– Vi stannade först i Helsingborg, där vi fick duscha av oss och fick nya kläder. Vi kom till Göteborg på en fredag och på måndagen var jag på arbetsplatsen, berättar den nu 88-åriga Claudio Fantini.
De utgjorde den första vågen av italienska arbetare som kom till SKF i Göteborg.
Luigi Laffranchi kom hit i en senare våg, 1964. När han var 17 år dog hans pappa; det innebar delvis att familjen fick lämna sin gård på landet och flytta till Turin, men även att Luigi Laffranchi blev familjens huvudförsörjare. Han jobbade några år hos den italienska kullagertillverkaren RIV och rekryterades sedan som maskinspecialist av SKF på ett tvåårigt kontrakt.
”Inte speciellt lyxigt”
Han flyttade in i samma trevåningsbaracker som Claudio Fantini bott i 16 år tidigare, i den italienska kolonin i utkanten av Sävenäs, även känd som ”Lilla Milano”. Där delade arbetarna rum två och två, med en toalett på åtta personer.
– Det var inte speciellt lyxigt, säger Luigi Laffranchi.
Området, dit polisen bara fick komma om de tillkallats, räknades som italienskt territorium. I ”la baracca rossa”, den röda baracken, serverades mat tillagad av en italiensk kock med italienska basvaror. Ett av kraven som ingick i överenskommelsen mellan Sverige och Italien om de italienska arbetarna var också att de skulle förses med vin.
– Ingen annanstans i Göteborg på den tiden kunde man köpa ett glas vin efter klockan tolv på natten. Hos oss kunde du dricka vin till klockan fyra på morgonen, vi hade tillstånd, berättar Luigi Laffranchi.
Pasta med musslor
Trots de knapra förhållandena var perioden då han bodde i kolonin, fram till början på 60-talet, en rolig tid, minns Claudio Fantini.
– Jag kommer ihåg en sommar, vi tog alla borden och ställde dem på långgatan vid sidan om barackerna. Alla killarna åkte till Näset och plockade musslor och sedan kom vi tillbaka. Vi gjorde pasta med musslor i. Och allihopa satt vi där ute och åt.
Den italienska gastronomins genomslag i Sverige är en direkt konsekvens av arbetskraftsinvandringen, menar Antonio Agus, ägare av restaurangen Pasta plus i Lorensberg. Han flydde militärtjänstgöring i hemlandet och kom till Stockholm 1966. Där arbetade han bland annat i restaurangerna på Grand hotel och Berns.
– Det var många som jobbade inom restaurangbranschen, speciellt i Stockholm. Det var andra förutsättningar där, jag har aldrig jobbat i fabrik. Det här var lite lättare.
Men de nu så vanliga pizzeriorna fanns på den tiden knappt utanför huvudstaden. Antonio Agus insåg att det fanns potential för en ny marknad och 1974 startade han och en vän en pizzeria i Göteborg.
– På den tiden fanns inga italienska restauranger. Det var vi italienare som till exempel startade lunchservering på ett så omfattande vis som vi ser idag, säger han.
Tvingades säga upp lokal
Barackerna som utgjorde Lilla Milano försvann under 1970-talet, men fram till i våras fortsatte den snart 50-åriga italienska föreningen, La casa degli italiani, att hålla till i en lokal i Gamlestaden.
Men en allt högre hyra tvingade föreningen att säga upp sin lokal i maj. Luigi Laffranchi brukade gå dit tre kvällar i veckan. Där spelade han biljard, åt mat och drack kaffe.
– Vad ska jag nu göra på måndag, onsdag och söndag kväll? Det är viktigt att ha en sådan plats, för att snacka lite skit om fotboll, politik, och så där, va, säger Luigi Laffranchi och skojar om att han bett att få låna grannens katt för att ha någon att prata med.
Det har inte bara varit medlemmar i hans egen generation som hållit till i klubbhuset, utan även barn och tonåringar, berättar han.
– Det har varit en bra ruljans på folk. Jag trodde aldrig att föreningen skulle försvinna.
