När sexåringen kom hem efter ha varit inlagd på sjukhus i tio dagar hade hon svår separationsångest. Hon grät av längtan, hon ville hälsa på, hon fantiserade om att alla sköterskor och läkare skulle ställa upp sig framför sjukhuset och ta ett gruppfoto som hon kunde ha hemma. När vi hade vägarna förbi skanderade både hon och systern i den annars trött-tysta bussen: ”Sjuk-hus-et! Sjuk-hus-et!”

Omsorgen hon hade fått liknade inte något annat. Vi är många som drabbats av liknande insikter. När vi är som svagast finns de där för oss. Samtidigt är den vardagliga omsorgen på förskolor, inom hemtjänsten och boenden dold för oss som inte är där. Vi tar den för givet. Och det är farligt, för de går på knäna och bränner ut sig, och vi behöver hitta sätt att kroka arm för att dessa arbetare också ska få omsorg.  

Nils Petter Löfgren har ägnat flera år åt sådana frågor, och nu kastar han sig in i debatten genom filmen ”Det omätbara”.

Välkommen till veckans tidning!