– Det som har hänt är att kommunsverige blivit mer höger. Den är den stora förklaringen egentligen. Efter valet har det politiska läget förändrats i regioner och kommuner och det har ganska effektivt tagit död på frågan, menar han.

"Ideologiska skyddslappar"

Under försöken i Svartedalen var det den gamla röd-grön-rosa sammanslagningen som styrde Göteborg, men i Bernmars ögon var det så gott som omöjligt att diskutera frågan över blockgränsen.

– Det var oerhört svårt måste jag säga. De satt mest och surade över att det här var så framgångsrikt. Utgångspunkten var en irritation snarare än öppenhet. Det var starka ideologiska skygglappar mot att kunna diskutera arbetstidsförkortning som ett verktyg. Det har vi hela tiden varit tydliga med, att det är just ETT verktyg för att skapa en arbetsmiljö som har hållbara arbetsvillkor för människor som jobbar i välfärden. Och det hade ju en väldigt god effekt på det. Sedan jag började jobba i politiken är det egentligen det enda initiativet som haft tydlig effekt.

Att forskningen gjorde tydliga tummar upp åt de positiva hälsoaspekterna som medföljde påverkade inte diskussionen alls, enligt Daniel Bernmar.

– Nej, det tycker jag verkligen inte, vilket är tråkigt Vi har ju i åratal försökt hitta sätt att förbättra för den här arbetsgruppen utan att hitta något som fungerade. Men det här gjorde faktiskt det.

"Frågan kommer inte dö"

Även om frågan om sex timmars arbetsdag, eller förkortad arbetstid på annat sätt, för tillfället för en tynande tillvaro så ser Daniel Bernmar den inte som bortglömd.

– De kanske vann den här mandatperioden, men frågan kommer inte dö. Den kommer att väckas igen, för i slutändan kommer det att handla om hur vi ska ha tillräckligt med personal i välfärden.

Men finns det inte samtidigt stora ekonomiska nackdelar?

– Självklart är det så att det kostar. Men ser man det i ett längre perspektiv, så vad är alternativet? Vi står inför en situation idag där en stor andel kvinnor betalar priset av den välfärd vi vill ha med sina egna personliga ekonomier. Det gör de genom att de måste gå i pension tidigare än de borde, bli sjukskrivna när de inte borde bli det i en humanare arbetsmiljö och i slutändan kommer vi inte kunna att rekrytera personer till offentlig sektor. Det är det som är den långsiktiga problematiken.

Han är övertygad om att frågan före eller senare kommer tillbaka på agendan.

– Vi fortsätter lägga de här förslagen. Just nu blir de nedröstade, men i en tid när personalkrisen blir tillräckligt stor i offentlig sektor så kommer den idén att få stöd. Det är jag övertygad om.