Att delta i ett samtal med Björn Höjer och Gösta Vestlund är som att ställa sig mitt i stormens öga. Man tappar inte balansen – där inne är det ju lugnt – men runt omkring flyger tankar, referenser, anekdoter och funderingar i en nästan yrselframkallande hastighet.
Till viss del är det åldern som gör det. Gösta är 103 och Björn 92. De har helt enkelt en hel livstid av erfarenheter att ösa ur. För att sätta deras ålder i perspektiv – när Gösta var ung, sent 1920-tal, fick han skallen undersökt av en frenolog.
Men det beror också på en aldrig sinande nyfikenhet på världen omkring dem, som gör att varje svar skulle kunna fylla en b-uppsats. Minst.
Inleder med visa
I dag är det onsdag. Det betyder att Gösta, Björn, den förres dotter Nina Vestlund samt Eva Önnesjö träffas hemma hos Gösta i radhuset i Nacka och diskuterar. Som vanligt inleds mötet med att Björn sjunger dalavisan "Limu, limu, lima" med ombearbetad text till de olika deltagarnas ära. Sedan högläser han Dagens ETC:s ledartext, som avstamp för en diskussion om världens tillstånd.
Högläsningen i sin tur är till Göstas förtjänst. Med åren har synen tappat det mesta av sin skärpa.
Men det planerade avstampet får vänta. Innan Göran Greiders funderingar för dagen hinner ventileras går sällskapet igång på frågan om svenskarnas bildning, hur den förändrats och betydelsen av en sådan.
Det är svårt att tänka sig en bättre diskussionspanel. Gösta Vestlund har kallats folkbildningens "grand old man" efter ett långt liv i dess tjänst, främst i folkhögskolevärlden där han bland annat verkat som rektor för Tollare folkhögskola. Både Björn och Eva har innehaft samma tjänst. Och Nina har, som barn till två lärare, omgivits av akademiker, bildning och litteratur sedan barnsben.
"Ett förhållningssätt", enas sällskapet om som svar på vad bildning är. En längtan efter att förkovra sig.
Men det viktiga är kanske inte definitionen, utan vilken betydelse den har.
– Att få en bredare syn innan man tar ställning. Det fick jag lära mig av Gunnar Heckscher, den gamle högerledaren, jag hade honom som lärare vid Uppsala universitet, säger Gösta.
"Otroligt splittrad värld"
Han, Björn, Nina och Eva turas om att redogöra för folkbildningens framväxt, hur den byggt landet och medborgarna, hur den fått människor att samlas, organiseras, samarbeta, lyssna på varandra, fatta gemensamma beslut.
Att samhället ändrats är de också överens om.
– Dagens elever lever i en så otroligt splittrad värld. De verkar inte kunna sortera alla intryck, de blir snurriga av dem. Det är inte lätt att vara analytisk idag, säger Eva.
– Jag och Björn har funderat mycket kring människosyn, vad som är det väsentliga, spinner Gösta vidare. Då hittade jag en gång en formulering av Emilia Fogelklou: "Vi är varandra." När man analyserar identitet hos olika människor finner man att det avgörande för jaget är kontakten med andra människor.
Det är också så man sprider bildning enligt sällskapet. Genom kontakten. Men inte genom att bara berätta, utan genom att lyssna och svara med reflektioner.
– Gösta, du har ju stått upp emot nazismen, och du Björn har ju med dig Gellert Tamas bok Det svenska hatet idag, säger Eva. Det får mig att tänka på Emerich Roth, en av de sista överlevarna från Förintelsen, som föreläst på tusentals skolor runt om i Sverige. Då finns det alltid någon elev med hatiska tankar som är med i någon extremistorganisation eller liknande. Men Emerich svar på det är "låt dem komma". Man måste möta människor där de är, inte hålla med dem, men visa dem respekt.
– För övrigt är det mycket idag som påminner om hur det var på 30-talet, säger Nina.
– Och i Amerika finns Trump. Tribalismen, att gynna de egna, är spridd idag. Det leder till att vi mobiliserar en rad tankar och känslor som instinktivt gör att vi försöker motstå eller kanske besegra den andre. Men jag tror vi är väldigt fel ute då, säger Gösta.
Läser ett stycke
Plötsligt ursäktar sig Björn, säger att han måste få läsa ett stycke ur Det svenska hatet. Om när radioprogrammet Kaliber 2009 avslöjade att Sverigedemokraternas toppar under en kryssning till Tallinn skrålat fascistiska kampsånger från 30-talet samt en nidvisa om mordet på Olof Palme. Och om Jimmie Åkessons, närvarande i sällskapet tillsammans med bland andra Erik Almqvist och William Petzäll, förklaring.
– Han ursäktade sig, läser Björn, med att han tolkat texten i den senare visan som en "kritik mot polisutredningen".
Samtalet böljar på, svänger än hit, än dit. Lyfter det sammanhållna förnuft som tycks ha lämnat Sverige någon gång i mitten av 80-talet, då den trygghet som alla tog för given började flagna. Vrider och vänder på folkbildningens roll i kampen mot extremismen, där växande klyftor gjort de sämre lottade mottagliga för dessa extrema tankegångar. Filosoferar kring att den moderna individualismen kanske är en protest mot att gamla värden håller på att försvinna, att det är en svunnen värld individualisterna egentligen eftersträvar.
Två timmar senare är det dags att äntligen ta fram Dagens ETC, Göran Greiders ledare och sätta igång samtalet på riktigt.
– När man läser de stora tidningarnas ledarsidor känner man hela tiden igen deras tyckare. Det gör man inte riktigt med Greider. Han tar upp många olika synpunkter och pratar om dem och analyserar. Han är inte lika bunden som andra tyckare, säger Björn.
– Ja, säger Nina, lika fri som sitt hår.
