Hur gick det till när klockhustornet revs?

Den 14 februari 2014 revs stationsbyggnaden Klockhuset vid Norra station, där stadsbyggnadsprojektet Hagastaden tar form på den gamla bangården mellan Vasastan och Solna.

Klockhuset var ett av Stockholms landmärken och skulle ursprungligen sparas. Men 2009 beslöts att huset skulle rivas, S, V och MP protesterade. Husets karaktäristiska torn skulle dock bevaras. Bestörningen var därför stor hos både allmänhet och politiker när även tornet revs.

Björn Ljung (FP), ledamot i stadsbyggnadsnämnden, visste inget om rivningen.

– Beslut som detta ska inte kunna tas på tjänstemannanivå. Då kan inte vi politiker se vad som är på väg att hända. Så får det inte gå till, säger han bestämt.

Stadsbyggnadsborgarråd Regina Kevius (M) beklagade rivningen på sin hemsida, men menar att hon inte haft makt att påverka förloppet.

– Ingen ville ta hand om tornet, skriver hon.

Tre veckor att överklaga

Ledningen för Hagastaden anser att allt gått rätt till.

– Vi hade rivningslov, säger projektchef Gunilla Wesström och visar avtalet, daterat 27 januari. Undertecknat av en tjänsteman på stadsbyggnadskontoret.

På rivningslovet står det; ”Överklagan ska ske inom tre veckor.” Men innan de passerat var huset rivet.

Ulf Jansson, kontrollansvarig för rivningen, konsult och anställd av Exploateringskontoret menar att det inte spelar någon roll:

– Överklagandet gäller bara för byggherren, om man inte är nöjd med beslutet, säger han.

Fast så enkelt är det inte. Pia Andersson på Stadsbyggnadskontorets bygglovsrådgivning förklarar hur det ligger till:

– Många har rätt att överklaga. Rivningsbeslut skickas ut till de berörda och kungörs på Post- och Inrikes tidningar.

Beslutet gick alltså att överklaga fram till slutet av februari. Men då var huset borta.

”Fullmäktigebeslut att spara”

När rivningslovet var påskrivet gick det fort. Den 14 februari kördes grävskoporna fram, väggarna slogs ner och tornet revs.

Kristina Alvendal (M), före detta stadsbyggnadsborgarråd, hörde om det på nyheterna och blev förvånad.

– Jag tog initiativet till att spara tornet. Beslutet fattades i fullmäktige. Det var ingen tvekan om att det skulle vara kvar, säger hon.

Aleksander Wolodarski, före detta planarkitekt för projektet, bekräftar:

– Helst hade vi bevarat hela huset. Att spara tornet var en kompromiss. Det skulle absolut vara kvar. Inte rivas och byggas upp igen, som vissa säger, utan flyttas, som vi gjort med andra hus, säger han och visar hur tornet var inritat i de nya kvarteren.

Vem tog då ansvar för att upphäva beslutet från 2009?

– Jag stämde av frågan två gånger med stadsbyggnadsroteln, det vill säga med Regina Kevius (M), via hennes sekreterare, säger Bo Bergman, avdelningschef på Stadsbyggnadskontorets planavdelning.

Beslutet togs alltså av Regina Kevius.

– Eftersom det var kontroversiellt skulle det kanske tagits upp i nämnden, men de hade knappast kunnat ta ett annat beslut, säger han.

”Minne av det som varit”

Det är dock omöjligt att veta. Hur politikerna i stadsbyggnadsnämnden skulle agerat kan ingen säga, för de fick aldrig frågan.

Det är detta som upprör Björn Ljung (FP) i stadsbyggnadsnämnden. Han hänvisar till Södra station, en annan av Stockholms ombyggda bangårdar där Banvaktsstugan står kvar.

– Den tillför området karaktär. Den är ett minne av det som varit. Så ska det vara, menar han.

Nu hoppas Björn Ljung att det går att rädda det återstående stationshuset vid Norra station.

– Det är likadant som huset som rivits, fast utan klocktorn. Det bör absolut bevaras för framtiden.