BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Ja, vi två är ju väldigt olika men genom våra hundar har vi lärt känna varandra, flikar Ann Kylén med hunden Harry in.
De berättar att det ofta uppstår många intressanta diskussioner inne på hundrastgården. Samtalen börjar alltid med småprat kring hundarna för att övergå till att handla om allt från personliga problem till politik.
– Hunden är neutral och fungerar lite som en isbrytare. Man kommer hit, hundarna leker och vi hundägare snackar. Det är kul för vi har verkligen samtal om allt.
Sanna Lindfors arbetar som veterinär och har tre hundar. Hon har själv reflekterat över hur hundarna enklare leder samtalen vidare till mer privata ämnen.
– Jag har märkt det på mitt jobb men också här i parken med hundägare man träffar ofta. Om man har suttit en stund och pratat om hur hunden fungerar i familjen så blir det inte konstigt om någon börjar prata om problem eller sjukdom i familjen, relationen till hunden påverkas ju också av det.
– Ju oftare man träffar på samma människor desto tolerantare och mindre dömande blir man, säger Ann Kylén.
"Ett ganska kravlöst sammanhang"
Hundarna har sitt eget liv medan deras hussar och mattar står och pratar. Någon strosar lugnt omkring, en annan skäller på ett gäng som jagar varandra uppför ett berg för att komma tillbaka på andra sidan. De döljer inte sin förtjusning när det kommer in en ny hund till rastgården utan springer glatt fram och hälsar. Maria Lindholm har åkt från Hammarbyhöjden med sin hund Ossie. Hon berättar att Ossie har haft stor betydelse för hennes hälsa.
– Jag brände ut mig för ett år sedan och i samma veva skaffade jag Ossie. Han har varit jätteviktig för mig under den här perioden. Innan honom orkade jag knappt gå ut. Med Ossie blev det så mycket enklare, jag kom ut och fick det här sociala. Man träffar människor i ett ganska kravlöst sammanhang. Alla är olika men delar kärleken för hunden.
Forskning har visat att när människor umgås med sina hundar så frigörs oxytocin i kroppen, det så kallade "må bra-hormonet".
– Jag har skaffat en Fitbit-klocka som bland annat mäter pulsen, och varje gång jag gosar med min hund så kan jag verkligen se hur min puls sjunker, säger Maria Lindholm.
Anette Olkerud bor i Sorunda tillsammans med sin man och sina två hundar Ludde och Malte som är utbildade terapihundar. Anette Olkerud är bland annat terapihundsförare på ett fritids i Nynäshamn.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Hundarna skapar ett lugn och har fått barnen som vi arbetar med att socialisera och interagera mer med varandra. De samarbetar för att ta hand om hundarna och lär sig att sätta sig in i hundarnas och i förlängningen varandras känslor.
Anette Olkerud har även terapihundverksamhet på Ersta Hospice, en avdelning för palliativ vård. Hon berättar att hundarna gör det enklare för patienter och anhöriga att hantera och prata om sorg.
– Ofta tycker vi människor att det är svårt att visa oss svaga inför varandra och prata om allvarliga saker som drabbar oss. Jag har märkt att patienterna och deras anhöriga ofta tycker det är enklare att prata med hunden. Så till slut kan de ändå prata om de här jobbiga sakerna genom att först prata med hunden.
Hon menar att hundarnas självklara sätt att vara, att de tydligt visar vad de känner och att de lever i nuet är egenskaper som avdramatiserar laddade miljöer och minskar oro.
– Hundar bryr sig inte om normer. Du kan vara blyg, för energisk eller på andra sätt inte passa in utan att hunden dömer dig. Hundar har en ordlös kommunikation och är aldrig beräknande. Vi människor har en tendens att prata för mycket istället för att stanna upp.
Hoppas på fler hundar i omsorgen
Anette Olkerud hoppas att det ska satsas mer resurser på hundar inom vård, omsorg och skola.
– Jag tror att hundarna påminner oss människor om vad som är viktigt i livet. När jag ser mina hundar arbeta blir det tydligt hur betydelsefullt det är för en människas välbefinnande att ge och ta emot empati.
Dags att bege sig hemåt
I Vitabergsparken börjar höstmörkret falla. Lena Dahlberg och Ann Kylén vinkar hejdå och kallar in sina hundar för att bege sig hemåt.
– Vi har högt i tak härinne men det finns ju vissa outtalade regler. Det tolereras inte om någon inte är empatisk mot sin hund. I samhället är det kanske andra egenskaper som är viktiga, säger Lena Dahlberg innan hon går.
