För tre år sedan föddes idén till barnboken genom att en av författarna, Linda Madsen, hade mens.
– Min treåring blev rädd för att det kom blod och ville ha plåster, berättar Linda Madsen och förklarar att hon trots sitt intresse för genusfrågor fick svårt att prata om ämnet utan att gå in på snippor, tjejer och att göra barn.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag ville inte snurra in mig i normer eller omskrivningar utan skala ner det till själva funktionen som sådan, säger Linda Madsen.
Fick napp direkt
För att få tips vände hon sig till en föräldragrupp på nätet. Flera stämde in och undrade varför det inte fanns barnböcker som hjälpte till. Någon föreslog att Linda Madsen skulle skriva en. Två andra mammor i gruppen, Lina Boozon Ekberg och Eva Emmelin höll med, och tillsammans började de prata om hur mycket en sådan bok behövdes.
– Sedan var det någon som pingade förlaget och frågade ”Signar ni dem?” De svarade att vi kunde skicka in ett utkast.
Ingen av de tre mammorna var författare men började ändå diskutera vad boken skulle innehålla. Snart fick den formen av en ABC-bok och ett förslag skickades in till förlaget som nappade direkt. För en månad sedan släpptes ”Kroppens ABC” i 2 000 exemplar, och i en del butiker är den redan slutsåld. Recensionerna på bloggar och sociala medier är överväldigande. Föreståndare för skolor och barnavårdscentraler säger att de måste beställa den.
– Något av det finaste var en som skrev om en bokstav som vi inte tyckte var så speciell, E och eksem. Hon berättade att hon haft svår eksem under hela livet och aldrig sett det förekomma i en barnbok. Det betydde någonting för henne att barn kan få se att det inte är något konstigt.
Linda Madsen tror att alla kan hitta någonting i boken som känns viktigt. Hon berättar hur en annan läsare tyckte att D och döden hade gjort det lättare att prata med barnen om en släkting som dött.
– Det känns fantastiskt att kunna hjälpa någon.
Flera av ämnena som tas upp är lite tabubelagda.
– Om du har ett litet barn som frågar om sex och mens är det lätt att känna sig generad, även om du tycker att det är någonting som borde komma naturligt. Och jag tänker att det då är lätt att snurra in sig i stereotypa föreställningar.
Hur har ni valt ut orden till bokstäverna?
– Vissa har varit självklara, som snippa, snopp och rumpa. Vi ville också ha med mens och bröst. Andra har varit svårare. Till exempel Q, tills vi kom på att vi kunde ha queer.
Det gick inte att hitta en direkt koppling till kroppen för alla bokstäver. Men passande ord valdes ut för att skapa en mångfald, som jojk på J.
– Då kunde vi glida in på sång, rösten och olika sätt att prata, som teckenspråk. Samtidigt fick vi med en minoritetskultur.
Konkret språk
Det har varit viktigt för författarna att inte ge begränsande exempel, så att fler kan känna igen sig. Under ”K för kärlek” beskrivs därför själva känslan i kroppen, inte att det är något en mamma och pappa kan känna för varandra. Linda Madsen poängterar att illustratören Alaya Vindelmans teckningar har haft stor betydelse för mångfalden.
– Det finns många barnböcker som har tagit upp snippor och snoppar, men det blir mest att flickor har snippor och pojkar har snoppar. Vi ville skala bort snippan från alla normer och bara prata om den.
Linda Madsen tror ett mer konkret språk tilltalar barnen.
– Barn är inte intresserade av den stereotypa grejen, de är insnöade på fakta. Kanske nästa generation får en friare syn kring hur man får vara, vem man kan gilla och den egna kroppen. Det vore toppen, säger Linda Madsen.
