– Jag och min lillebror kom till Sverige den 15 augusti 2015. Nu ska jag snart utvisas till Afghanistan, medan min lillebror får stanna. Jag vet inte vad jag ska göra. Min lillebror har bara mig, våra föräldrar finns i Iran, de är gamla.

– Det känns konstigt, jag är väldigt orolig. Jag har inga identitetshandlingar och är varken accepterad i Afghanistan eller i Iran. I Iran kallar de mig afghan och i Afghanistan hatar de mig. Jag talar persiska och inte den rätta afghanska daridialekten.

– Jag och min bror lämnade Iran eftersom vi misshandlades av rasister. Min bror skadades så svårt att han fick blod i hjärnan och måste opereras. Vi fick inget stöd från iranska myndigheter och polis.

– Iran deporterar afghaner till Afghanistan. Jag och min lillebror förföljdes och kunde inte bo kvar hemma. Vi tvingades gömma oss och bodde i en stenfabrik. Vi jobbade tolv timmar om dagen sju dagar i veckan och fick inte ut hela vår lön, ibland bara hälften.

– Migrationsverket säger att de tror på allt jag säger, men att jag är vuxen nu och kan bo i Afghanistan. Men det finns inga säkra zoner i Afghanistan, inget arbete och ingen skola. Här jobbar jag som vikarie på ett äldreboende. Jag ska börja på vård och omsorgs-programmet på gymnasiet på måndag, tills de utvisar mig.

– Jag är orolig för vad som ska hända med min lillebror. Han har gått till psykolog, men det hjälper inte. Han kan inte sova, han har mardrömmar och kan inte vara ensam. Han är mycket rädd och vill inte lämna mig, jag måste vara hos honom hela tiden. Om jag fick stanna skulle jag ta hand om min lillebror och utbilda mig till sjuksköterska. Jag är väldigt rädd för att deporteras till Afghanistan. Jag är hazar och shiamuslim, det finns många folkgrupper som är emot oss.

”Jag vill vara fri som en fågel!”

Reza Yosefi, 16, född i Iran, flydde till Sverige från Pakistan för två år sedan. Han väntar på svar från Migrationsverket om han får stanna.

– Jag har varit här i sex dygn nu. Det har regnat och varit kallt, jag blev sjuk. Jag mår bättre nu, men det har varit en svår tid för oss här. Eller det är en svår tid, jag känner mig orolig och nedstämd. Min pappa och bror är här i Sverige, men min mor, halva familjen, är kvar i Pakistan. Jag oroar mig för dem. Är de i säkerhet? Har de något att äta?

– Vår familj är hazarer från Afghanistan. Jag föddes i Iran men växte upp i Pakistan. Pakistan är ett farligt land. Jag skadades av en bomb innan vi flydde. Afghaner är inte längre välkomna i Pakistan, vi deporteras till Afghanistan. Afghanistan är också farligt, det är inget säkert land, bomber detonerar varje dag och rasismen och motsättningarna är stora.

– Jag har aldrig varit i Afghanistan. Hazarer har förföljts och dödats under många år, två tredjedelar av folkgruppen har dödats, fler än 100 000 människor. Regeringen dödar oss. Det är inbördeskrig i Afghanistan.

– Jag vet inte vad jag gör om jag inte får stanna här, jag måste stanna. Ingen skulle komma ända hit om det inte var nödvändigt.

– Min högsta dröm är att bli svensk medborgare. Om jag fick stanna skulle jag vilja bli pilot, kanske inom det militära. Jag älskar att flyga. Jag vill vara fri som en fågel!

– Jag vill tacka det svenska folket som hjälpt oss så mycket, det finns så många snälla människor överallt. Jag önskar att Migrationsverket kunde förstå oss. Att vi är i fara.

”Det är ett smutsigt avtal mellan Sverige och Afghanistan”

Abdul Ahmad Akbari, 19, född och uppvuxen i Afghanistan. Han kom ensam till Sverige för snart två år sedan och bor i Smålandsstenar. Han har en intervju kvar hos Migrationsverket innan besked.

– Jag har demonstrerat i en vecka, jag vet inte hur länge jag kan fortsätta, jag har inga rena kläder kvar. Alla vi som är här känner stor stress inför framtiden. Den svenska regeringen vill utvisa oss till ett krigshärjat land där det pågår folkmord på hazarer. Jag och min familj är hazarer, men det finns även andra folkgrupper representerade här idag. Afghanistan är inget säkert land för någon.

– Vår president säljer människor, det är ett smutsigt avtal mellan Sverige och Afghanistan. Men vi är också människor, alla har rätt att fly från krig och förföljelse.

– På senaste tiden har många afghanska unga fått avslag, jag frågar inte kompisar längre om de har fått uppehållstillstånd utan hur många avslag de har fått.

– I Afghanistan finns IS och talibaner och 20 terroristgrupper som slåss mot regeringen, det är ett krigsdrabbat land. Min familj är kvar där, vi hade bara råd att låta mig åka. Jag är ung också, och tycker om att läsa och studera, det gör mig skyldig i talibanernas ögon.

– Ingen människa vill lämna sin mamma och pappa, sin familj och sitt land, men det fanns inget alternativ. Sverige var mitt drömland, men det finns inte mänskliga rättigheter för oss här.

– Sverige vet om hur situationen är i Afghanistan, Sverige har en ambassad i landet. Inga svenskar åker till Afghanistan frivilligt. Hur kan Sverige deportera oss dit, skicka oss i döden?

– Jag hoppas att det kommer en dag när det inte finns några gränser mellan länder och mellan människor. Alla människor är lika mycket värda, oavsett hudfärg, etnicitet och religion.

– Många som är här och demonstrerar skulle vara i skolan, men vi kan leva utan skolan, vi kan inte leva i krig. Vi kommer att stanna här tills vi får ett positivt besked från Migrationsverket.

– Om de skickar tillbaka mig … det är inget alternativ. Jag har ingen kontakt med min familj. Jag är rädd, alla som är här är rädda. Jag hade drömmar, jag ville jobba som diplomat, med internationella relationer. Det var min dröm, men jag … nej, jag har inget hopp kvar.

Mohammad Naim Hossaini, 18 år, född och uppvuxen i Afghanistan. Kom ensam till Sverige för två år sedan. Bor i Jönköping och har fått fyra avslag på sin asylönskan.

– Det gick inte att stanna i Afghanistan, vi kunde inte leva där. Vårt område attackerades av IS, de dödade min pappa och sedan dess är min familj försvunnen. Jag vet inte var de är, vi har inte haft någon kontakt på två år.

– Min familj är, liksom flera här, hazarer. Migrationsverket har sagt att jag ska skickas tillbaka, men jag vet inte när. Jag kan inte åka tillbaka. Min pappa var polis. IS och talibanerna jobbar tillsammans, de kommer att leta efter mig.

– Sverige är ett bra land, det är viktigt att Sverige lyssnar, många av oss som demonstrerar här har aldrig ens varit i Afghanistan.

– Jag behöver hjälp, vi behöver hjälp, annars skulle vi aldrig ha kommit hit.

”Om vi får stanna och utbilda oss så kommer det att gynna svensk ekonomi”

Hossein Hosseini, 18 år, bor i Jönköping. Uppvuxen i Iran, har aldrig varit i Afghanistan. Kom ensam till Sverige för två år sedan.

– Min familj är kvar i Iran. Jag har fått tre avslag från Migrationsverket, de ska skicka mig till Afghanistan, men dit åker jag aldrig. Jag har aldrig varit där.

– Många som demonstrerar här är hazarer, det är min familj också. Vi är inte välkomna i Iran heller, vi saknar id-kort så de utvisar oss till Afghanistan, i alla fall de unga männen.

– Jag vill läsa till teknikingenjör, gymnasiet börjar om en vecka. Men de kommer att skicka mig till Afghanistan ändå, jag vet inte när. Jag känner ingen där. Det känns …hemskt. Det går inte att beskriva hur det känns.

– Sverige är ett bra land med bra människor, det är glesbefolkat och det finns plats. Om vi får stanna och utbilda oss så kommer det att gynna svensk ekonomi. I Iran fanns det inga möjligheter för afghaner att utbilda sig.

– Jag skulle vilja fråga den svenska regeringen varför vi afghaner inte får stanna? Den afghanske presidenten får pengar när Sverige skickar oss dit.

”De väntar tills vi fyller 18, sedan skickar de tillbaka oss”

Abulfazl Khawari, 17 år, bor i Kalmar, född och uppvuxen i Afghanistan. Kom ensam till Sverige för snart två år sedan och väntar på svar från Migrationsverket om han får stanna.

– Jag åkte tillsammans med min familj till Europa, men när vi skulle passera gränsen mellan Iran och Turkiet tappade jag bort dem. Efter tre dagar fick jag veta att de tagits av den iranska gränspolisen och skickats tillbaka till Afghanistan. Jag tror att de är kvar där.

– Alla som demonstrerar här idag är i samma situation. Jag har demonstrerat i fem dygn nu. Migrationsverket ska skicka alla afghanska ungdomar till Afghanistan, de tror att det är säkert där, men det tror inte vi. Vi är här för att kämpa tillsammans och få Migrationsverket och politikerna att förstå att det är farligt i Afghanistan.

– Jag fyller 18 i november. Jag har inte fått besked om jag får stanna än. En kompis fyllde 18 förra månaden, en vecka senare fick han avslag på sin asylansökan. Jag tror att Migrationsverket väntar på att jag och andra ska bli myndiga, sedan skickar de tillbaka oss.

– Jag vet inte vad jag skulle göra då, jag kan inte återvända. Vi är hazarer och shiamuslimer. De flesta är sunni. Motsättningarna är så stora. Jag hoppas på att få stanna här. Då vill jag utbilda mig till elingenjör. Det är min dröm.