– Det är livsviktigt för mig att vi har återförenats. Det var min dröm så länge att vi skulle bo tillsammans i en lägenhet och inte vara skilda längre, som vi var när jag skickade Zozan till Sverige, berättar Ramzijah.
En stjärnklar natt för snart sex år sedan korsade familjen gränsen till Turkiet. Zozan berättar att det var ett par dagars vandring från deras hem, på den syriska landsbygden, till den syriska gränsen. Hon minns inte så mycket från färden mer än att det var mörkt och att de alla var rädda och att barnen var tvungna att vara tysta.
Oroade sig mycket
Innan flykten hade Zozan knappt varit utanför sin egen familjekrets. Hennes mamma bodde fyra år i Aten med sina barn. Två av de åren befann sig Zozan i Sverige för att söka uppehållstillstånd för sig själv och sedan för sin familj. Allt för att de skulle kunna återförenas.
– Jag oroade mig så att jag nästan blev sjuk, men vad skulle jag göra? Jag visste att Migrationsverket i Sverige antagligen skulle ge henne uppehållstillstånd och att vi skulle kunna återförenas i framtiden, säger Ramzijah.
Hördes nästan varje dag
Zozan var bara 15 år och det var en svår tid även för henne, trots att hon hade nästan daglig kontakt med sin mamma på telefon. Hennes lillasyster Robins fotografi stod på hedersplats under de här åren. Hon bodde i ett hem för ensamkommande barn i Göteborg och hade svårt att förstå alla regler och koder i det nya landet.
– Jag kommer ihåg att jag var avundsjuk när jag såg andra storasystrar gå hand i hand med syskon. Jag längtade så efter att gå ut i parken med mina syskon, minns Zozan.
Längtade med hela kroppen
Så blev det också. Vid två tillfällen fick hon åka ner till Grekland för att hälsa på sin familj, några veckor under sommarlovet. Hon säger att hon tror att de mötena räddade livet på henne. Väntan på återföreningen var nära, men det kändes som en oändlig sträcka för henne. Hon klarade sig bra praktiskt. Skolan och svenska språket gick som en dans. Men hennes längtan var rent fysisk och kändes i hela kroppen.
– Man kan inte beskriva med ord vad det betydde. Jag är tacksam. I dag har hoppet kommit tillbaka till mig och jag har blivit gladare. Nu är det som om ingenting är omöjligt för mig i livet, förklarar Zozan.
I dag finns det någon bredvid henne när hon behöver råd och hon får kärlek. Men det tog ett litet tag innan hon och mamma hittade tillbaka till sina roller igen. När Ramzijah Abdullah kom till Arlanda den 20 juni 2015 hade Zozan förändrats en del. Hon hade klarat av mycket på egen hand under flera års tid och växt från en osäker tonåring till en självständig ung kvinna.
Först ville Zozan inte flytta ihop med sin mamma. Hon hade fått smak på friheten och ville helst ha en egen lägenhet eller möjligtvis bo kvar på boendet i Gamlestan.
– Jag förstår inte hur jag tänkte egentligen, säger hon i dag och skrattar gott åt minnet.
I dag har mamma Ramzijah huvudansvaret i familjen, men Zozan täcker upp och hugger in med matlagning och passning av syskonen om mamman är borta.
Zozan har mycket på gång precis som de flesta ungdomar. Hon kämpar med gymnasiet och dessutom har hon skaffat sig ett helgjobb som frukostvärdinna på ett hotell i centrala Göteborg.
– Det är roligt att arbeta och det går bra. Skolan tar lite längre tid nu för jag är mer trött. Svårast är matten, säger hon.
Fick ansvar för att tolka
Men det tyngsta lasset att bära tycker hon är alla papper. Det är brev och kallelser och information av alla de slag som hör en flerbarnsfamilj till. Plus allt annat som rör en familj i etableringsfasen.
– Det är jättejobbigt. Jag vet inte hur man skall göra med allting. Jag hatar verkligen papper, säger Zozan och tar sig med båda händerna om huvudet.
Som många andra ensamkommande barn som får hit sin familj, upplevde hon att hennes uppdrag var i det närmaste oöverstigligt i början när hennes familj kom. Förutom sin egen skola, förväntades hon klara av att vara både tolk och logistiker bland socialförvaltningsmöten, möten på Arbetsförmedlingen, Skatteverket och kontakter med syskonens skolor.
I dag är det en stor skillnad. Hennes mamma förstår en hel del och hon kan prata lite svenska och Zozans syskon pratar flytande.
– Till och med min lillasyster Robin pratar bättre än jag. Hon bryter nästan inte alls, konstaterar Zozan självkritiskt.
När det kommer post eller papper numera, som hon inte förstår, brukar hon be sin mamma åka till Migrationscentrum i city, så att de får förklara på arabiska för mamman.
”Har en plats som är vår”
I dag läser Ramzijah svenska för invandrare (SFI) och berättar stolt att hon har kommit upp till nivå B. Hon är 45 år och har fött fem barn och varit hemmafru i hela sitt liv. Helst av allt skulle hon vilja utbilda sig till att arbeta på en förskola. En av barnens lärare hjälpte henne till att provjobba en vecka på en förskola i närheten. Det gillade hon skarpt.
– I Sverige är det tryggt. Vi har flyttat in i en egen liten lägenhet, säger Ramzijah Abdullah nöjt och berättar att den ligger på åttonde våningen.
Ingen av de yngre barnen ville flytta. De vill inte ha några mer förändringar. De var nöjda med den gamla lånelägenheten, för de har alla sina kompisar i närheten. Minstingen Robin har så många kompisar att räkna upp så hennes tio fingrar räcker inte till.
– När vi var på flykt flyttade vi hela tiden. Nu har vi en bestämd plats liksom, som är vår, förklarar Zozan som inte riktigt vet vad hon vill bli när hon är klar med gymnasiet.
– Men jag tror att jag vill jobba och tjäna pengar. Sen skulle jag vilja arbeta på ett boende med ensamkommande barn och hjälpa dem som varit i min situation, säger hon.
