Jag tror att det rinner i blodet på oss.

– Idén är en glädjefylld dag fylld av tradition och snapsviseglädje. De tävlande kommer från alla delar av landet och brukar vara väldigt engagerade. Det finns många duktiga visförfattare i Sverige, jag tror att det rinner i blodet på oss, säger Molly Hultkvist, marknads-och kommunikationsansvarig på Spritmuseum som arrangerar tävlingen.

Skrev om AI och Nato

De tävlande brukar ofta blanda in aktuella ämnen i sina vistexter. Förra året handlade flera av visorna bland annat om AI, Nato, elpriser eller chattrobotar. Ofta har de också en lite satirisk känsla över sig.

Det är synnerligen enkla texter. 

En snapsvisa sjungs nästan alltid till en känd melodi. Vanligen till sånglekar från jul och midsommar likt ”Små grodorna” eller till Alice Tegnérs barnvisor men också till schlagers eller så kallade evergreens, enligt Christina Mattson, folklorist och visforskare som förkovrat sig i snapsvisan och skrivit flera böcker i ämnet. 

– En bra visa lever kvar och sprids från mun till mun. Det är synnerligen enkla texter. Helst ska det vara roligt, och så får det gärna vara en knorr på slutet.

Trams, snusk – och spy

Något utmärkande för texterna är att de är något putslustiga. De kan också vara tramsiga, snuskiga och lite djärva. Ibland kan texterna också handla om alkoholens mindre positiva sidor som att ramla och spy. Enligt Christina Mattsson har det att göra med att svensk alkoholkonsumtion ofta kantats av lagstiftning och förbud med omfattande information om alkoholens baksidor via Socialstyrelsen och Systembolaget. Men framför allt handlar snapsvisorna om känslan när brännvinet går ner i strupen. 

– Texterna handlar väl egentligen mest om hur brännvinet ska ta sig från munnen till magen. De kan uppehålla sig länge om hur den känns i halsen, som till exempel i texten ”tänk om jag hade lilla nubben på ett snöre i halsen”.

Började med svag öl

Snapsvisan som sjungs i dag av svenskar och finlandssvenskar har rötter i medeltiden och var då en nordeuropeisk skålvisa som sjöngs till svag öl. I samband med omflyttningar och industrialisering var det svårare att hålla kvar i traditionen. 

Snapsvisorna utvecklades som vi känner igen dem idag i svenska studentkretsar i mitten av 1800-talet. Då började man dricka brännvin på högtider och fest till den ofta salta maten som sill. Män dominerade vistexterna eftersom kvinnor inte hade tillträde till akademin på den tiden. 

Finns det inte något alkoholromantiserande med snapsvisor?

– Det kan man klart säga, men så länge man dricker sjunger man inte. De som oftast kunnat visorna bäst brukar vara kvinnor som haft vatten i glaset.

”Helan går” 150 år gammal 

Christina Mattsson intresserade sig för snapsvisor eftersom det är en livaktig och levande viskultur. Men idag är det allt färre som kan visorna utantill, därför får man ofta visböcker till bordet numera, säger hon. 

Den minskande viskunskapen kan hänga ihop med ändrade mat- och dryckesvanor. Idag dricker vi mindre brännvin och äter mindre salt mat som sill, men vi dricker mer vin och öl, säger Christina Mattson. 

– Men än så länge hålls traditionen ofta kvar i studentkretsar och av äldre släktingar. 

– Det är vi som bestämmer hur länge visorna ska finnas kvar. Om vi fortsätter sjunga dem lever de kvar, annars dör de ut.

Den mest kända snapsvisan är ”Helan går”, som man tror är ungefär 150 år gammal. Det är också Christina Mattsson favorit. 

– Den är enkel, rolig, och alla kan den. För den som inte kan svenska är den också lätt att lära sig.