– Man är inte sin historia, säger hon.

I dag lever hon i en relation med en man som är respekt- och kärleksfull. Hon säger att hon vägrar låta det som hänt definiera den hon är i dag.

Bakom sig har hon och barnen flera år av både fysisk och psykisk misshandel. Bra perioder, löften om bättring som avlösts av perioder med våld och hot.

Vid ett tillfälle ställde Sofia ett ultimatum och det var det som fick hennes dåvarande sambo att söka hjälp. Han kom till en relativt nystartad terapigrupp för män i kommunen där de bodde. Behandlingsmetoden som användes var Idap och utåt sett var allting bra. Terapeuten var stolt över behandlingen och Sofias sambo framhölls till och med som ett lyckosamt exempel i olika sammanhang.

Problemet var bara att han fortsatte att slå. 

Hans våld upphörde först efter att Sofia lämnade honom. I samband med ett av hans utbrott flydde hon in till grannarna. De hjälpte till att larma på polis och Sofia och barnen kom till en kvinnojour.

Det blev rättssak och han åtalades för grov kvinnofridskränkning.

I förundersökningen står det att han fått mer än tre gånger så många behandlingstimmar än vad som normalt brukade ingår i programmet hos kommunen.

– Det kom fram att han hade 100 Idaptimmar, och jag tror att man brukar få 30. Hela situationen visade ju att det inte hade hjälpt, säger hon.

Ljög i terapin

Sofia frågar sig också vad hennes exsambo egentligen pratade om under alla de där timmarna i behandlingen.

För sanningen kan det inte ha varit, säger hon. När det väl blev rättssak av hennes fall kunde hon nämligen läsa förhören med terapeuten som lett behandlingen. Då förstod hon för första gången att hennes dåvarande sambo på sin höjd erkänt att han kallat henne taskiga saker och att de skrikit till varann. Hon förstod också att terapeuten gått på lögnerna. Han vittnade till mannens fördel under rättegången, utan att ha träffat Sofia eller ha hört hennes version.

– Det är anmärkningsvärt, speciellt med tanke på att mitt ex hade fått sex månaders kontaktförbud, vilket är ovanligt. Terapeuten borde ha förstått att det varit mer än "tjafs" mellan oss, säger hon.

Först när hon polisanmält sitt ex och kallades till förhör fick hon berätta sin version. Hon tycker att det borde ha skett mycket tidigare.

– Det som hade kunnat hjälpa är att bjuda in hela familjen. Det är ju inte bara förövaren som ska behandlas. Det är bara halva historien som sitter där. Jag är jättefundersam över hur det kan få gå till så. Det är som att brottsoffrens berättelser inte har någon betydelse, säger hon.

I dag har Sofia gått vidare och har ingen kontakt med honom. Både hon och barnen mår bra och hon beskriver dem som två empatiska och modiga killar.

– De mår bra i dag. Bland annat tack vare att de haft goda förebilder, och vi är en sammansvetsad familj, säger hon.

Det händer att barnens pappa skickar vykort till dem från olika resor, men han uppmärksammar aldrig deras födelsedagar.

Sofia upplever att han fortfarande inte har kommit till insikt.

– Det finns ingen ånger. Det är som om han fortfarande känner sig orättvist behandlad, säger hon.

Vad behöver samhället blir bättre på?

– Jag tror att man är fast i om att det är specifika människor som drabbas. Att det är en viss sorts man som slår och en viss sorts kvinna som blir slagen. Man blir bedömt så. Och jag tycker fortfarande att man behandlar folk olika beroende på samhällsklass, säger hon.

Hon tror också att det skulle göra skillnad om straffen blev hårdare.

– Han fick sex månaders fängelse och var ute på tre. Narkotikabrott klassas som ett allvarligare brott. Så länge det är så är det svårt att förändra någonting. Ibland tänker jag på metoo, att det verkligen fick folk att få upp ögonen för sexuella övergrepp. Men att öppna människors ögon för våld i nära relationer känns fortfarande så långt borta, säger hon.

I dag är hennes före detta omgift med en ny kvinna. Sofia vet inte om han har fortsatt att slå.

– Jag hoppas för både hennes och hans skull att det har blivit bättre, säger hon.