Zorro är en stor schäfer med långa ben. Han kommer fram och hälsar och går runt i rummet vi sitter i för att undersöka alla dofter. Han är social och vill gärna bli klappad. Lite för social egentligen. Det ska tränas bort tillsammans med Carina. De trygghetshundar som polismyndigheten i Örebro län har lånat ut till våldsutsatta kvinnor som lever under hot testades först för att bli polishundar. Sedan var det någonting som gjorde att de inte gick hela ­vägen. Framför allt var det arbetslusten som inte räckte till.

– Uthålligheten när det gäller spåra och söka var inte tillräcklig, men för det här kan de fungera bra, säger Richard Hedling, som är hundförare hos Örebropolisen och som är med och tränar trygghetshundarna.

Fick idén på joggingtur

Idén till försöket med trygghetshundar väcktes i somras när chefen för den enhet hos polisen som arbetar med skydd för våldsutsatta kvinnor var ute och sprang. Han mötte en kvinna som var ute och gick med en schäfer och tog instinktivt några steg åt sidan för att inte komma för nära. Så vaknade tanken att använda hundar för att förstärka skyddet för de kvinnor som hotas av aggressiva män.

Katarina Emlund jobbar med brottsofferstöd och fick uppdraget att välja ut de kvinnor som skulle kunna tänka sig att leva med en hund vid sin sida dygnet runt.

– Det måste vara rätt person. De måste gilla hundar och de måste befinna sig i en sådan situation med bostad, jobb och familj att de kan hantera en hund, säger hon.

Carina är en av de två som valdes ut till försöket.

– Å gud vilket jobb, var det första jag tänkte, säger hon. Och så var jag tvungen att fundera över om jag skulle klara av att låta hunden vara den som tar smällen om något händer. Jag vet ju att den man som hotar mig aldrig skulle tveka att ge sig på hunden.

Men fördelarna övervägde nackdelarna och Zorro fick flytta hem till Carina och barnen. Nu är de ett team. Zorro rör sig hela tiden runt henne. Och hittills har det varit en succé för alla.

– Jag kan slappna av hemma. Jag kan överhuvudtaget bo kvar där jag bor och slipper slita upp barnen för att hitta en annan bostad. För de stora barnen, som har varit medvetna om hotet, så betyder Zorro jättemycket. Förut reagerade de på minsta knäpp och duns i huset, men det har de släppt nu, säger Carina.

Hon har med sig Zorro överallt. Överallt där hon finns ska han vara. Även på jobbet. Och en gps-sändare i ett band runt hans hals gör att polisen alltid kan se var han befinner sig.

– Och det är en extra trygghet för mig. Då behöver jag inte alltid säga exakt var jag är när jag larmar polisen. Det kan räcka med att slå numret och låta luren ligga så vet polisen ändå vart de ska åka, säger Carina.

Zorro är också tränad att reagera om Carina blir hotad eller skrämd. Framför allt ska han ge henne tid att kanske hinna stänga en dörr eller trycka på larmet. Och för Carina som har levt under hot i ett och ett halvt år så är det betydelsefullt.

– Zorro har blivit en familjemedlem och jag är glad att han finns där, säger hon och tittar på honom där han ligger med huvudet på tassarna vid dörren, uppmärksam på minsta ljud utifrån.

Fotnot: Carina och Zorro heter egentligen något annat.