Samtidigt är försörjningslinjerna till Sverige brutna. Kraftigt minskad import av basvaror och svaga skördar får priserna att stiga. Bröd, kaffe och mjölk ransoneras. Efter att konservative Hjalmar Hammarskjöld – "tyskvänlige Hungerskjöld" – avgått som statsminister sluter efterträdaren, högermannen Carl Swartz, en överenskommelse med Storbritannien om ökad livsmedelstillförsel.
Det hjälper inte. Köerna till livsmedelsbutikerna ringlar sig långa. Inspirerade av den ryska februarirevolutionen samlas arbetare runt om i landet till demonstrationer. Oroligheter i Borlänge, Hagfors, Linköping. Hungerkravaller i Västervik. Protestmarscher i ett 20-tal städer. I Göteborg samlas en halv miljon demonstranter.
Hos Socialdemokraterna trotsar ungdomsförbundet öppet Hjalmar Branting, kritiserar honom för närmandet till högerregeringen och ökande militarism. Vid Socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress den 13 maj 1917 utesluter Branting vänsterfalangen, som i stället bildar Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).
Turbulent första tid
Zeth Höglund, nyss dömd till fängelse för antimilitarism, blir partiledare. Han är vän med Lenin, som en månad tidigare besökt Stockholm på sin väg till revolutionens Ryssland. Senare samma år samlar SSV 8,1 procent av rösterna i valet till riksdagens andrakammare.
Fyra år senare, när partiet går med i Kommunistiska internationalen (Komintern) som samlar världens kommunistiska partier, föds partiets förhållande till Sovjetunionen. Det större sovjetiska kommunistpartiet kör över övriga medlemmar och använder Komintern som ett redskap för den egna utrikespolitiken. 1921 byter också SSV namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP) och blir formellt sett en en sektion av Komintern.
1929 utesluter en Moskvatrogen minoritet övriga medlemmar, som i stället bildar Socialistiska partiet. Zeth Höglund har vid det här laget redan hoppat av i protest mot partiets färdriktning. Vid 1932 års val till andrakammaren får de Moskvatrogna tre procent av rösterna. De oberoende samlar drygt fem procent.
SKP är nu ett renodlat arbetarparti. Klasskampen förs genom fackföreningar. Försök görs att införa en arbetarkultur med sång, teater och idrottsklubbar. Opinionen vänder långsamt uppåt tack vare SKP:s stöd till Spaniens regering i kampen mot Franco. Men för att veta hur Socialdemokraterna ska betraktas sneglar partiledningen fortfarande mot Moskva.
Sovjetspöket tar över
Som medlem i Komintern står SKP bakom både Stalins pakt med Hitler och överfallet på Finland 1939. "Landsförrädare", ropar regeringen och sätter kommunister i militära arbetsläger. Efter Nazitysklands anfall på Sovjetunionen, Röda arméns motstånd och kommunistiska motståndsrörelsers kamp i Europa når SKP ändå 10,3 procent i 1944 års riksdagsval. Partiet blir plötsligt en maktfaktor.
Baksmällan kommer snabbt. När Sovjetunionens stöveltramp ekar över Östeuropa vänder vinden och SKP knuffas ut i kylan. Den första smällen kommer med Pragkuppen 1948, den andra när SKP stödjer Sovjets inmarsch i Ungern 1956. Partiet blir synonymt med sovjetiskt förtryck och dess företrädare diktaturkramande medlöpare.
På 60-talet blir internkritiken mer högljudd. CH Hermansson och Lars Werner är två av dem som kräver förändringar. När Hermansson tar över rodret 1964 börjar partiet fjärma sig från Sovjetunionen och tre år senare byter partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). Tanken är att locka en bredare väljarbas. För första gången står också partiet upp för demokratins egenvärde.
Steg mot demokrati
Nu kommer stegen bort från en totalitär ideologi i rask takt. Eller i alla fall så raskt som det kan gå i ett parti som fortfarande får inofficiellt bistånd från Sovjetunionen. När Lars Werner tillträder partiledarposten demonstrerar redan medlemmar mot diktaturer i Sydamerika, mot Vietnamkriget, mot sovjetiska stridsvagnar i Prag, mot intåget i Afghanistan.
Partiet tillhör nejsidan i kärnkraftsfrågan. Medlemmar aktiverar sig i Hyresgästföreningen, inom fackförbunden, förordar kommunal rösträtt för invandrare, vill skilja kyrkan från staten, motionerar om sänkt pensionsålder, om sex timmars arbetsdag, om bättre arbetsmiljö genom ett förbud mot asbest.
De flesta diktaturkramare har också lämnat partiet, bildat APK och KFML, ur de sistnämnda bildades KPML(r). De mest hårdföra kommunisterna – Hinke Bergegren-extremisterna, som ansåg "småmord vara alldeles utmärkta" – torde vid det här laget ha försvunnit.
Feminismen lyfter partiet
Lars Werner tar 1990 bort K:et från partinamnet och beställer partiets vitbok, som ett försök till självrannsakan. Efterträdaren Gudrun Schymans feminism lockar över kvinnor från offentlig sektor och lyfter partiet till sina högsta höjder. Resultatet: Tolv procent i riksdagsvalet 1998. Politiken anpassas också till Socialdemokraterna. Vänsterpartiet blir nu ett öppet stödparti till den socialdemokratiska regeringen.
Med Lars Ohly återkommer kommuniststämpeln. Först 2005 slutar han själv kalla sig kommunist. Under galgen, enligt kritiker, inte minst efter hans förklaring: "Det finns ett stort antal vänstermänniskor som ser det som ett hinder när vi ska föra ut vår politik.” Ändå hade han redan 1993 varit en av initiativtagarna till kongressuttalandet om att partiets tidigare internationella kontakter legitimerat förtryck. 2009 ledde han också partiet till 13 procent av rösterna i valet till Europaparlamentet 2009.
Jonas Sjöstedt markerade för den demokratiska socialismen i sitt installationstal 2012. Han reagerar även starkt när borgerliga partier anspelar på Vänsterpartiets förflutna, då kopplat till att Sverigedemokraterna förtjänar en omprövning.
”När moderaterna nu ska legitimera SD anpassas även retoriken. En del av det är att moderater allt oftare kallar demokratiska socialister för kommunister. I de moderata talepunkterna likställs nu Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet. Det hela blir lite parodiskt.”
1917
Efter kritik mot den socialdemokratiska partiledningen, bland annat för dess ökande militarism, bildar en utesluten, socialdemokratisk vänsterfalang med företrädare från främst ungdomsförbundet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.
1921
Partiet byter namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och antar de 21 teserna som krävs för anslutning till Komintern. Bland annat lovar SKP skärpt disciplin och politisk strömlinjeformning.
1929
En strid utbryter mellan "Kilbomskommunisterna", som bildar Socialistiska partiet, och "Sillénkommunisterna", som förblir trogna Kominterns likriktande anda.
1944
Efter framgångarna i riksdagsvalet försöker SKP förgäves närma sig Socialdemokraterna och bilda ett enhetsparti med dem.
1956
En grupp utbrytare som är kritiska till SKP:s anpassning till den "borgerliga demokratin" bildar Sveriges kommunistiska arbetarförbund.
1964
Den nye partiledaren CH Hermansson deklarerar att partiets socialism ska bygga på inhemska demokratiska traditioner.
1967
Efter namnbytet till Vänsterpartiet kommunisterna bryter sig en pro-kinesisk fraktion ur partiet och bildar Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna.
1977
Ännu en gång splittras partiet när en pro-sovjetisk falang bildar Arbetarpartiet kommunisterna.
1991
Efter att moderpartiet lämnat K:et bakom sig byter även Kommunistisk ungdom namn till Ung vänster. Ungdomsförbundet börjar även gå i en socialistisk riktning och anammar feminismen, vilket gör att stödet bland förstagångsväljarna klättrar till 18 procent 2002.
1998
Gudrun Schyman leder partiet till det bästa riksdagsvalet någonsin med 12 procent av rösterna.
2008
Vänsterpartiet ställer upp i en koalition med Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att kunna bilda regering. Besvikelsen över 2010 års valresultat gör att Lars Ohly meddelar att han inte ställer upp för omval.
