– Det är viktigt att inte låsa sig fast vid den parlamentariska situationen. Den som har den största utmaningen är nog det socialdemokratiska partiet, för partiet gäller det att hålla isär rollen mellan parti och regering. Ingen lätt sak men en nödvändighet. Låt partiorganisationen formulera politiska lösningar och förslag och låt regeringen göra det bästa av situationen fram till nästa val. För partiapparaten måste vara redo att möta väljarna med egna idéer nästa val, den är inte lika låst som regeringen. Därför behövs alla progressiva krafter, oavsett om man är god man åt ensamkommande, fackligt aktiv, cirkelledare på ABF så kan man formulera krav och visioner. Låt dig inte hindras av strukturen helt enkelt!
Jenny Bengtsson
Ledarskribent och facklig eldsjäl
– Jag tror vi får räkna med att mandatperioden blir förlorad tid för Sveriges arbetstagare. Ingenting finns för dem att hämta ur en regering som sitter gisslan hos Centerpartiet och Liberalerna. De försämringar som redan är föreslagna kommer säkerligen kunna röstas igenom med stöd av Moderaterna som enligt tradition tar varje chans att angripa arbetsrätten de får.
– Med det sagt: de kommande åren gäller det inte att organisera i politiken utan snarare i fackföreningsrörelsen. Det är helt avgörande att snacket går på arbetsplatserna, att man pratar om de politiska attacker som kommer och att man enas i att en annan framtid är möjlig. Det är bara så man kan göra sin röst hörd, från golvet till toppen, i slutändan, ändå.
Göran Greider
Ledarskribent och författare
– Mobilisering på gator, torg, vägar, samt aktivitet i föreningar, partier och på sociala medier mot varje nyliberalt förslag och för de reformer som ökar den sociala tryggheten och därmed minskar nyproduktionen av högerpopulistiska väljare – det är bara det som gäller. Det gäller framförallt att bygga en folklig vänster, där landsort och storstad, akademiker och en mycket brett definierad arbetarklass, kan mötas. Vad som till slut händer i riksdagen eller i regeringskorridorerna är i slutändan en effekt av vad som händer bland vanligt folk. I dag är det högerstämningar som dominerar bland väljarna. För att bryta det krävs aktivism och ständiga försök att formulera idéer om hur de två stora ödesfrågorna – skenande klimat och skenande ojämlikhet – ska besvaras.
Johan Ehrenberg
Ledarskribent och ETC:s grundare
– All klimatpolitik som har skapats kommer underifrån. Alla goda försök att rädda planeten kommer från människors aktivitet. Alla sociala rättigheter och jämlikhet kommer genom människors egen organisering och aktivitet, oberoende av riksdagens passivitet. Den enda vägen framåt är den klassiska. Man organiserar sig runt konkreta projekt. Många projekt blir en rörelse. Blir sen en ny riksdag.
Laila Vianden
Ledarskribent
– Parlamentarism utgör inte ett självändamål i sig och det arbete som sker utanför riksdag och regering är minst lika viktigt, och kanske vår bästa chans. Stöd allt som rör sig i form av folkrörelser och gräsrötter. Sök eventuellt samarbete med progressiva inom partierna. Det kan i bästa fall tillföra politiken ny energi och nya impulser.
Sven-Eric Liedman
Ledarskribent och pensionerad professor i idéhistoria
– Om jag hade varit yngre, hade jag försökt samla fler vänstersinnade kvinnor och män för att organisera ett stort möte i Sölvesborg, lejonets kula. Där skulle vi diskutera vad som finns att göra i dag i vår egen hemort, i Sverige, i Europa och i världen.
– För egen del skulle jag försöka bidra med insikten att kapitalismen inte handlar om girighet utan makt. Genom sina exempellösa framryckningar under de senaste 40 åren har kapitalet och dess bärare lagt under sig område efter område. I motsvarande grad har politikens domän minskat. När vi klagar över att politiker verkar så handlingsförlamade inför klimatkatastrofen så är svaret att deras handlingsutrymme är så begränsat. De kan uppmana oss att spara på koldioxidutsläpp som individer men rår inte på de stora företagen.
– Hur återupprättar vi politiken? Och en annan fråga: Hur skyddar vi vår förhandlingstradition när det gäller arbetsförhållanden, hyror och så vidare. Liberaler och konservativa vill krossa det med statens hjälp, allt för att öka kapitalets makt,
– Om mötet skulle bli framgångsrikt, fortsätter vi i Djursholm, Vellinge och andra lämpliga orter.
Birger Schlaug
Ledarskribent och före detta språkrör Miljöpartiet
– Ja, den som det visste... Svårigheten har onekligen ökat i takt med att många inom det rödgröna fältet kommer att lägga band på sig, trots högervridning som inte ens Reinfeldt ville ha, eftersom en rödgrön regering sitter fast i skiten. Just nu känns det deprimerande, vad Jonas Sjöstedts markering och de miljöpartistiska avhoppen kan leda till vet jag inte. Styrkan måste nog hämtas utifrån, dags för rödgröna västar... Om nu viljan finns och vi inte alla ska begrava oss i den där förbannade Melodifestivalen...
Hanna Strömbom
Ledarskribent och redaktör på ETC Göteborg
– Åter till rötterna och prioritera hårt. Vi har nu en situation med helt eller delvis borgerligt styre på en majoritet av de beslutsfattande nivåerna i landet. De borgerliga är usla på klimat, men det finns också en medvetenhet om att det bara är knasbollar och krösusar som inte vill agera. Sätt press på att varje beslut ska vara minst klimatneutralt. Om det inte lyckas – ställ till ett jävla liv. Ni har Aktivistsverige bakom er. Jonas Sjöstedt gör helt rätt i att vilja göra gemensam sak med aktivistleden, det är där den modiga politiken befinner sig för närvarande. Hans parti måste också hålla huvudet kallt och välja rätt strider, nu är inte tid för hårklyverier.
– Vidare måste Socialdemokrater våga vara socialister. Det ligger något djupt sorgligt i att socialdemokratin inte hittar konstruktiva lösningar för att anpassa regelverken till arbetsmarknaden utan istället hjälper högern att hugga den mångåriga fackliga kampen i knäna. Europa har visat att nyliberala kärleksförhållanden inte bjuder socialdemokratin på något annat än svek och förluster. Mod!
Tomas Kåberger
Ledarskribent och professor i energi
– Tidigare hade Folkpartiet och Bondeförbundet en ambition gemensam med SAP: Att vårda marknadsekonomin så att de som föds utan resursstarka föräldrar får en rimlig chans i livet. Vi kan hoppas den återuppstår med de nya partinamnen. Förr var det småbönder mot storgods och uppköpare, och moderna industrialister och välutbildade mot monopolister och nepotism. Nu gäller det skolan, vården och bostadsmarknaden. Ekonomisk teori visar varför detta kan behövas. Där finns också gedigen grund för att den miljöbeskattning och klimatpolitik som finns i avtalet är befogad.
– Men lyckas inte dessa, i grunden demokratiska, partier förena en strategisk klimat- och industripolitik med fördelningshänsyn kan det gå som i Frankrike. Visar man inte att demokratiska institutioner kan ge de svagaste en bättre framtid, kan destruktiv desperation bland de chanslösa förstöra mycket.
– Men kan ana förra århundradet i någon slags repris – men ännu utan krig i Europa.
Veronica Palm
Ledarskribent
– Jag tror inte på ödet eller på någon högre makt. De enda som kan förändra den verklighet vi lever i är vi. Jag tror på människans vilja till förbättring och på kraften i människor som sluter sig samman. Det finns idag ett enormt engagemang hos volontärer på kvinnojourer, de som hjälper till på språkkafé, alla landets tränare i knattelag, de som tar på sig att vara skyddsombud på jobbet, de som bakar till hyresgästföreningens årsmöte och många många fler. Uppdraget är att se och kanalisera detta engagemang till en gemensam riktning för att tillsammans göra världen bättre. Det vilar ett stort ansvar på de etablerade folkrörelserna, och inte minst på arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet att växa av och ge plats åt styrkan i människors vilja och kraft. På så vis kan också politiken bli bättre till nästa val.
Ulrika Lindahl
Ledarskribent och redaktör på Dagens ETC
– Politiken måste flytta ut bland folk. Om facket klarar att frigöra sig från Socialdemokraterna under den kommande mandatperioden och gå i opposition så har facken fortfarande en chans att mobilisera människor. Mer än hälften av alla som arbetar är fortfarande anslutna till facket och facket kan finnas där vi spenderar en stor del av vår vakna tid och där vi möter andra människor, på jobbet och runt fikabordet. Även om spelet i riksdagen kan kännas långt bort från vår verklighet just nu så är politik något som angår oss alla och det kan bli tydligt på jobbet. Vem får stanna, vem får gå? Hur mycket måste vi jobba? Vem tar hand om barnen när vi är på jobbet? Hur ska vi hinna få ihop livet med jobb, städning, matlagning och aktiviteter. Vilken semester har vi råd med? Allt det som ligger nära oss. Det här kan fångas upp och skapa en tryckvåg som påverkar politiken vänsterut.
