För fem månader sedan bodde Anders i Norra Sverige. Och sköt heroin. Sedan köpte hans mamma en enkelbiljett till Köpenhamn åt honom. Nu bor han här, på den danska huvudstadens gator. Åtminstone under ett par veckor till, sedan börjar hans pilgrimsvandring söderut.
–Jag ska gå till Spanien, kan du fatta det, utbrister han och ler med hela ansiktet.
Det är inte religiöst, menar han, utan mer som en prövning och en utmaning. Ett sätt att sluta med heroinet. För gott.
– Om jag klarar det här kan jag göra vad som helst, säger han.
Anders tänder en cigarett och förklarar att det här måste ske nu. Att han måste blir ren tills han fyller 30, för annars kommer han aldrig bli fri. Jag frågar hur gammal han är idag.
– 29, svarar han.
Gatorna har blivit kalla och mörkret faller tidigt. Anders bär en sliten pappmugg i ena handen, för att ”skramla ihop lite slantar med” som han säger, och i den andra håller han en halsduk virad runt en kudde och ett liggunderlag. Han frågar efter en cigarett, eftersom hans blev stulna inatt, och slår sig sedan ner på stenläggningen bredvid uteserveringen jag besöker.
Nu är det drygt ett halvår sedan han kom till Köpenhamn. Men egentligen började allting för längesedan. Så pass längesedan att Anders inte riktigt vet hur, eller när, hans liv tog en vändpunkt. Det enda han vet, är att hans livs historia är allt annat än ovanlig för en person som hamnar i missbruk.
Anders växte upp i en mellanstor stad i norra Sverige. Redan vid tio års ålder blev han och hans bror utkastade ur hemmet, som han formulerar det. Om det var mamman eller socialförvaltningen som tog beslutet vet han inte, bara att de blev placerade i fosterhem efter åratal av att pappan misshandlat mamman. Och att fosterhemmen blev många. En del bra, andra dåliga. Anders berättar att han vid flera tillfällen sa till sin handläggare på socialförvaltningen att saker inte stämde. Till exempel att mannen, i en av familjerna han bodde hos, förgrep sig på flickorna som var placerade där. Men ingenting hände.
– Alla sa hela tiden att de ville ens bästa, socialen, ungdomsvården, psykiatrin ... ja, alla! Men sen lyssnade de aldrig på en när man försökte berätta något. Inte när man var liten och inte när man blev stor.
Efter fosterhemsplaceringarna kom ungdomsvården, anstalterna och behandlingshemmen. Oron och otryggheten ökade. Inte minst känslan av att alla talade över hans huvud. Anders började dricka alkohol och pröva olika droger. Först lite – sedan mer och mer. För varje år som gick brydde han sig mindre och mindre om vad han gjorde mot sig själv och vilka konsekvenser det skulle få. Hans ansikte blev allt mer bekant för såväl socialtjänst som psykiatri och polis. Redan på högstadiet placerades han på sitt första behandlingshem.
– Det var en tvångsintagning, liksom. Som en isolering på ett jävla fängelse. Man var inlåst på sitt rum hela dagarna, förutom under ett par timmar, och fick massa antidepressiva inpumpat i kroppen. Frågade man personalen om att få komma ut lite mer från rummet, eller sa ifrån om man tyckte något var fel, så skrek de på en och drog upp armarna på ryggen. På ett ställe fick både jag och en liten späd flicka sönderbrutna ben i bröstkorgen och armarna, för att vårdarna alltid tog till våld. Sen undrar de varför man blir mer aggressiv efter ha suttit på såna ställen. De behandlar en ju som skit. Fan, när man är femton mår man ju inte bra av att vara inlåst! Då vill man vara fri och runka. Inte ens det fick man göra.
Anders är noga med att påpeka att han inte är oskyldig till sitt eget öde. Hans val är hans och hans agerande har påverkat den riktning livet har tagit. Samtidigt var han i början av sin resa bara ett barn som aldrig fick lära sig lita på vuxna, inte ens när de skulle ta hand om honom. Därför är han här nu – för att myndigheter och vårdsystem har förverkat sin rätt att hjälpa honom.
Ett alternativ till att bo på gatan, och bekämpa missbruket på egen hand, skulle kunna vara att söka den metadon- och subutexbehandling som numera finns i sjukvården. Men Anders vägrar ta hjälp av vården igen efter ha känt sig felbehandlad och diskriminerad vid andra tillfällen, som inte har varit relaterade till hans missbruksproblematik.
– Till exempel bröt jag ryggen. Två gånger! Det gör jävlig ont, men de tyckte väl att dom inte kunde ge en pundare medicin, så istället för morfin fick jag diklofenak. Kan du fatta? Det där tar man fan när man har feber! Jag frågade varför jag inte fick morfin och då sa de att eftersom jag är missbrukare så måste jag gå till smärtkliniken. Men de vägrade att skriva en remiss åt mig. Och smärtkliniken vägrade ta emot mig utan en remiss.
Vad gjorde du då?
– Sköt heroin.
Mörkret har lagt sig över torget och Anders börjar bli rastlös. I natt stal några som sov på samma gata som honom, utöver cigaretterna, även hans ryggsäck och vinterjacka. Ryggsäcken innehöll bland annat de pengar han hittills sparat ihop för att kunna bege sig iväg på sin pilgrimsfärd, så nu måste han passa på att skramla ihop mer när folk går hem från jobben.
Jagar längs trottoarerna
Han går fram till människor som målmedvetet jäktar längs trottoarerna och frågar vänligt om de kan undvara några mynt. Enligt Anders finns det inte skäl till att vara ohyfsad eller oartig, ändå blir en man i övre medelåldern, så pass provocerad av Johans fråga att han med våld puttar bort honom samtidigt som han skriker åt honom att gå iväg. Anders lommar vidare och rycker på axlarna.
– Det är bara för att de har mer pengar än mig och tror att de är mer värda. Men jag säger bara att då har du mer att förlora än jag.
I ryggsäcken som stals fanns också hasch, metadon och alkohol – de substanser Anders tar för att hålla sig ifrån heroinet. Hans självmedicinering, som han säger. Han vet att det finns stora risker med att kombinera de preparaten, inte minst tillsammans med tabletterna han tar mot ångest och depression. Just den kombinationen dödade två av hans vänner, ändå säger han att det är dags att fylla på förråden. Abstinensen börjar bli för stor.
Vi går upp mot S-tågstationen på Nörreport. Människorna har som i ett ögonblick bytts ut från eftermiddagspendlare till kvällsfirare och Anders berättar att det bara var fyra år sedan han sköt heroin för första gången, men att på de åren har så mycket hänt att det känns som en livstid.
– Totalt har fyra av mina vänner har dött av överdos. Precis när jag kom ner till Köpenhamn var jag helt övertygad om att jag såg en av dem, min gamla bästis, gå där på gatan. Men det var hans dubbelgångare. Som tur är var det en snäll snubbe så han var inte arg för att jag sprang fram till honom. Han bad till och med om ursäkt för att han inte var han – kan du fatta det?
Anders tar inte lätt på det som hänt. Men han vet att han måste gå vidare. Han har två val: fortsätta i samma riktning, eller vända om helt.
Det som tog honom första biten på vägen, var tågresan ner från Norrland. Enkelbiljetten hans mamma köpte till honom efter att situationen eskalerat i hemstaden med vänner som började ta till allt mer våld för att få sin dagliga dos heroin. Efter sig lämnade han en flickvän han säger sig fortfarande älska.
– Det är nog första gången jag lämnar någon för min egen skull. Jag har lämnat flickvänner, vänner och släktingar tidigare, för att de inte ska skadas av mig. För att de inte ska dras ner i någon skit. Men nu var det jag som var tvungen att lämna henne. Hon kunde inte sluta med heroinet.
Flickvännen försökte bli ren flera gånger, med hjälp av metadonprogrammet som sjukvården erbjuder. Men hon trillade dit igen, gång på gång, berättar han. Till slut insåg Anders att för att komma vidare måste han bryta med allt han vet, känner och kan. Och utmana sig själv.
Idén till pilgrimsfärden kom från ingenstans och överallt på samma gång, förklarar han. Han hoppas att den fysiska ansträngningen ska ta fokus från abstinensen och att det konkreta slutmålet ska hjälpa honom ta sig vidare. Bara han slipper ramla in i ”systemet” igen.
– Jag kanske kan komma in i alla papper hos myndigheterna igen någon dag. Men inte nu. Jag litar inte på dem och det känns inte som att jag är värd något i deras ögon. Jag känner mig dömd, liksom. Dessutom måste jag klara det här själv. Jag orkar inte vara beroende igen av någon som ska bestämma vad som är rätt eller fel sätt att vara.
Vi hoppar av S-tåget på vår sluthållplats och går åt varsitt håll. Anders säger han måste ordna det som ordnas ska: samla ihop några slantar och köpa det han behöver för att kvällen ska gå mot dag. Med lite tur kan han spara en del av pengarna, för att en dag kunna ta sig över till Jylland. Väl där kan pilgrimsfärden börja.
Sex månader senare
Människor trängs på centralstationen i Köpenhamn. Många är klädda i glitter och färgglada kläder, på väg till någon av alla de klubbar som sänder finalen av Eurovision Song Contest. Vid en av utgångarna står Anders och frågar förbipasserande om några slantar. Det var längesedan han stod här nu, säger han.
– Det var så jädra dumt. Jag fick för mig att åka över till Sverige och så hade jag ett gammalt straff jag inte suttit av. Så tog de mig! Fem månader fick jag sitta inne. Jag kom ut igen för bara ett par veckor sedan.
Anders berättar att han börjat med heroin igen, men betonar att han inte skjuter det, utan bara röker. Metadonet, haschet, alkoholen och de ångestdämpande tabletterna finns kvar de också. Han frågar om jag inte har pengar på mig. Förklarar att han börjar få svårt att få ihop så det räcker till allting och att han tycker priserna verkar ha gått upp, medan han satt inne.
Tyvärr, svarar jag och frågar honom tillbaka: ”vill du fortfarande pilgrimsvandra?”.
– Nej, svarar han. Jag tror inte att jag skulle överleva det.
Fotnot: Anders heter egentligen något annat.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
