Under tio år har Anna-Karin Hatt varit borta från politiken för att fajtas mot fackförbund och lobba för bönder. Nu kan hon bli ledare för ett parti i akut behov av att sluta fred. De som vill ha henne säger att hon är en stark ledare. De som inte vill ha henne säger att hon är en förlorare.
Bilden av det hermetiskt slutna Centerpartiet fick sig onekligen en törn när anonyma källor sköt giftpilar mot den avgående partiledaren Muharrem Demirok i medierna. Och nu finns tillräckligt många som ändå pratar för att man ska kunna slå fast: Förhoppningar finns i centerleden om att Anna-Karin Hatt ska lämna vd-posten på böndernas intresseorganisation LRF och bli ny partiledare.
Vissa går så långt som att Hatt är det enda tänkbara alternativet om partiet inte ska slitas isär av de interna konflikterna.
Hur kan någon som varit borta från politiken i mer än tio år vara aktuell som partiledare?
Svaret är just det: Att hon varit borta och inte varit en del av de konflikter som nu plågar partiet.
Röda skynken
Två av dem som flitigast nämns som tänkbara efterträdare till Demirok är den näringspolitiska talespersonen Elisabeth Thand Ringqvist och den rättspolitiska talespersonen Ulrika Liljeberg. Thand Ringqvist har en stämpel på sig som tydligt marknadsliberal och illa sedd av många i Muharrem Demiroks läger. När Demirok valdes stöttades Thand Ringqvist av ungdoms- och studentförbundet, som var högljudda kritiker av Demiroks närmanden till ett rödgrönt lag lett av Magdalena Andersson.
Också Ulrika Liljeberg beskrivs som ett rött skynke bland de centerpartister som in i det sista stöttade Demirok. Som andra vice ordförande förväntades hon vara lojal med partiledaren, men det muttras om att hon istället för att backa upp honom bidrog till att han tvingades bort. Bland dem som hört till Demiroks allierade finns den ekonomisk-politiska talespersonen Martin Ådahl som också han nämns som en tänkbar kandidat till partiledarposten.
Elisabeth Thand Ringqvist och Ulrika Liljeberg
Bild:
Jonas Ekströmer/TT, Stefan Jerrevang/TT
Anna Karin Hatt däremot är på behörigt avstånd från de falangstrider som klyver såväl riksdagsgruppen som partistyrelsen.
Men vad står hon för politiskt?
– Jag vill leda ett varmt, grönt och socialliberalt centerparti, sa hon själv på mild småländska när hon presenterade sig som partiledarkandidat 2011.
Det var en annan tidsålder. Då handlade det om att kontrastera sig mot favoriten i racet – den unga, kaxiga Annie Johansson, sedermera Lööf. Denne hade hyllat Margaret Thatcher och läst Ayn Rands tankar om rationell egoism och kapitalism utan tyglar. Det här var den tid då centerpartister var Timbrohögerns spetsförband på det politiska slagfältet. Profilen Fredrick Federley gjorde politiska poänger av att driva en salladsbar utan kollektivavtal och snart skulle platt skatt vara ett av de spetsiga förslag som fick ögonbryn att höjas både i och utanför partiet. Anna-Karin Hatt var chanslös.
Har aldrig vunnit
De som nu lyfter fram Hatts namn pratar inte om politisk inriktning, de talar om ledaregenskaper. En två år gammal artikel från tidningen Chef cirkulerar bland centerpartister där anonyma före detta medarbetare till Hatt visserligen muttrar om kontrollbehov, men där hon främst beskrivs som en effektiv ledare som tar väl underbyggda beslut utan att dra frågor i långbänk.
De som gillar Hatt framhåller att hon varit en god förlorare. Hon blev Annie Lööfs förtrogna och tog plats som energiminister på det näringsdepartement där Lööf chefade. De som vill snacka ner henne utmålar henne just som förlorare, god eller ej. De tunga politiska uppdrag hon kandiderat till har hon inte fått. 1996 var hon valberedningens kandidat för att bli ordförande i ungdomsförbundet, men ombuden föredrog Magdalena Fransson. Flera gånger har hon velat bli riksdagsledamot, men 2014 när hon senast försökte hamnade hon först på tredje plats på listan för Stockholms stad.
Anna-Karin Hatt, 2014, då som IT-minister under regeringen Reinfeldt.
Bild:
Fanni Olin Dahl / TT
Istället blev det näringslivet för Hatt. Som vd för Almega, bransch- och arbetsgivarorganisationen för tjänsteföretag, utnämndes hon i en ledartext i Aftonbladet till ”Sveriges farligaste kvinna”. Bakgrunden var Hatts fräna ton mot sina motparter, fackförbunden Fastighets och Seko, som hon anklagade för att hota den svenska modellen när de krävde en särskild satsning på de med lägst löner.
Sökes: Armékniv
En schweizisk armékniv, är vad partiet söker, enligt valberedningens ordförande. Hur lyckad metaforen är finns olika åsikter om, men klart är att en ny partiledare ska klara många olika saker. Först och främst ska en kurs stakas ut. Bland Demiroks argaste kritiker finns en motvilja att närma sig Socialdemokraterna och en ännu större motvilja att öppna för ett samarbete som inkluderar Vänsterpartiet. Bland dem som stödde Demirok finns å andra sidan en oro för att denna motvilja bäddar för ett fortsatt irrande i ett politiskt ingenmansland, där ingen bryr sig om partiets sakpolitik. Eller rent av på sikt överger sina liberala principer och slänger sig i famnen på Sverigedemokraterna.
Inte nog med att den nya partiledaren ska få partifolket att sluta upp bakom ett vägval som ofrånkomligen kommer att smärta en del av dem. Hen ska också hitta de frågor som får väljare att förstå varför partiet behövs. Och vara färgstark nog att nå fram genom ett minst sagt intensivt mediebrus. Peka ut och leda, lyssna och förankra. Kanske är det en politisk trollkarl som efterfrågas snarare än kombinationen fickkniv, konservöppnare och en sax som inte går att klippa med.
– Jag tror valberedningen har ett omöjligt uppdrag, säger en centerpartist som tvivlar på Hatt, men inte heller pekar ut någon annan kandidat.
Dagens ETC har sökt Anna-Karin Hatt och Ulrika Liljeberg.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
