholm kom beskedet som en chock.
– Vi fick höra om det genom media. Jag visste inte om jag skulle tro att det var sant eller inte, säger My Hansson.
– När jag förstod att det stämde hade jag svårt att somna på kvällen.
När ETC träffar My står hon tillsammans med en klasskamrat och bleker håret på en gemensam kund. De undre hårlagren ska få en något mörkblondare ton än de övre. I varsin plastskål har de blandat olika styrkor på blekningen. Runt oss stirrar dockhuvuden ut över lokalen med rullar i håret eller raka oklippta skäggmanar.
Prasslet från foliepappret där håret penslas blandar sig med surret från hårfönar och småpratet i lokalen. Det här är en vanlig torsdag för frisörtreorna på Värnhemsskolan i Malmö.
Men det var inte den här skolan My hade hoppats att ta studenten ifrån, och den ligger nästan tio mil från hennes hemstad Hässleholm. För My blir resan extra lång eftersom hon bor en bit utanför centrum. Vissa dagar behöver hon gå hemifrån vid sextiden och kommer hem först åtta. Med läxor.
– Jag valde John Bauer för att det var den enda skolan i Hässleholm som hade en frisörutbildning. Att skolan kunde gå i konkurs tänkte jag inte på alls. Jag trodde i alla fall att man skulle garantera att vi som redan gick där fick gå klart, förklarar My, som numera hyser in sig hos släktingar i Malmö vissa dagar för att slippa åka det långa avståndet varje dag.
Sju skolar lades ned
JB hade vid sin konkurs mer än 10 000 gymnasieelever sammantaget i kommuner i hela Sverige. I många städer blev JB-gymnasierna uppköpta av en ägare som drev verksamheten vidare, men en tredjedel, sju skolor, fick helt läggas ned. Det fördes diskussioner om att Hässleholms kommunala skolor skulle ta över frisörprogrammet, men så blev det inte. My Hansson är mycket kritisk till hur John Bauer hanterade nedläggningen.
– Det gick inte att få besked om något. Till slut ordnade ledningen ett möte, men då kom de inte ner själva utan skickade en anställd som själv hade fått sparken och som inte kunde svara på våra frågor.
Den nya skolan fick hon leta upp själv och sommarlovets första veckor präglades av oro innan hon kunde erbjudas plats. Idag är hennes tidigare klasskamrater spridda över kommuner i hela Skåne.
Förutom att My saknar sin tidigare klass och att gå i en mindre skola så menar hon att skolbytet orsakar andra problem. Eftersom gymnasiet numera bygger på enskilda kurser kan upplägget på samma program skilja sig från skola till skola. Dessutom läser inte alla skolor kurserna i samma ordning.
– En del som de går igenom nu har jag redan haft och en del måste jag ta igen i efterhand. Det kommer att bli tufft, men jag får bita ihop.
Skolbyten negativt
Det är inte bara My som tycker att skolbytet gör utbildningen svårare. Skolverkets rapporter och den pedagogiska forskaren John Hattie bekräftar det. Skolbyten är generellt negativt både för kunskapsutvecklingen och för chanserna att ta sig igenom gymnasiet inom fyra år.
Och här på Värnhemsskolan är My inte ensam om att snabbt ha fått röra på sig. Dorota Rösten, som var en av de tidigare frisörlärarna på JB i Hässleholm, har också hon hamnat på Värnhemsgymnasiet. Idag står hon och vakar över en annan grupp treor, som sporadiskt frågar om tonen på en färgning, vart deras kund har tagit vägen eller vilka regler som gäller för bjudkaffet.
– Det är klart att det är skillnad, det blir ungefär fyra timmars pendlingstid. Jag jobbar heltid här. Det vill jag egentligen inte, men jag fick ta det som fanns.
Vinstkravet påverkade
Dorota Rösten var en av dem som i panik fick söka nytt jobb när JB i Hässleholm lades ned. Hon gillade sin arbetsplats, men säger att ledningens vinstkrav påverkade verksamheten. Under den sista tiden på skolan upplevde hon och hennes kollegor stora nedskärningar när eleverna blev allt färre. De misstänkte länge att det skulle bli en konkurs, men fick ingen bekräftelse på det. Så när beskedet väl kom blev det ändå en chock. Även Dorota fick reda på nyheten genom media. Idag undrar hon varför ledningen inte kunde gett henne och kollegorna mer framförhållning vid konkursen, som vd:n Anders Hultin ska ha känt till redan ett halvår i förväg. Idag känner hon både sorg och bitterhet.
– Det kändes som att jag blev utslängd från min arbetsplats. Jag trivdes väldigt bra med att det var en liten skola, med mina arbetskamrater och eleverna. Även om ledningen skar ned mer och mer på verksamheten. Det var faktiskt mitt drömjobb.
Nu hoppas Dorota på en skärpt lagstiftning för att garantera att personal och elever på andra skolor slipper ett ras som JB:s. Den som äger friskolan måste helt enkelt kunna visa upp en budget som garanterar att elever inte plötsligt slängs ut.
– Jag är inte emot privatiseringar, men det får finnas gränser. Man kan inte bara pumpa ut skattepengar och sedan skita i människorna.
”Känner sig blåst”
Rasmus Wennergren är en annan lärare som jobbade på JB-gymnasiet i Hässleholm. Han kom att få en mer tydlig bild av hur tankarna gick hos skolledningen eftersom han delade sin tjänst mellan att marknadsföra skolan och utbilda elever i media. Som marknadsförare hade han ansvar för allt material som användes för att göra reklam. Något som delvis flöt ihop med hans lärarroll, där han var med och tog fram nya pedagogiska koncept som skulle göra skolan lockande.
Som många andra lärare upplevde ändå Rasmus konkursbeskedet som plötsligt.
– Bara några veckor innan hade jag jobbat övertid för att marknadsföra ett nytt undervisningskoncept som hade lanserats från ledningen. Jag lade ned enormt mycket tid. De måste ha vetat från början att det aldrig skulle användas, säger Rasmus.
– Då känner man sig rätt blåst. Många av lärarna hade också övertidstimmar och semesterdagar sparade. Men de frös inne med konkursen.
Som lärare berättar han om en tuff arbetsbelastning, som blev större ju sämre budgeten gick. Samtidigt var JB in i det sista tvungna att hålla skenet uppe och framställa sig som om det inte fanns några problem. Rasmus tror att det är därför som konkursen hölls hemlig så länge. Resursmässigt blev det problem i den ekonomiskt dalande verksamheten. Undervisningen ägde som vanligt rum i tretimmarspass, vilket var uppskattat. Men förberedelsetiden var sällan tillräcklig, särskilt inte för lärare i teoretiska ämnen. Det hände ibland att Rasmus hade ansvaret för två klasser samtidigt – då sprang han emellan dem för att hinna hjälpa dem med deras uppgifter. Dessutom fick skolan med tiden allt fler elever med stora hjälpbehov. Många lärare jobbade ett år och slutade för att de inte klarade trycket.
– Jag skulle inte säga att kvaliteten på undervisningen var dålig. Sett till elevunderlaget gav vi en god utbildning. Men det skedde ju på bekostnad av lärarnas hälsa, säger Rasmus, som idag arbetar på en kommunal skola.
När konkursen väl meddelades i maj blev det allt svårare att driva skolan. Leverantörerna vägrade skicka varor till ett konkursbo och såväl mat som toapapper blev bristvaror. Lärarna fick ägna mycket tid åt att hantera elevernas reaktioner – ofta att dämpa oro och hjälpa dem med att hitta en ny skola – men också att stävja ilska och vandalisering.
– Men i slutändan var de flesta inte ledsna så länge. Det kom andra skolor och uppvaktade dem. De var ju som vandrande pengapåsar – alla ville ha dem.
