Med tanke på brottets omfattning och livsfarliga konsekvenser (för att inte tala om vad det kostar för såväl den enskilda individen som för samhället i stort) borde det se ut så här varje vecka, året runt. Det gör det som bekant inte. Vare sig i medierna eller på politikernivå.

Det räcker med att blicka tillbaka på de senaste två valen för att upptäcka den dånande tystnad som oftast omgärdar dessa frågor.

Inför valet 2014 hade hatet och dödshoten som många offentliga kvinnor levde med debatterats hela året innan. Det hade gjorts program (Uppdrag granskning) där kvinna efter kvinna läste upp några av de dödshot de fått av den enda anledningen att de var kvinnor som tog plats i offentligheten.

Att bryta tystnaden om dödshot och hat som präglade många av våra liv ledde till en stor debatt som under några månader fick plats i media. Men från den borgerliga regeringen var det som vanligt relativt tyst om frågan. Därför blev jag glatt förvånad när jag en dag den där våren kom hem och som vanligt slog på radion och hörde dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt i en blixtinkallad presskonferens förkunna att hat och hot inte hörde hemma i en demokrati.

”Vi har passerat en gräns!” slog statsministern fast och fortsatte förklara att ett modernt samhälle aldrig kan tolerera hot som riskerar att tystna röster.

När jag insåg allvaret frös jag till och undrade vad som hade hänt. Hade någon av alla de anonyma männen gjort allvar av sitt hot och verkligen dödat någon? Gått från ord till handling. Precis som Breivik gjort två år tidigare? Vem av oss hade blivit mördad?

Nej. Det visade sig snart att den direktsända presskonferensen handlade om de hot som fått Djurgårdens tränare Magnus Pehrsson och ordförande Tommy Jacobsson att avgå.

Som vanligt alltså.

Under valrörelsen som drog igång den sommaren var mäns våld mot kvinnor återigen en icke-fråga för partierna. Som vanligt tycktes frågan om ”lag och ordning” inte inbegripa det våld som hälften av befolkningen tvingas leva med – i sina egna liv eller i sin absoluta närhet. Ett våld som varje kvinna lär sig förhålla sig till redan som flicka.

2014 var det enda parti som på allvar drev frågan om mäns våld mot kvinnor Feministiskt initiativ. De fick 3,1 procent av rösterna medan Sverigedemokraterna ökade från 5,7 till 13 procent.

Klipp till hösten 2017 då metoo exploderade och mäns våld mot kvinnor återigen fick en stund i strålkastarljuset. Men som återigen hokuspokus försvann helt som valfråga året därpå – trots att hälften av väljarna enligt valundersökningar satte ”jämställdhet” som den viktigaste frågan.

Att media trollat så att metoo förvandlats till en fråga om namnpubliceringar och pressetik istället för dess verkliga huvudfråga – det sexuella våldet – spelade antagligen en stor roll. Politiker är ett trendkänsligt släkte som alltid har ett pekfinger i luften.

Sommaren 2018 hade Uppdrag granskning, ett av SVT:s flaggskepp, sänt det famösa programmet där Fredrik Virtanen fick avsevärd programtid åt att berätta om hur jobbigt det varit att bli sexualbrottsanklagad. Det gav effekt och i kombination med en rad inflytelserika, ryggdunkande krönikörer på några av våra största dags- och kvällstidningar blev det plötsligt ganska tyst om huvudfrågan: mäns våld mot kvinnor.

Simsalabim.

Så förlåt en gammal bitterfitta om hon låter en aning cynisk när strålkastarljuset nu plötsligt återigen riktas mot denna fråga.

Jag hoppas innerligt att jag har fel. Jag hoppas, hoppas, hoppas att de partiledarsamtal som jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) bjudit in till resulterar i att det utbredda samhällsproblemet som ligger här mitt ibland oss som ett varigt öppet sår, verkligen leder till att frågan hamnar högst upp på den politiska dagordningen. Att vi får se den diskuteras och åtgärdas – på riktigt! I ord och handling! Varje dag från och med nu och tills ingen kvinna längre blir misshandlad, våldtagen eller mördad.

Att frågan inte bara drivs av en kvinnlig jämställdhetsminister utan även av justitieminister och statsminister, hela regeringen, det är trots allt en fråga om ”lag och ordning” även om den gång på gång, simsalabim, lyckas hamna på jämställdhetsministerns bord.

Min mejlkorg har länge varit översvämmad av kvinnor som skriver till mig och berättar om sina erfarenheter av våldet. Jag vet att alla som på något sätt driver den här frågan offentligt sitter med liknande brevskörd. Hundratals vittnesmål om hur livet många gånger ödelagts psykiskt, socialt och ekonomiskt efter övergreppen.

Jag gråter ofta när jag läser deras berättelser eftersom de är så fyllda av smärta, förtvivlan och hopplöshet. Sedan torkar jag tårarna och tänker att nu jävlar. Nu organiserar vi oss. Nu agerar vi istället för att hantera.

Så. Alla ni politiker som just nu står i medias tillfälliga strålkastarljus och påstår att ni kommer ta i med hårdhandskarna, att mäns våld mot kvinnor är oacceptabelt: Jag önskar jag kunde binda er vid era ord nu och för all framtid. Eller åtminstone fram till nästa val 2022.

Hälften av befolkningen kräver det. Hör vårt vrål.