9 000 hektar skog försvann, skövlades, brann upp. Det är en yta som är svår att greppa, men för att förstå vidden målar nationalekonomen och författaren Stefan de Vylder upp en bild i början av sin bok. Den uppbrända skogen motsvarar en 100 meter bred och 90 mil lång väg. Den skulle räcka från Kårböle till Smygehuk.

I boken ”Det brinner – rapport från en hotad by” (Themis förlag) berättar Stefan de Vylder – själv stugägare i Kårböle sedan många år – historien om skogsbränderna i Hälsingeskogarna sommaren 2018, och hur det var nära att sluta i en fullskalig katastrof. Det är en berättelse om ett lokalsamhälle som sluter upp, om hjältar som jobbar dag och natt, men också om hur den lilla tillit till statsmakterna som fanns kvar nu håller på att försvinna.

– Det var frivilliga och Kårböleborna som slet dag och natt med släckningsarbetet. Till sist var det skyfallen som kom efter två veckor som släckte bränderna, säger Stefan de Vylder.

Traumatisk upplevelse

Branden var en traumatisk upplevelse för många. Hela Kårböle by utrymdes när branden hotade att sprida sig. Att myndigheter och politiker nu säger att man klarade av bränderna har retat upp människor, berättar Stefan de Vylder.

– De hade en jäkla tur med vädret, och med civilsamhället som ställde upp, säger han.

– Folk har varit förbannade, att de inte fått tillräcklig cred för det de gjort. Man är kritisk mot myndigheternas insatser, framförallt schabblet de första dygnen. Men i den här byn har man nog aldrig haft nån större tilltro till statsmakterna.

Nedskärningar och klimatkris

I boken går de Vylder också igenom hur nedskärningar och omorganisationer har fått konsekvensen att vi inte klarar av att möta skogsbränder, samtidigt som klimatkrisen gör att risken för bränderna ökar. På många av de 155 kommunala räddningstjänsterna finns inte ens resurser till tankbilar, och försämrade villkor gör att allt färre kan tänka sig att vara deltidsbrandmän och rycka in vid behov, menar Stefan de Vylder.

– Det fattas flera tusen deltidsbrandmän, och deras villkor har försämrats. Det har varit ett väldigt stort missnöje bland brandmännen. Det är en långsam men pågående nedrustning av det svenska civilförsvaret och brandförsvaret. Alla regeringar, oavsett block, har varit medskyldiga till detta.

Efter den katastrofala branden i Västmanland 2014, där en person miste livet och många hem förstördes, kom en rad utredningar och många bra förslag, men enligt Stefan de Vylder har få saker sedan gjorts i praktiken. Snarare gick utvecklingen åt fel håll.

Det övergripande problemet som han ser är det övergripande ansvaret. Tidigare hade försvarsmakten ansvaret för det totalförsvar som idag inte finns kvar. Då kunde tusentals hemvärnssoldater och stora materialla resurser snabbt beordras ut. En tydlig hierarki fanns. Idag ligger ansvaret för katastrofberedskapen under inrikesministerns statssekreterare, vilket gör att besluten inte kan fattas på rätt nivå, eftersom det inte får påverka andra departements budgetar.

– Försvarsministern sa flera gånger att det inte är hans uppgift att släcka bränder, och sjöfartsverket som har helikoptrar har inte budget till det. Det blir en situation där alla säger ”gärna ett totalförsvar, bara det inte drabbar mitt konto”, säger Stefan de Vylder.

”Hur värderas glesbygden?”

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hade låg beredskap, menar Stefan de Vylder. Mycket har gjorts sedan förra sommaren, men att MSB ska vara de som styr insatserna är inte lösningen, tror han.

Många ute i landet är idag oroliga för vad som händer om vi får ytterligare en varm sommar. De invånare som fått se sitt brandförsvar tas bort för att spara små summor (i Kårböle ville man tidigare spara in 40 000 kronor om året genom att lägga ner brandvärnet) ställer sig frågan vem som ska hjälpa, men också hur högt deras samhällen värderas, menar Stefan de Vylder.

– Folk ställer sig till sist frågan ”hur mycket är ett liv i glesbygden värt”?