Men redan efter ett par år tvingades hon tänka om.

– Det var faktiskt mina klienter som sa, ”det här är inte vad vi vill”, berättar hon idag.

Tappar makt

När en person anmäler ett brott tappar hon, i samma stund, makt över vad som ska ske – det blir ett mål mellan staten och den misstänkte förövaren. Den som anmäler har liten möjlighet att påverka hur rättegången ska gå till eller vilket straff som utmäts. De flesta kvinnor som Leigh Goodmark företrädde upplevde inte att rättssystemet mötte deras rättvisebehov. 

– Det var särskilt klienter som var medföräldrar, eller som var beroende av sin partner på ett eller annat sätt, eller som älskade sin partner och ville att relationen skulle fortsätta – de ville bara inte ha våldet.

När tvivlet väl hade tagit fäste i Leigh Goodmark i slutet på 1990-talet började hon tänka på hur lagarna kring våld i hemmet och sexuella övergrepp bidrog till USA:s problem med massinlåsning – inget land i världen burar in lika många. Majoriteten av Leigh Goodmarks klienter var icke-vita och de påpekade att det amerikanska rättssystemet kunde vara farligt för dem, eftersom det sätter många fler svarta än vita i fängelse. 

De senaste åren har Leigh Goodmark representerat personer som utsatts för våld i hemmet och sedan låsts in för brott som är relaterade till sin utsatta situation. Kvinnor som har gjort fysiskt motstånd, som har pressats av sin partner att begå brott, eller som på grund av sin långa historia av våldsutsatthet har hamnat i situationer där brottslighet blir en sannolik väg för dem att gå.

– Vi har sålt in en falsk lösning till överlevare, säger Leigh Goodmark idag.

– När du talar med offer för sexuellt våld visar det sig att de ofta vänder sig till rättssystemet, inte för att det möter deras behov av rättvisa, utan för att det är det enda vi erbjuder. Och det är inte alltid som folk är intresserade av att deras partners ska straffas. De vill att de ska ta ansvar.

Överlevarens behov

Så vad är alternativet? Vad skulle bättre möta överlevares behov, och få fler förövare att ta ansvar? För Leigh Goodmark är svaret reparativ rättvisa. En sådan process sätter igång endast om överlevaren vill det, och grundas i överlevarens behov. Den har som målsättning att förövaren på riktigt tar ansvar. Den leds av erfarna diskussionsledare, och den för in parternas respektive gemenskaper i processen, till exempel familjemedlemmar, vänner eller medlemmar i en religiös församling. 

– Ett skäl till att det är så viktigt att få in andra gemenskaper i processen är att det är genom att de engagerar sig i processen och får höra vad som faktiskt hände, och hur det har påverkat offret, som de lär sig om de här problemen. Det är så du kan utmana missuppfattningar och idéer som folk har kring mäns våld mot kvinnor och sexuellt våld.

Leigh Goodmark har forskat och skrivit rader av artiklar och böcker om sådana processer. Det finns sällsynta exempel på reparativ rättvisa inom det amerikanska rättsystemet, antingen som ett alternativ till åtal eller som en del av ett straff, berättar Leigh Goodmark. 

– Men det är problematiskt, eftersom det används som en morot för att slippa åtal eller fängelse snarare än som det är tänkt.

Hon har kämpat hårt för att starta ett projekt för reparativ rättvisa – ”så som det är tänkt” – i Baltimore där hon verkar, men det har mötts av ett kompakt motstånd från etablerade antivålds-organisationer och antivåldsfeminister i USA. Deras motstånd grundar sig i den andra vågens feminism som på 1960- och 1970-talen kampanjade hårt för att få upp våldtäkt på dagordningen, att göra det personliga politiskt, och att pressa staten att ta ansvar för problemet. De organisationer och feminister som fortsätter att agera i den andan ser reparativ rättvisa som ett sätt att åter skjuta tillbaka våldet till den privata sfären, till hemmets skuggor.

– Det sättet att tänka är problematiskt eftersom våldet är privat nu på så vis att folk inte sitter inne i rättssalen och lyssnar på vittnesmålet, de vet i själva verket inte vad som pågår. Men i en reparativ rättviseprocess hade de varit där, varit engagerade i en process där de själva har en roll att spela, säger Leigh Goodmark, som inte har gett upp hoppet om att själv få jobba med reparativ rättvisa vid sidan av rättssystemet.

– Men det är väldigt svårt att hitta partners att jobba med. Jag pratar om de här sakerna hela tiden, men jag har faktiskt aldrig gjort det.

Stor gräsrotsrörelse

Under samma tidsperiod som Leigh Goodmark kämpat för att få personer inom rättssystemet, myndigheter och etablerade organisationer att lyssna till hennes kritik har en gräsrotsrörelse för transformerande rättvisa sakta vuxit fram under ytan i USA. 

Startpunkten kan dateras till den 28–29 april år 2000. Då samlades mellan ett och två tusen icke-vita kvinnor i Santa Cruz i Kalifornien för att diskutera strategier för att förhindra våld mot kvinnor som rasifierades som icke-vita. Eftersom dessa kvinnor utsätts för våld både i nära relationer och av staten så låg fokuset på att inte rikta sig till staten för att minska våldet i nära relationer. Istället gällde det att återskapa och utveckla lokala gemenskapers förmåga att lösa konflikter. Däri ligger också en skillnad mellan reparativ rättvisa, som är inriktad på att offer och förövare ska kunna gå vidare efter ett övergrepp, och transformerande rättvisa, som lägger till ett mål om att förändra samhället genom processen. 

Konferensen satte igång vågrörelser av transformerande rättvisa över hela landet. 

På flera håll har exempelvis ”skadefria zoner” eller ”trygga kvarter” utropats, där medborgarna söker sätt att lösa konflikter i hemmet eller lokalsamhället utan att ringa polisen, och utan att agera som medborgargarden. Målet är istället att skapa trygga, kollektiva processer. Inom organisationer har personer kunnat rapportera sexuella övergrepp och tack vare den infrastruktur som nu finns kan organisationen hitta sätt att ta offrets berättelse och behov på allvar, och ge förövaren möjlighet att ta ansvar och konsekvenser, utan att han ska behöva bli utfryst eller utsparkad. Det finns lokala grupper som jobbar för att stoppa sexuella övergrepp mot barn genom att ingripa i specifika situationer samtidigt som de arbetar för att förändra den ekonomiska utsatthet och de samhälleliga normer som kan ligga bakom att sådana övergrepp tillåts ske. Rörelsen producerar en rad handböcker, tips och till och med en hjälplinje dit lokalsamhällen och grupper kan ringa för att få stöd i sina transformerande rättsprocesser.

När förövaren är din pappa

En som påverkats av rörelsen för transformerande rättvisa är Rowan Renee, vars pappa i mitten av 00-talet dömdes till fängelse för ett sexuellt övergrepp på en 13-årig pojke. Övergreppen som pappan gjorde mot sin fru och sina döttrar var dock inte med i rättegången. Det var ”övergrepp mot kvinnor som skyddades av den heterosexuella familje-institutionen. Det skedde aldrig någon juridisk intervention, eller någon slags rättvisa, för vad min pappa gjorde mot mig.” Det skriver Rowan Renee i introduktionen till sin fotoessä ”Bodies of Wood”, där hen (som idag använder könsneutrala pronomen) ”använder kameran för att transformera erfarenheter som anses obeskrivliga”. Det är Rowan Renees självporträtt som löper genom detta reportage.

– Jag läste på om lagarna för jag var nyfiken på vad rättssamhället hade gjort om jag eller min mamma hade försökt få honom åtalad, berättar Rowan Renee för ETC.

– Då hade han kunnat få sitta resten av sitt liv i fängelse, eftersom han hade begått sexuella övergrepp mot barn under tolv år. Det kändes som en väldigt grym sak att göra mot en familj om de ville söka den legala versionen av rättvisa. I mitt fall var det en familjemedlem som orsakade stor skada, men samtidigt förefaller det som mycket att lägga på en familj, nästan som ett straff i sig själv att behöva genomleva det, och även sättet som det formar din familj.

Rowan Renee har inte själv erfarenhet av att ha deltagit i en reparativ process efter att ett övergrepp begåtts, men hen följer rörelsen för transformerande rättvisa och har funderat på vad den innebär för överlevare.

– Transformerande rättvisa begär en hel del av oss. Jag tror att vi måste ge upp en del kulturellt accepterade narrativ, exempelvis runt straff. Rättssystemet gör det närmast rättfärdigt för offer att inta en moralisk position som totalt berättigar straffet som utmäts och som gör att offret inte behöver reflektera över om det straffet tjänar något egentligt syfte, utöver straffet – om det ens innebär rehabilitering.

Inom reparativ och transformerande rättvisa används ordet ”harm” (att orsaka skada) snarare än ”abuse” (övergrepp). Även om Rowan Renee ibland känner ett behov av göra tydligt vilka grova övergrepp hen utsatts för menar hen att det är bra att undvika ord som förövare och övergrepp.

– Det är ett väldigt medvetet val bland de som jobbar för transformerande rättvisa att inte stigmatisera den som orsakat skada, och också att erkänna att alla har förmågan att orsaka skada.

– Det är nog en svår sak att göra i fall där riktigt horribelt våld har begåtts, där det är svårt att förstå varför någon gör det och hur de kunde göra det. Istället drivs vi ofta till att stämpla dem som monster, vilket gör att de förlorar sin mänsklighet. Jag tror inte att det tjänar något rehabiliterande syfte. Att ge människor, även de som har gjort riktigt fruktansvärda handlingar, utrymme att inneha sin mänsklighet, att förändra sig eller reflektera över vad de har gjort – jag tror att det är väldigt viktigt.

Inte bara ett snack

– Jag vill inte att du ska tro att reparativ rättvisa bara handlar om att vi har ett snack och sedan är allt regnbågar och enhörningar, säger Jane Bolitho, en av världens tyngsta auktoriteter på reparativ rättvisa. Hon flyttade till Nya Zeeland förra året för att ta över som ordförande för Te Ngāpara Centre for Restorative Practice, ett forskningscenter för reparativ rättvisa som också ger stöd till aktörer som arbetar med reparativa processer. 

– När det gäller till exempel de som har diagnosen pedofili, eller någon som har ett mönster av övergrepp som är väldigt seriöst eller återkommande, så får de stöd in till ett kliniskt program för att minska sitt återfall i brott.

Nya Zeeland praktiserar

I Nya Zeeland känner alla till reparativ rättvisa. Det är en metod som används i grundskolan, när det gäller brott mellan ungdomar är det i det närmaste obligatoriskt, och enligt lag har även alla vuxna rätt att begära en reparativ process. Reparativ rättvisa i Nya Zeeland används främst för de brott som utgör vardagen i de flesta samhällen, som stölder, rån och bedrägerier. Och enligt Jane Bolitho funkar det, ibland, och beroende på hur framgång definieras. I ett par fall där förövarna har begått ett väpnat rån har de tack vare den reparativa processen förstått de att de hade orsakat skada genom att bära vapen.

– Och då säger de: ”Okej, jag ska inte begå väpnade rån, jag ska bara stjäla”, berättar Jane Bolitho och skrattar.

– Inom kriminologi tar vi det som en framgång, om än inte fulländad.

Reparativ rättvisa skiljer sig från medling, en metod som används i Sverige och andra rättssystem över världen.

– I medling och i tvistemål finns det en tvist att lösa. I reparativa processer är själva utgångspunkten att något har hänt och det är man överens om, och sedan är allt som görs frivilligt.

Enbart om offret vill

En reparativ rättviseprocess för vuxna startar enbart om offret vill det, och det är offrets behov som ska styra processen. Det gäller alltså även vid sexuella övergrepp. Sådana fall handlar i Nya Zeeland nästan uteslutande om personer som erkänner sig skyldiga till brottet de anklagas för, och som då av domaren uppmuntras att gå igenom en reparativ process. Om en sådan process fullföljs stängs ärendet för det mesta därefter – ingen annan påföljd ges. Det kan med andra ord vara så att den som går igenom en reparativ process gör det för att slippa straff – snarare än att ta ansvar. 

Ett annat problem beskriver Jane Bolitho som ”tratten”, och som gäller för sexualbrott i hela världen: En minoritet av sexuella övergrepp i samhället anmäls (högst upp i tratten), en minoritet av dessa tar polisen vidare, en minoritet av de fallen går till åtal, och en ytterst liten del av dessa går till fällande dom. Att bara ha reparativa rättviseprocesser för de som erkänner att de begått ett sexualbrott skrapar alltså knappt på ytan. Det leder Jane Bolitho mot sin ståndpunkt, att reparativ rättvisa borde vara ett parallellt system, fritt från band till rättssystemet. 

– Jag har ett forskningsprojekt som pågår just nu i Australien som handlar om lokalsamhällen och grupper som försöker undvika ”tratten” genom att ha reparativa processer mellan två personer som vet att något har hänt, berättar Jane Bolitho.

– Många skulle säga: ”det är omöjligt: ingen förövare skulle någonsin räcka upp handen och delta i reparativ process med ett offer”. Men det är precis vad vi ser hända över hela Australien. Oftast är det när förövaren och offret känner varandra.

Detta sker ”under radarn” berättar Jane Bolitho. 

– Eftersom regeringar är så långsamma i att inse att det här är ett enormt problem, så har lokala gemenskaper till sist tröttnat och hittat egna lösningar, och eftersom reparativ rättvisa har en evidensbaserad litteratur tänker de ”Varför inte? Vi gör det.”

Utbyggt och finansierat

Jane Bolitho tror att ett samhälle som har ett väl utbyggt och finansierat system för reparativ rättvisa skulle kunna göra mycket åt den enorma mängden sexuella övergrepp som rättssamhället inte kan rå på.

– Många kvinnor vill inte anmäla. De vill att beteendet ska upphöra men de kommer inte att anmäla brottet. Och det är så mycket övergrepp, inte när det kommer till den extrema formen av våldtäkt, men allt i den där gråzonen, särskilt runt förståelsen av samtycke, och särskilt hos unga människor. Om vi också tänker på det som sker digitalt, all sex-chatt och så vidare. Volymen av den skada som orsakas är hur stor som helst, säger Jane Bolitho.

– Som feminist tror jag inte på att avskaffa rättssystemet. Jag vill att det ska finnas ett register över våldet mot kvinnor, eftersom det är ett sätt för oss samhälle att se att vi behöver göra något åt det. Men många decennier in i den feministiska kampen har inte mycket förändrats för kvinnor, när det gäller våldet mot kvinnor. Personligen, i min version av feminism, menar jag att reparativ rättvisa har en plats i en rättvisemeny. Reparativ rättvisa är inte för alla, och det är inte för alla fall, men det är ett legitimt alternativ i vissa fall, och ju fler alternativ vi har desto bättre kommer folk att må.

För att det ska bli verklighet menar Jane Bolitho, i motsats till den statsfientliga rörelsen för transformerande rättvisa i USA, att staten måste träda in och våga finansiera och stödja reparativ rättvisa fullt ut. För det är krävande processer, inte minst när det gäller sexuella övergrepp, och Jane Bolitho har bevittnat ett par gånger när det inte har gått bra.

– Jag har sett förövare och deras familjer och stödpersoner säga saker som att ”alltså, det var ju inte våldtäkt” eller ”hon ser ju ut att må bra nu, hon har ett bra liv och har blivit advokat”.

Kan krävas ett år

För att undvika att sådana saker sägs när offret och förövaren möts görs noggranna förberedelser, där samtal sker med respektive part inför att de ska mötas. Det kan ta mellan en månad till ett år att förbereda konferensen. När det väl sker ska det vara på överlevarens villkor, de kan mötas digitalt med skärmarna av eller på, eller på plats där överlevaren till exempel får sitta vid ett bord eller nära dörren. I samtalet har överlevaren och förövaren stöd av varsin psykolog och samtalet leds av erfarna och ackrediterade personer, som även de har terapeutiskt stöd.

– För om du har sådana här fall hela tiden är det super­deprimerande, säger Jane Bolitho.

Det låter som att det krävs väldigt mycket jobb av väldigt många personer för att få en reparativ process att fungera?

– Ja, men om du tänker på en del offer och hur brottet har påverkat dem: det kan innebära att de inte har ett jobb, att deras bostadssituation faller ihop, att deras föräldraskap påverkas. En händelse kan påverka en persons mående för resten av livet, säger Jane Bolitho.

– Det tar ett tag att få en reparativ rättviseprocess att fungera, men nyttan, jösses, den går bara inte att mäta! Och detsamma gäller förövaren, om de får den här stunden när empatin träder in. Jag har helt klart sett det här i min forskning, att plötsligt ser de offret, som de trodde var så annorlunda från en själv, de ser att det faktiskt är en människa med behov och känslor och så vidare, och något klickar. Det blir en vändpunkt, och förövaren landar i: okej, jag ska inte göra så igen. •